”Jag ser allt i nya färger”

Hon har alltid varit lite utanför. Ända sedan barndomen.
Då, när hon inte hade några andra kompisar än katterna på gården, var ensamheten smärtsam.
I dag är avskildheten självvald och en nödvändighet för att kunna få ro för skapandet.
CajsaStina Åkerström har äntligen hittat glädjen med livet.

Eftertänksamma ord fastnar på läpparna, som om hon tvekar eller överväger en extra gång, innan de trillar ut ett efter ett.

– Jag läser om andra människor som blir arga på Gud och som undrar hur det kan finnas en Gud med så mycket elände i världen. Jag känner precis tvärtom. Det finns ingen stund som jag upplever mig vara så nära Gud som när det är riktigt tufft. När hela ens värld rubbas på grund av att det sker saker som gör väldigt ont.

De gråblå ögonen lyser av livskraft och hon låter så stark. Så övertygad, som om det inte fanns några tvivel. Kanske är det för att hon vet vad hon pratar om. Att det där om ”när hela ens värld rubbas” inte bara är tomma ord, utan i högsta grad en självupplevd verklighet.

I många år vandrade CajsaStina Åkerström i den dödsskuggas dal som endast de med djup depression besökt.

– Det fanns ingen glädje någonstans. Allt var jobbigt. Bara att gå ur sängen varje morgon var en fruktansvärd kamp. Varenda dag var i princip ett helvete.

Det började någon gång i tonåren. Medan alla runt omkring verkade kunna möta livets motgångar med jämnmod och ett leende snubblade CajsaStina omkring i nattsvart mörker. Skuldkänslorna blev allt tyngre när hon märkte att hon inte fungerade i samhället som andra människor. Att det var så oerhört tungt bara att leva. Hon försökte ”skärpa” sig, men hamnade i en destruktiv spiral eftersom hon inte tyckte om sig själv.

– Man måste älska sig själv för att kunna ge något till andra. Det tog lång tid innan jag fattade det. Det är det som Jesus pratar om – att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad och älska andra så som man älskar sig själv. Om man sprider kärlek och ljus får man tillbaka det i någon form. Det är grundidéer som är väldigt viktiga och som faktiskt stämmer.

Hon väljer orden med omsorg. Stannar till för att tänka efter innan hon fortsätter. Tittar upp mot taket som för att söka efter bilder som lagrats någonstans. Det är lätt att göra misstaget att avbryta henne, att inte låta henne tala till punkt, och det tar en liten stund innan vi hittar en gemensam rytm.

I en intervju för några år sedan sa hon att hon inte skulle passa i debattprogram eftersom hon inte klarar av att man måste skrika högst för att få ordet. Men om hon fick chansen att lägga ut texten utan att bli avbruten skulle hon kunna ge sin syn på tillvaron. Det är synd att hon inte fått den möjligheten oftare, för ju mer man lyssnar desto intressantare blir det.

För drygt fem år sedan kom den efterlängtade vändningen. Då började hon göra upp med självbilden och fick dessutom mediciner som gjorde att den kemiska balansen i kroppen hamnade rätt. På albumet Picknick som kom ut 2002 märks den nya CajsaStina. I låten Härlig dag beskriver hon sin pånyttfödelse:

Jag ser allt i nya färger
i går var jag blind
rädslorna som fanns blir allt färre
jag sveps med av livets vind
säg vad du känner
om än det bränner
jag är stark nog att själv ge tröst
där finns en ton av öppenhet
som färgat in mitt hjärtas röst

Plötsligt var det uthärdligt att leva, till och med underbart emellanåt. Inte så att hon ständigt gick omkring på små rosa fluffiga moln, men det var ändå tillräckligt för att hon skulle uppskatta de små sakerna i tillvaron.

– Livet är så underbart i sig. Det var en oerhört revolutionerande upptäckt. Jag hade aldrig sett skymten av det tidigare.

Det var dessutom en stor lättnad att det fanns en medicinsk förklaring till depressionerna. Att det inte var hon som var lat och oduglig. Därför blir hon irriterad över att det fortfarande kan vara tabu med människor som mår psykiskt dåligt. Som om andra sjukdomar, de med fysiska symtom skulle vara mer riktiga. Och hon blir upprörd när folk pratar om psykofarmaka som lyckopiller. Det är att förlöjliga en medicin som räddat livet på många människor.

– Det har väl alltid varit så att de som är annorlunda hamnar utanför. Psyket är så nära förknippat med en människas personlighet. Om en människa mår psykiskt dåligt så märks det, och då tycker människor i omgivningen att det är obehagligt.

Hon säger att hon inte är bitter över att det dröjde så många år innan hon själv kunde börja njuta av livet. I stället ser hon det som en lärorik period som gör att hon har förståelse för människor som befinner sig i samma situation. Och som kanske mår ännu sämre.

– Det är inget skamligt och jag hoppas att så många som möjligt ska få känna den underbara känslan när det vänder. Det är ”touch of paradise” i dess rätta bemärkelse.

Det har gått tio år och en evighet sedan CajsaStina slog igenom med Fråga stjärnorna. Låten som på nolltid blev en nationell radioplåga och skickade iväg fröken Åkerströms karriär mot högre höjder med raketfart. Debutalbumet, med samma titel, sålde i 130 000 exemplar och tillsammans med Magnus Uggla, Orup och Just D bar det av på Eriksgata runtdragna av Rocktåget.

Allt gick – ursäkta uttrycket – som på räls och den då lockigt rödhåriga 27-åriga sångerskan borde ha befunnit sig i ett konstant lyckorus, som fick se sitt liv förvandlas till en veritabel Hollywoodsaga. För visst finns ingredienserna för en riktig happy ending-rulle: Dotter till känd vissångare bestämmer sig för att ge upp alla musikaliska drömmar i samband med faderns död och i stället satsa på arkeologi. Vid en utgrävning i Småland blir arkeologen upptäckt av en radioreporter (av en ren slump under samma period som arkeologen återigen börjat fila på egna låtar i all hemlighet) och blir inbjuden att ge några smakprov rakt ut i etern. Arkeologen får blodad tand och går så småningom över mer och mer till att satsa på musiken. Debutplattan blir en dundersuccé och arkeologen/artisten fortsätter att leverera hits, gör bejublade spelningar för sina fans och lever lycklig i alla sina dagar.

Men verkligheten glittrar sällan lika intensivt som de amerikanska filmerna.

Mörkret, det ogenomträngliga, förvandlade den där turnén till ett dacapo av ångestfyllda upplevelser. Scenskräcken tog sig paranoida uttryck och varje kväll kändes det som om hon gick till sin egen avrättning när det var dags att möta publiken.

Det kom att dröja åtta år innan CajsaStina orkade ge sig ut på en soloturné.

Mycket har förändrats sedan resan med Rocktåget. Hårfärgen har blivit betydligt blondare och lusten att spela inför publik har infunnit sig på allvar. Just nu sitter CajsaStina hemma och skriver låtar för sitt femte album.

Från början var det tänkt att det skulle bli en renodlad visskiva. Samarbetet med Åsa Jinder och norrmannen Finn Kalvik gjorde att hon återupptäckte sina rötter från barndomen, som hon mer eller mindre hade försökt undvika tidigare. Men de ursprungliga tankarna har utvecklats och det kanske blir det en blandning av visor och pop i stället.

Något planerat datum för när skivan ska vara klar finns inte. Strul med skivbolaget har gjort att det dragit ut på tiden. Det hindrar henne inte från att fortsätta skriva låtar. Livsglädjen och skaparlusten är starkare än någonsin.

– Jag upplever att jag blivit en fungerande länk i givandet och tagandet med andra människor. Jag har fått ett självförtroende nu som jag saknade tidigare – jag tror att jag kan förmedla något.

De kommande månaderna kommer CajsaStina att ge sig ut på kyrkoturné i Sveriges stiftstäder. Det är samarbetet med biskop Martin Lönnebo, skådespelerskan Stina Ekblad och gitarristen Stefan Jämtbäck på meditationsskivan Huset med de arton rummen som anpassats för livepublik.

Ett samarbete hon är väldigt glad över att få vara en del av.

– Jag såg det som en oerhört stor grej när jag blev tillfrågad eftersom jag alltid hållit Martin Lönnebo väldigt högt. Jag tycker att han verkar ha tagit till sig i hjärtat vad kristendom handlar om i grunden. Dessutom är han en konstnärssjäl. Det är en spännande kombination.

Och kyrkoturnén passar Cajsa-Stina Åkerström alldeles ypperligt. Det finns få platser där hon trivs lika bra som i kyrkorna. Det är något med kraften som sitter i väggarna som påverkar. Hon har varit kristen sedan barnsben – trots att ikonerna i det Åkerströmska hemmet hette Lenin och Mao – och under alla år av föränderligt kaos har gudstron varit det enda konstanta i tillvaron.

Att beskylla Gud för det jobbiga är en fullkomligt främmande tanke.

– Gud står inte för något ont som sker i världen. Det är en annan kraft. Allt mörker och allt ont går i grund och botten ut på att försöka skada liv. Livet är ju Gud så det kan omöjligt ha med varandra att göra. Det pågår ständigt en kamp mellan de två motpolerna och vi lever mitt i den kampen.

Gud är nåd. Kärlek och förlåtelse, säger hon. Det som Jesus kom med. Absolut inte dömande. Det mest väsentliga är förlåtelsen. Det är där det stora miraklet sker. När en människa kan förlåta en annan människa från djupet av sitt hjärta, trots att hon kanske blivit djupt sårad.

CajsaStina har alltid varit en outsider. Hon spårar sitt utanförskap tillbaka till barndomen. När CajsaStina var fem sex år skildes föräldrarna. Uppbrottet var traumatiskt och hon upplevde skilsmässan som fruktansvärd. I lekis blev CajsaStina mobbad och hon hade nästan inga kompisar. Det var en svår period av ensamhet där hon bodde på en gård tillsammans med sin mamma, tretton katter och två getter. Katterna var hennes bästa vänner.

Ensamheten och känslan av att bli missförstådd har funnits med upp i vuxen ålder.

– Jag har många gånger funderat på om det skulle ha varit annorlunda om jag fötts in i en annan familj, eller om det är något man är född med. Jag har till exempel aldrig gått på dagis. Jag tycker det är en intressant fråga: Hur påverkas människor av att vara bland så många andra barn. Att man får vassa armbågar och tvingas höja sin röst för att bli sedd och hörd bland trettio andra ungar.

Åren fram till det att CajsaStina fyllde nio var röriga. Allt för kaotiska för vad som egentligen är hälsosamt för ett barn och hon säger att hon inte skulle vilja att hennes barn gick igenom samma upplevelser. Hennes far, vissångaren Fred Åkerström, tog med henne på krogarna när han uppträdde. Men eftersom CajsaStina var så modersbunden blev varje besök hos pappan traumatiskt. Kontrasterna mellan föräldrarnas liv var stora och det var inte lätt att hitta trygghet.

– Jag var ett litet barn bland en massa vuxna när pappa var ute på turné, och han hade väl ganska svårt att acceptera att jag var ett barn. Det handlade om att jag skulle försöka göra så lite väsen som möjligt annars kunde hans värld rasa.

Att alltid tvingas vara lyhörd för pappans behov, samtidigt som han inte uppmärksammade hennes, har gjort att hon fått svårt att hävda sig som vuxen. Pappans humör gjorde dessutom inte saken bättre. Avståndet mellan dalarna och topparna var allt för kort.

– Det kunde vara väldigt jobbigt emellanåt eftersom han hade ett knepigt psyke. I dag förstår jag varför han var som han var eftersom han antagligen hade samma problem som jag haft. Om medicinen jag äter hade funnits då hade han säkert blivit en helt annan människa.

Men det finns även positiva minnen från turnéerna och Fred var en bidragande orsak till att CajsaStina ville satsa på musik redan i unga år. När han dog blev det för jobbigt att fullfölja drömmarna om en musikkarriär och hon började studera arkeologi i Lund i stället.

I dag bor CajsaStina på en gammal lantgård utanför Kalmar. Hon flyttade hit när hon fick jobb som arkeolog på Kalmar Läns Museum. Röda hus med svarta knutar på en kulle med utsikt över gamla beteshagar. Långt ifrån larm och stress. Hon tycker att det är bra för kreativiteten att hålla sig borta från storstadscirkusen den största delen av tiden. För att få ro att gå in och rota i sig själv och sätta saker och ting på pränt.

– Jag är lite rädd att jag ska förlora mitt eget uttryck om jag åker dit alla andra är. Att man försöker anpassa sig till det som alla andra menar är den rätta vägen.

Boendet är dessutom en konsekvens av utanförskapet. Hon menar att hon är socialt oförmögen att fungera i grupp under en längre tid. Det går ett tag, men sedan måste hon dra sig tillbaka. Under många år var det svårt att ens ha bra relationer till de närmaste anhöriga. Bristen på självförtroende gjorde att hon inte vågade släppa någon riktigt nära inpå sig.

– Innan jag började med medicineringen så var det verkligen eremitvarning. I dag har jag en trogen krets – min mor, min pojkvän, mina syskon och ett par vänner – som jag känner totalt förtroende för och trivs väldigt bra med. Dessutom har jag inga problem med ensamheten. Den är en förutsättning för att jag ska kunna skapa och det är den viktigaste drivkraften för mig.

Mamma Ingrid bor också på gården, i ett hus intill CajsaStinas. De är nästan mer som två väninnor än mor och dotter. Under de mörka åren var hon ett bra stöd. Hon förstod vad CajsaStina gick igenom och de två kunde prata om problemen utan att CajsaStina kände skuld.

Att bo långt ifrån de stora städerna är dock inte enbart positivt. CajsaStina tycker att det finns ett visst motstånd från det hon kallar Stockholms kulturelit. Om man väljer att inte bosätta sig i huvudstaden och följa de underförstådda reglerna så är man ute.

Det är inte från recensenterna i Stockholm som hon får kärlek och bekräftelse, utan från publiken i de mindre orterna. Visst läser hon recensionerna ändå, men hon försöker sila bort personangreppen. Det viktigaste är ändå att lyssnarna tycker att det är bra.

Ett återkommande tema i recensionerna är att hon uppfattas som pretentiös och alldeles för seriös. Även om hon medger att hon är pretentiös – hon tycker det är viktigt att man verkligen säger något i en text – tror hon att utanförskapet och de mörka perioderna bidragit till att förstärka den uppfattningen om henne. Hon har helt enkelt inte kunnat ta fram glädjen och hålla sig i ytan. Det har aldrig varit hennes grej att ta livet med en klackspark.

– Jag var väldigt introvert från och med tonåren och det där har väl präglat min roll som artist också. Jag tror att det kan tolkas som att jag är väldigt pretentiös.

Samtidigt noterar hon att det är mer okej för vissa artister att få ”prettostämpel” på sig än andra. Åtminstone om de är män. Hon nämner namn som Ulf Lundell (som för övrigt är något av hennes personliga hjälte eftersom han gör sin grej och inte bryr sig om vad andra tycker) och Peter LeMarc. En kvinna däremot blir lätt, förr eller senare, klassad som patetisk och får svårt att bli accepterad.

Kanske är det på grund av utanförskapet som det är så svårt att placera CajsaStina i ett fack. Precis när man tror att man vet var man har henne så säger hon något som gör att man nästan ramlar av stolen.

Som det där med synen på sitt jobb till exempel.

– Jag tycker det viktigaste av allt är att man ser sitt jobb som att det handlar om att tjäna andra människor. Och att man därmed inte tänker för mycket på att man ska inkassera beröm och allt det där. Man ska försöka göra något genuint som man kan stå för. Som kan ge värme, tröst, eftertanke och liv i någon form. Det är stora ord, men jag tycker det är viktigt, säger hon och levererar därmed årets mest politiskt inkorrekta uttalande. Tvärt emot alla kändis- och dokusåpaideal.

– Det är väl det som gör att jag inte bor i Stockholm. Jag har ett behov av att kunna säga sådana saker.

Det kan verka lite konstigt att CajsaStina valde att lämna de arkeologiska utgrävningarna bakom sig för att satsa på musiken på heltid, när det i början var så förknippat med prestationsångest. CajsaStina menar att behovet av att förmedla tankar, att kommunicera med omvärlden, var så stort. Det gick helt enkelt inte att undvika.

I dag tycker hon att hon är lyckligt lottad. Hon har accepterat sig själv och livet känns bra. Dessutom har hon den sällsynta förmånen att få leva precis som hon vill. Hon kan disponera sin tid som det passar och klarar sig bra på det hon gör.

– Jag började leva för fem sex år sedan. Nu kan det bara bli bättre.

// Text: Pierre Eriksson / Foto: Hans Christiansen //