Söndagsskolflickan
som blev rockikon

Maria McKee är tillbaka. Både i Sverige och på skiva. Egensinnig. Konstnärlig. Självutlämnande. Och så rösten. Så stark och sorgsen på samma gång.

Maria McKee halvligger nonchalant på en fåtölj med tillhörande fotpall i en loge långt inne bland Storans skrymslen och prång. De knallröda läpparna matchar ett par gigantiska solglasögon i samma kulör och hon slänger självsäkert med det svarta håret samtidigt som hon pratar. Hon har precis avslutat soundcheck inför kvällens konsert och säger att hon känner sig trött. Inte så konstigt kanske när man har varit på resande fot i fem veckor. Det är påfrestande att gång på gång lämna ut sig själv inför publik. Med sina personliga texter och en röst som rymmer obegripligt mycket smärta har hon en sällsam förmåga att beröra. Men ibland kan det bli för intimt.

– Emellanåt när jag är på scen kan texterna bli för personliga. Jag har verkligen en hatkärlek till själva turnerandet. Jag älskar att resa men bävar för att uppträda, säger hon. Fortfarande gömd bakom de mörka glasen. Självcensur verkar inte vara något alternativ. Det måste vara personligt, hur ska lyssnaren annars kunna identifiera sig med texterna?

– Det verkar som om det är det här Gud vill att jag ska göra. Jag liksom bara följer flödet och låter den helige Ande leda. Men det är tufft. Jag har ett väldigt öppet hjärta, och emellanåt är det svårt att leva i den här världen med ett så öppet hjärta.

Maria McKee förstod tidigt att hon utrustats med en ovanlig talang. Redan i söndagsskolan som sjuåring funderade hon över om hon inte sjöng bättre än de flesta andra runt omkring. I tonåren hägrade en teaterkarriär, men när hon upptäckte punken och Bruce Springsteen tog livet en ny inriktning. Tillsammans med storebror Bryan MacLean – från kultförklarade 1960-talsbandet Love – inleddes musikkarriären när Maria var 16. Två år senare var hon med och grundade alt-countrybandet Lone Justice. Trots att gruppen fick ett positivt mottagande av kritikerna, och bland annat turnerade med U2, lyckades man aldrig slå ordentligt. Varken rock- eller countrypubliken omfamnade bandet fullt ut. Efter två album och diverse medlemsbyten la Maria McKee ner gruppen och satsade i stället på en solokarriär. 1989 släppte hon den självbetitlade debuten och året därpå kom monsterhiten Show me Heaven, som fanns med på soundtracket till Days of Thunder. En låt som inte är speciellt representativ för resten av hennes material. Om det nu går att utröna vad som är typiskt Maria McKee. Hennes fans är vid det här laget vana vid att hon kastar sig handlöst över genregränserna. Ingredienserna spänner över folkrock via rockopera till lightpunk.

– På senare tid har jag kallat det gothjazz, för jag vet inget bättre. Om för många människor gillade vad jag håller på med skulle jag nog bli orolig, säger hon och skrattar.

Även om Maria McKee är kristen – hon och brodern tillhörde Vineyard i många år – har hon aldrig varit en del av den amerikanska kristna musikindustrin. Texterna är passionerade och ärligt utlämnande, men de flesta av dem saknar tydliga kristna referenser.

– Jag skriver inte lovsånger, det är inte min kallelse. Min bror gjorde det, och jag spelar en av hans hymner live – en väldigt rak lovsång. Fast vem vet, jag kanske spelar in ett kristet album en dag, säger hon, och nu har solglasögonen åkt upp i pannan.

Skulle det fortfarande vara du?

– Självklart. Tron är absolut viktigast för mig. Vad annat finns det? Men det är svårt. Var och varannan dag ifrågasätter jag min relation till Gud. Jag känner mig ofta som kvinnan som rörde vid tofsarna på Jesu mantel. Ibland är det allt jag orkar göra. Jag rycker i hans mantel hela dagen utan att egentligen ge något tillbaka.

– Min tro är ganska privat och jag pratar inte speciellt mycket om den. Jag har en väldigt aktiv relation till mina gudbarn, och det är mycket där jag praktiserar mitt ansvar som kristen.

Hon säger att det inte blir speciellt många kyrkobesök per år. När det väl händer blir det oftast till en ganska traditionell Episkopalkyrka. Hon föredrar att hålla isär rocken och lovsången. Däremot är samtliga i bandet kristna. De tre – Jim Akin på bas, Jerry Andrews, gitarr och Tom Dunne, trummor – växte upp tillsammans. Var med i samma församling och började spela ihop. Och enligt Maria finns det ett speciellt andligt band mellan de fyra. Som påverkar musiken.

– Absolut, men det är svårt att förklara. Det är som vatten, som bara rinner ut. Vi brukar försöka be inför varje konsert. Att Gud ska vara närvarande och beröra människorna i publiken. Jag önskar att människor som hör min musik ska få med sig det de behöver.

// Text: Pierre Eriksson / Foto: pressbild //

Text // Maria McKee

  • Categories →
  • TEXT