Text // Två denarer – en blå buss där hjärtan hittar hem
Text // Två denarer – en blå buss där hjärtan hittar hem
Text // Två denarer – en blå buss där hjärtan hittar hem
Text // Två denarer – en blå buss där hjärtan hittar hem
Text // Två denarer – en blå buss där hjärtan hittar hem

En blå buss där
hjärtan hittar hem

Om Karl-Bertil Jonsson hade funnits på riktigt hade han med största sannolikhet åkt runt i en blå buss i Stockholms förorter. Sedan drygt ett halvår tillbaka gör några entusiaster sitt bästa för att sprida glädje över samhällets bottenskikt genom att dela ut mat och kläder till missbrukare och hemlösa.  Och berätta om sin kristna tro.

Hans-Bertil låter som Robert Gustafssons berusade karaktär Fred Asp. Han som partajar med sin iller Göran. Men Hans-Bertil varken spelar eller är speciellt rolig. Han är bara berusad. Ögonen är simmiga, pekfingret på högra handen smutsgult av för mycket rökande och andedräkten stinker av mångårigt supande. Sedan sex år tillbaka är han en av Stockholms tusentals hemlösa som åker ut och in på härbärgen, sover i trappuppgångar och soprum. I natt kommer en toalett att fungera som sovrum.

Risto Mansikki-aho har också varit alkoholist. I 20 år. Han var helt slutkörd, på väg att supa ihjäl sig, när han kom i kontakt med LP-stiftelsen 1983. Han blev frälst och numera dricker han inte en droppe alkohol. Inte ens kaffe.

Första gången jag pratar med Risto är på en knastrig mobiltelefon. Han låter andfådd, men glad. På gränsen till exalterad.

– Det är fullt med människor i bussen, säger han på sin kraftiga finlandssvenska.

Den här dagen står bussen, en blå Volvo med texten ”Två denarer” på sidorna, parkerad utanför Rimi i Haninge centrum. Risto skjuter upp framdörren och hälsar med ett glatt ”välkommen broder”. I tjock blå dunjacka och med buskigt skägg ser han ut som en snäll sjöbuse, ungefär som Pippis pappa. Stor och trygg.

I bussen sitter Hans-Bertil och äter makaroner med köttbullar. Elof Almlöf, äldste i Pingstkyrkan Haninge, sjunger kraftfullt Einar Ekberg-sånger ackompanjerad till sitt eget dragspelande. Det är inget darr vare sig på rösten eller på budskapet. Trots att Risto och resten av busspersonalen bara varit på plats i en knapp halvtimme är det redan gott om besökare. Och fler är på väg.

– Nu kommer gänget, ropar Risto.

Snart är bussen full med män som lever längst ned på samhällsstegen. De serveras kaffe och macka. För den riktigt hungrige finns makaroner och köttbullar. Några börjar med makaronerna, går till systemet för att fylla på förråden, och kommer sedan tillbaka för kaffet och mackorna. Kocken Vilho Tiihonen har fullt upp med att langa ut tallrikar från det lilla pentryt längst bak i bussen.

Det är fredag eftermiddag och utanför bussfönstrena är det rena lämmeltåget med systembolagskunder som släpar på fyllda kassar och ölflak. Kontrasterna är slående. Det var länge sedan fredagarna var detsamma som partaj för männen i bussen.

Det är till stor del Vilho Tiihonens förtjänst att ”Två denarer” existerar. För knappt ett år sedan köpte han bussen tillsammans med Tauno Mäkinen, som nu är dess chaufför, för att hjälpa utslagna människor i Stockholms förorter. De återkommer regelbundet till samma platser och numera är de välkända bland missbrukarna och de hemlösa.

– Jag satt på ett möte och kände att vi var tvungna att göra något för alla dem som inte kom till kyrkan. I Finland är det vanligt med sådana här bussar, säger han.

Första gången de var ute med bussen träffade de Risto och sedan dess har han varit en i gänget. Och tur är kanske det. Vilho och Taunos tystare sidor kompenseras av Ristos uppriktiga rättframhet. Han verkar vara född till evangelist och han kan inte låta bli att berätta om den tro han hittat.

Ingen av männen bakom ”Två denarer” har några stora ekonomiska tillgångar. Risto och Vilho är förtidspensionärer och Tauno är arbetslös. Trots det har de lyckats driva verksamheten helt utan bidrag utifrån. Enda undantaget är Pingstkyrkan i Haninge som sponsrat med en del pengar. Men det går ingen nöd på de finlandssvenska bröderna. Säger de själva i alla fall. De har inte behövt köpa kaffe en enda gång och mycket av brödet till mackorna har de fått till skänks från butiker på de platser de brukar besöka. Parkeringsplatsen utanför Rimi kostar normalt 1 000 kronor, men de får stå där utan att behöva betala en krona.

– Alla livsmedelsbutiker vill skänka något. Och i Jordbro har stölderna i affärerna minskat när vi stått utanför, säger Risto.

I bagageluckorna under bussen står kartonger med skor och kläder. Den som behöver kan helt enkelt få byta ut delar av sin garderob mot något renare och helare. Kläderna har männen fått från olika håll.

– Jag berättade för mina grannar om vårt arbete och efter ett tag började det stå plastkassar med kläder utanför dörren, säger Vilho.

Arbetet med bussen sker i samarbete med LP-verksamheten. Sonny Baltzar, för dagen i knallgul jacka med LP-emblemet på ryggen, jobbar på LP-kontakten i Haninge.

– Det här är ett bra sätt att få kontakt med människor. De som vill ha hjälp försöker vi slussa vidare. Vi har till exempel kört några till Lindormsnäs, och det har fungerat bra, säger han.

Hans-Bertil tycker också att det är bra att bussen finns. Men han önskar att den kunde komma oftare.

– Tänk om bussen kunde stå här varje dag, vilket fint sällskap man skulle kunna ha. Här får man värme, trygghet, en kopp kaffe och en smörgås.

Han låter bedrövad och har nästan gråten i halsen.

– Jag vill härifrån. Det här livet är jobbigt. Jag är snart 60 och i natt måste jag sova på toaletten igen, säger han.

– Det är inte för sent, du kan åka till Lindormsnäs, säger Risto.

– Men vem betalar?

– Det gör Jesus.

– Men vad säger socialen?

– Strunta i dem du, strunta i hela gänget.

– Men vem betalar, frågar Hans-Bertil igen. Han verkar ha svårt att acceptera att något i livet skulle kunna vara gratis.

– Det gör Jesus. J – E – S – U – S, försöker Risto förklara, fast på hans finlandssvenska låter det mer som
DJ – I – S – O – S. Du kan skicka ett julkort till socialen sen, fortsätter han.

– Jag trodde inte jag kunde komma in den vägen, säger Hans-Bertil fundersamt.

Men det är inte lönt att säga emot Risto. Hans tro är lika stabil som han är stor – och han är väldigt övertygande.

– Alla kan komma in den vägen. I samhällets ögon har du inget människovärde, men Jesus slänger aldrig bort någon.

Sedan är det slutdiskuterat. Risto, Vilho och Elof ber för Hans-Bertil och Elof spelar dragspel och sjunger en sång bara för Hans-Bertil. Som lovar att gå och prata med Sonny nästa vecka.

– Det får vara slut på det här livet, säger han liksom till sig själv.

Fotnot: Lindormsnäs är ett hem för missbrukare som drivs av LP-verksamheten. Man har akutboende, vård och utslussning på samma ställe.

// Text & foto: Pierre Eriksson //

Text // Två denarer – en blå buss där hjärtan hittar hem

  • Categories →
  • TEXT