Text // Leyla McCalla utforskar identiteter
Text // Leyla McCalla utforskar identiteter
Text // Leyla McCalla utforskar identiteter
Text // Leyla McCalla utforskar identiteter

Leyla McCalla utforskar identiteter

Eftertänksamt likt ett långsamt vattendrag breder Leyla McCallas musik ut sig och tar plats. Hon är här för att samtala. Om rasism. Om hur det är att känna sig som en främling i sitt eget land. Och om musikens brobyggande egenskaper.

Sorlet i lokalen mattas när stråken börjar studsa rytmiskt mot den välanvända cellons grova strängar. Inte mjukt och varsamt, utan mer som en frenetisk bastrumma. Taglet spretar på ömse sidor likt en sliten piassavakvast och den hypnotiserande pulsen bildar det musikaliska huvudflödet som så småningom fylls på av ett försiktigt banjospel och en sparsmakad fiol. Så börjar Leyla McCalla sjunga. Med slutna ögon, lätt rynkad panna och sakta vaggandes i takt. Lågmält, men ändå uppfordrande, med förvissningen som bara den som framför sin själs djupaste övertygelse kan frammana.

If I go away, I want you to pray. Not for me, for the souls who have gone away before.
If I am to stay, I want you to pray. Not for me, for the souls who have stayed like me before.
Day for the hunter, day for the prey.

Den sista raden är hämtad från ett haitiskt ordspråk som gett namn åt såväl sången som Leyla McCallas kommande album. Några få ord som trots sin enkelhet rymmer oändligt många livsöden. ”En dag för jägaren, en dag för bytet” kan enligt Leyla tolkas som ”en dag för förtryckaren, en dag för den förtryckte”, ett talesätt som bara överlevarna från det koloniala slaveriet skulle kunna ha myntat. Men hon ser även nutida paralleller, där människan försöker navigera genom livet efter bästa förmåga och ibland intar rollen som jägare, ibland som byte. Men framför allt är sången skriven utifrån en båtflyktings perspektiv, som slits mellan valet att gå ner i flytetyget och stanna kvar. Med en röst likt sträv sammet förmedlar hon vemodet och smärtan från alla de haitier som sedan slutet av 1970-talet lämnat hemlandet i små farkoster med kurs mot södra Floridas kust och drömmen om ett bättre liv. Känslor som kryper nära eftersom även hennes egna föräldrar lämnade Haiti för USA.

A day for the hunter, a day for the pray utforskar Leyla sin egen identitet med hjälp av såväl egna låtar som tolkningar av traditionella sånger och talesätt. Allt ifrån kreolska slavsånger till haitiska folkballader och strängbandsjazz, framförda på haitisk kreol, franska och engelska. Hon dras till folkmusiken eftersom den är sprungen ur människors erfarenheter, berättelser och legender.

– Jag brukar alltid tänka att det är viktigt att dela med sig av det man är passionerad över. För mig handlar det om historien bakom folkmusiken i USA och Haiti, och därmed handlar det också om min egen identitetskris. Min uppväxt är präglad av förvirringen av att försöka assimilera sig till en kultur som jag aldrig känt mig helt delaktig i. Mycket av min musik bottnar i mina försök att förstå vem jag är. Jag är amerikan, men samtidigt inte. Vad betyder det egentligen, frågar Leyla retoriskt när vi träffas efter konserten i ett dåligt belyst kyffe bakom scenen. På andra sidan väggen piskar systrarna McCrarys gospelmaskin upp stämningen till nivåer värdiga en VM-final i fotboll. Döttrarna till Fairfield Fours Samuel McCrary har gjort sig kända för ohämmad energi och tajt stämsång och har anlitats av såväl Buddy Miller som Bob Dylan och Stevie Wonder.

Som av en slump har två av den här festivalens svarta artister hamnat efter varandra. För när det samlas till americanafestival i Nashville är det till största delen en väldigt vit tillställning. Av festivalens drygt 180 akter går det nästan att räkna de svarta på ena handens fingrar och det speglas även i publiken som mestadels utgörs av vit medelklass. Leyla, som under några år turnerade med Carolina Chocolate Drops – ett old time strängband beståendes av svarta musiker – har vant sig, även om hon har svårt att förstå varför publiken oftast är övervägande vit.

– Vi pratade ofta om det i Chocolate Drops. Och om hela den här diskussionen huruvida banjon är ett svart eller vitt instrument. De flesta svarta vill inte prata om banjon över huvud taget och det beror på att vi har blivit så utnyttjade och förnedrade, och det är så det här landet har byggt sin rikedom. På de svartas kultur och med hjälp av slaveriet, säger Leyla.

Leyla tycker att det saknas en diskussion om de här frågorna. Hon tror att det beror på att många inte vill fokusera på det negativa och att många känner skuld. Man kanske vill ta ansvar men vet inte hur man ska göra eftersom man inte skapade situationen utan föddes in i systemet.

– Men om vi inte har ett socialt ansvarstagande, vad händer då? Ska var och en sköta sig själv? Det var inte tanken när USA grundades, så varför väljer vi den vägen nu? Det är för att vi inte riktigt vågar möta det samhälle vi skapat. Hur ska vi kunna förstå och gå vidare om vi inte vågar tala om det?

Leyla McCalla föddes och växte upp i New York. Hon började spela cello i fjärde klass och såg redan som fjortonåring en karriär som klassisk konsertcellist framför sig. Drömmen sattes dock på paus något år senare när familjen omgrupperade till Ghana eftersom mamman skulle arbeta med krigsflyktingar. Under de två åren som Leyla bodde i landet rörde hon inte cellon många gånger och hade därför först svårt att klara antagningsproven för att komma in på en musikalisk utbildning när hon väl kom hem till USA. Hon fick till sist en examen från New York University, men hade vid det laget gett upp tanken på att bli klassisk musiker. En stor orsak till det var ett party där cellisten Rufus Cappadocia lirade med ett haitiskt rootsband. Inte nog med att Leyla insåg att det gick att använda instrumentet till mer än att tolka de klassiska mästarna, hon inspirerades dessutom att på allvar söka sina haitiska rötter. Hon började utforska improvisation och polyrytmik, startade bandet Medicine Woman tillsammans med några vänner där man spände de kreativa musklerna på allvar och grävde ännu djupare efter medlemmarnas kulturella rötter.

Här lades grunden till Leyla McCallas lekfulla och okonventionella spelstil. Hon tvekar inte att använda stråken som ett rytminstrument eller plocka strängarna som på en gitarr. Örat får styra och fingrarna följer det som blir bäst för respektive låt.

2010 bestämde hon sig till sist för att lämna New York och flytta till New Orleans eftersom hon kände sig överarbetad, underbetald och ouppfylld som människa. Väl på plats upplevde hon att hon hade hittat hem på allvar. Överallt såg hon tecken på de kulturella och historiska kopplingarna mellan Haiti och USA.  Ett arv hon tidigare inte varit medveten om.

Hon försörjde sig till en början genom att spela Bach och Vivaldi på gatan tills Tim Duffy, grundare av Music Maker Relief Foundation (se separat artikel), hörde henne. Duffy, som även var manager för Carolina Chocolate Drops, fick Leylas demo och imponerades. Snart befann sig Leyla i en studio i Nashville tillsammans med Buddy Miller och en radda americanastorheter för att lägga cello på Chocolate Drops kommande album. När en av medlemmarna så småningom slutade erbjöds Leyla en permanent plats och kom att turnera med gruppen under drygt två år. Sen hoppade hon av.

– Jag gifte mig, blev gravid och bestämde mig för att köra solo ungefär samtidigt. Det var ganska galet och väldigt överväldigande. Plötsligt hamnade allt beslutsfattande på mina axlar, jag blev tvungen att fråga mig själv vad jag vill förmedla. Speciellt när det gäller känsliga ämnen som rasism och socialt ansvarstagande. Det är en stor orsak till varför jag håller på med musik, men ibland känns det som ett gigantiskt berg och jag är osäker på var jag är på väg. Det kan vara svårt att säga rätt saker och ibland funderar jag på om det ens går att marknadsföra det jag gör. Jag ska trots allt försöka försörja mig på musiken, säger Leyla.

Hon släppte det uppskattade debutalbumet Vari-Colored Songs för drygt två år sedan, där hon tonsatte ett flertal av poeten Langston Hughes dikter. Hughes, som var en del av Harlemrenässansrörelsen – den mest inflytelserika rörelsen i afrikansk-amerikansk litteraturhistoria – gjorde sig känd för sina insiktsfulla och färgstarka skildringar av de svartas liv i USA mellan 1920-talen och 1960-talen. Inte minst Leylas tolkning av Song for a dark girl, om lynchningen av en ung kvinna har rönt uppmärksamhet:

Way down south in Dixie,
Break the heart of me.
They hung my black young lover,
To a crossroads tree.

Way down south in Dixie,
Bruised body high in the air,
I asked the white Lord Jesus,
What was the use of prayer.

Det var delvis den musikaliska känslan i dikterna som gjorde att Leyla fastnade för Langston Hughes redan i unga år. Rytmen i texterna som inspirerats av jazz och blues är nästan skrivna som sångtexter. Dikterna inspirerade henne att bli artist, men också Langston Hughes livsberättelse. Hon tycker sig se en äkta artist när hon läser om honom, en som skapar konst för konstens skull. Samma inställning som hon själv intagit under sitt artisteri och som hon hoppas kunna bevara även framöver, även om hon samtidigt måste väga in de kommersiella aspekterna i det hon gör. I Langston Hughes ser hon dessutom någon som använde konsten för att förändra samhället, ytterligare en egenskap hon identifierar sig med.

– Han berättar att när han var ute på sin första diktturné kunde han inte bo på hotell eftersom de bara var för vita. Rasismen som vi upplever i dag är kanske inte lika tydlig, men den finns, det har jag själv fått erfara.  I min musik försöker jag komma underfund med varför den fortfarande existerar och hur jag ska bemöta den.  Ibland tenderar vi att tänka på historia som något som hände vid en tidpunkt för länge sedan, men det här är något som är integrerat i vår vardag, säger Leyla.

Det är kanske inte så konstigt att den politiska medvetenheten rinner stark som Mississippi-floden genom Leyla McCallas artisteri. Hennes pappa var direktor för en New York-baserad organisation som kämpade för mänskliga rättigheter på Haiti, medan hennes mamma var migrationsadvokat och grundade en annan organisation för mänskliga rättigheter. Och morfar drev den haitisk-socialistiska tidningen Haiti Progrès. Hon säger att hon alltid omgetts av liberala tankar och att hon tidigt uppmuntrades till att tänka kritiskt. Det märks att hon ägnat åtskilliga timmar till att slipa argument och konkretisera sina tankar. Blicken är fast och ryggen rak när hon argumenterar. Inte som en agitatorisk första maj-talare, utan mer som en pensionerad historielärare som vet att hon har rätt men är tillräckligt säker på sin sak för att låta även andra komma till tals.

Titeln på det kommande albumet är ytterligare ett tecken på Leylas politiska drivkraft. Det var när hon läste Gage Averills bok med samma namn som tanke- och skaparprocessen för den nya skivan tog fart på allvar. I boken analyserar Averill skärningspunkten mellan politik, makt och musik på Haiti och Leyla säger att det där korta ordspråket fångar essensen i den haitiska andan som hon tycker är kopplad till kampen för mänskliga rättigheter och politisk självständighet. Hon slogs av hur politisk kris kan skapa en plats där musik föds. Och hon är övertygad om att musiken ska kunna fungera som en bro mellan kulturer, att den kan bidra till att samtalen om rasismen tar fart.

– Om jag inte trodde det skulle jag inte göra det jag gör. Jag tror att det är viktigt att artister träffas och samarbetar över gränserna. Och att det finns resurser och platser som möjliggör sådana möten. Det kommer att krävas att många människor går samman och förordar varandra. Rasism är inte ett svart eller vitt problem, det är allas problem. Om vi inte tar vårt gemensamma ansvar kommer vi aldrig att kunna gå framåt.

// Text & foto: Pierre Eriksson //

 //FAKTA//

Leyla McCallas andra soloalbum

A day for the hunter, a day for the prey släpptes den 27 maj. Bland gästerna märks Rhiannon Giddens från Carolina Chocolate Drops, gitarristen Marc Ribot och Louis Michot från Lost Bayou RamblersFörutom egna låtar tolkas material av Ella Jenkins, Manno CharlemagneAbner Jay samt kreolviolinisterna Canray Fontenot och Bebe Carriere.

 

///////////////////////////////////////////////

 

Stöd för Söderns musik

Music Maker Relief Foundation startades 1994 med syfte att bevara Söderns musik och stötta artisterna som gör den. Många av bärarna av den traditionella musiken är gamla och fattiga och behöver olika former av stöd. Det kan handla om allt ifrån hjälp att sätta upp spelningar till att hitta någonstans att bo.

– En del av artisterna klarar sig tillräckligt bra så att allt de behöver är ett instrument. Andra har det svårare. När jag träffade Boo Hanks första gången bodde han i en gammal sliten villavagn som han haft sedan slutet av 60-talet. Det var väldigt nedgånget, men med hjälp av donationer lyckades Music Maker köpa en ny vagn åt honom så nu har han ett fint ställe. Det är sånt som artister som Boo behöver för att kunna göra musik över huvudtaget, säger Dom Flemons.

Han kom i kontakt med Music Maker första gången 1996. Då som medlem i nystartade Carolina Chocolate Drops. Organisationen hjälpte gruppen igång, såg till att de lärde sig branschen, men förde också samman de yngre musikerna i Chocolate Drops med några av de äldre profilerna. Eftersom många av Söderns unika artister håller på att dö ut försöker Music Maker få musiken att leva vidare genom att låta yngre lära av de äldre. Den musikpassionerade Dom blev snabbt en ambassadör för Music Maker och har varit involverad på olika sätt sedan dess. För några år sedan startade han tillsammans med Music Makers grundare, Tim Duffy, programmet Next Generation Artists för att hjälpa unga lovande talanger. Den första artisten som fick kommersiellt genomslag var Leyla McCalla.

– Hon var rå och oslipad när vi hittade henne och hon fick hoppa in i Chocolate Drops under några år för att lära sig. Så när hon bestämde sig för att köra solo hade hon verktygen för att göra en framgångsrik skiva, säger Dom.

Och Leyla McCalla är tacksam över hjälpen från Music Maker.

– De gav ut mitt första album och hjälpte mig att hitta en agent och publicist. Men framför allt introducerade de mig för hela skivindustrin. Jag lär mig fortfarande hur det fungerar, men ett av Music Makers mål är att vi unga musiker ska ha bättre möjligheter att ta hand om oss själva senare i livet än vad många av de äldre musikerna haft.

Fotnot: Mer info om Music Maker, och några av alla de 300 artister de stöttat, finns på: www.musicmaker.org

 

 

 

 

 

 

 

Text // Leyla McCalla utforskar identiteter

  • Categories →
  • TEXT