Med tredje plattan har Hanks
sondotter blivit myndig

Hon har ett efternamn som klingar välbekant i countrymeckat Nashville. Men när Holly Williams släpper sitt tredje album gör hon det helt på egen hand. Och tar ett kraftigt kliv bort från förfädernas musikaliska jaktmarker.

Det är den 15 mars 2006. Systrarna Hilary och Holly Williams är på väg till morfaderns begravning i Hilarys fyrhjulsdrivna Toyota. Hilary ska bara byta låt på Ipoden, när hon råkar dra bilen ut i vägrenen. I ett försök att komma tillbaka in på körbanan tappar hon kontrollen helt och bilen voltar fyra fem gånger. Båda systrarna skadas allvarligt. Hilarys tillstånd är kritiskt. För klanen Williams är det som om man återupplever det förflutna på nytt. Farfar Hank – legend och en av countryns viktigaste genom tiderna – dog bara 29 år gammal, fulltankad på alkohol och tabletter, i baksätet på en Cadillac på väg till en spelning i Ohio. Pappa Hank Jr skadade sig så allvarligt efter ett fall på Ajax Peak att det tog två års operationer att få ordning på ansiktet. Hans numera välkända signum – skägget och solglasögonen – kom till för att dölja ärren. Och nu de båda skönsjungande döttrarna. För Hilary kommer de följande åren vara fyllda av kamp, smärta och ett nästan oräkneligt antal operationer. För Holly går det betydligt snabbare att återhämta sig. Åtminstone fysiskt.

– Det har varit oerhört jobbigt att stå bredvid och se hur min syster kämpat och jag har varit väldigt rädd för att människor i min närhet plötsligt ska dö. På sjukhuset efteråt fick jag mig en ordentlig tankeställare: Tänk om jag hade dött i den där olyckan – vad skulle jag lämna efter mig? Jag insåg hur snabbt allting kan förändras. Ena stunden sitter man och lyssnar på musik och njuter av livet, nästa svävar man mellan liv och död. Allt det där tände en eld inom mig och jag bestämde mig för att försöka göra varje dag meningsfull, säger Holly.

När Holly släpper sitt tredje album i början av februari nästa år, är det tydligt hur långt den där elden fört henne. Först nu tycks det som om alla pusselbitar kommit på plats. På The Highway sjunger Holly självsäkrare än någonsin. Fortfarande med sin karakteristiska rökbeslöjade heshet, djupt rotad i södern. Bara lite mer avslappnad. Det är råare, luftigare och mer akustiskt avskalat jämfört med de två tidigare skivorna. Och det tycks som om hon är redo att på allvar ta steget från countryns utkanter in i americanans innersta finrum.

Och mycket kan man nog tacka den där olyckan för. Trots allt. För hade den inte inträffat hade hon kanske aldrig öppnat sin klädaffär (”jag gick med armen i bandage och visste inte om jag skulle kunna spela igen”) och då hade hon kanske inte blivit en rutinerad företagare som vågade ta steget från de stora kommersiella bolagen och satsat på att ge ut album nummer tre helt på egen hand. Och då hade nog The Highway låtit helt annorlunda.

– Jag har egentligen inget emot de stora bolagen, men efter att ha drivit min affär i några år har jag insett fördelarna av att vara min egen herre. Allt ifrån att äga master-tejperna, designa merchandise och bestämma hur hemsidan ska se ut, till att välja producent, musiker och avgöra när och hur skivan ska släppas. Att inte behöva vänta på när bolaget tycker att det passar dem bäst. Det känns väldigt bra, men också ganska pressande, att ha allt i mina händer. Trots allt har jag finansierat allt själv.

Inspelningen av The Highway har varit lång och långt ifrån problemfri. Det tog hela nio månader innan allt var klart. Ungefär åtta månader och en vecka längre än planerat. Och så här i efterhand säger hon att hon aldrig kommer att gå in i studion lika oförberedd igen.

– Jag hade sex låtar färdiga när vi började spela in. Vi hade en storslagen plan att spela in allt live under tre veckor. Men så köpte jag och min man hus och flyttade. Och producenten Charlie påbörjade sitt soloprojekt. Och sångerna kom inte till mig så snabbt som de brukar göra, så vi blev tvungna att ta väldigt långa pauser, ibland en hel månad. Det var väldigt jobbigt och stressigt när vi var mitt i och jag undrade om jag någonsin skulle bli klar, säger Holly.

Men klara blev de i alla fall till slut. Även om titelspåret The Highway kom till efter att skivan var masterad.

– Jag sa till Charlie att det fanns något mer jag var tvungen att säga, jag visste bara inte vad det var. Men när jag stod och tankade en dag så insåg jag hur mycket jag saknade att vara ute på turné och livet som följer med det. Och det handlar den här sången om. Den nästan rann ur mig och när jag kom hem var den färdig. Det var den sista biten som fattades på albumet.

Holly beskriver The Highway som hennes ”bli-myndig-skiva”. Hon säger att det tog ett tag att hitta såväl rätt röstläge som sitt uttryck som artist, men att hon nu äntligen hittat fram. Och det märks när man lyssnar på skivan. Om hon på debuten befann sig i ett lägre, nästan talbetonat sångregister, och kompenserade med att lite för ofta ta i så mycket att hon låg nära bristningsgränsen på uppföljaren, har hon nu hittat en fin balans. Melodierna är lika starka som alltid, men rötterna lyser igenom tydligare. Det är ingen överraskning att man hittar såväl Robert Johnson och Woody Guthrie, som The Osborne Brothers och Gillian Welch bland Hollys personliga favoriter. Och Hank den äldres förmåga att berätta en fängslande historia på bara några korta textrader är i allra högsta grad levande även hos sondottern. Kanske är texterna Hollys absoluta styrka. Melankoliska om livets mörkare nyanser. Ofta väldigt personliga, men även fantastiska berättelser inspirerade av mer eller mindre verkliga händelser. Som den om den alkoholiserade pastorssonen i låten Railroads från nya skivan:

Well I used to pray to Jesus but I done backslid
Carrying the burdens of a preachers kid
Drinking at the pulpit and healing them lame
Daddy was a-riding on the old death train

I had me a woman but she took my kid
When I gambled all our money on a moonshine still
Now I drink my whiskey from a beat up flask
This train done departed and it’s going fast.

– Jag har alltid skrivit berättelser. Ända sedan jag var åtta och plitade ner i min anteckningsbok. Mina favoritspelningar är när publiken sitter ner och vi får kontakt på ett djupare plan, där jag får berätta allt om varje sång. Varför och var jag skrev dem. Lite som Hanks sånger. De var som små filmer som utspelade sig inför publikens öron, säger Holly.

Om mycket av The Highways ljudbild och känsla kan tillskrivas Hollys mognad, hänger nog en hel del ihop med att hon valde just Charlie Peacock som producent. Peacock, som har en lång meritlista både som producent och musiker, låg bakom The Civil Wars uppmärksammade debutalbum. Med sin lågmälda, Gillian Welch-influerade, americana kom de till synes från ingenstans och började sälja ut konserter över hela världen. Även Holly blev ett fan och fascinerades av gruppens sound. Hon tog med sig gitarren till Charlies hus, spelade några låtar och förklarade att hon ville göra en skiva där rösten, gitarren och pianot framträder tydligt. Att det skulle vara samma känsla som när hon skrev låtarna. Att det nästan skulle kännas som om hon satt i någons vardagsrum och spelade.

Man skulle ju kunna tro att om man heter Williams i efternamn och är uppvuxen i Nashville så står dörrarna på vid gavel in till musikindustrins allra heligaste. Men Holly menar att hon fått slita precis lika mycket som alla andra. Hon började spela som sjuttonåring och harvade runt på klubbar och barer i Nashville – ”Jag spelade hos alla som ville ha mig”. Hon skaffade sig en egen hemsida tidigt, spelade in en demo och kom så småningom att  kuska runt USA, ensam med sin gitarr. Någonstans längs vägen fick Ron Sexsmith nys om henne och bjöd med henne på turné i Europa. Och till slut blev intresset tillräckligt stort för att Universal South skulle släppa debuten i oktober 2004.

– Men, visst, det finns säkert människor som varit nyfikna på att höra hur Hanks barnbarn låter och köpt en skiva eller kommit till en spelning. Men man får inga fans på grund av vilka som är ens släktingar.

Faktum är att det dröjde ganska länge innan hon insåg att farfar Hank var en countryikon.

– Jag visste att han hade skrivit några låtar som blivit populära, men när jag växte upp var min pappa så känd att det överskuggade Hank. Det var poliseskorter till utsålda arenor och fullt pådrag runt omkring. Men när jag började lyssna på Bob Dylan, Tom Waits och Bruce Springsteen, och hörde dem prata om honom så blev jag nyfiken. Det var häftigt att de pratade om min farfar!

Och även om hon aldrig hann träffa Hank tycker hon ändå att det finns stora likheter dem emellan.

– Jag har alltid attraherats av livets mörkare sidor. Kanske är det något som finns i blodet efter Hank Williams. Han kämpade hela livet med såväl alkoholism som sin tro på Gud. Men han lyckades använda det i sina texter och berörde många människor. Jag vill också att mina lyssnare ska känna något. Att de får följa med på en resa. Jag tror att vi alla kan relatera till ämnen som kärlek, sorg och längtan.

// Text & foto: Pierre Eriksson //