Text // Med Sören i Ryssland
Text // Med Sören i Ryssland
Text // Med Sören i Ryssland
Text // Med Sören i Ryssland
Text // Med Sören i Ryssland
Text // Med Sören i Ryssland
Text // Med Sören i Ryssland
Text // Med Sören i Ryssland
Text // Med Sören i Ryssland
Text // Med Sören i Ryssland

De ska sluta supa
med Sörens hjälp

Sören Sigvardsson från Nordmaling har förklarat krig mot det ryska supandet. I sin lilla bil kör han runt bland byarna för att mana till kamp. Nya Dagen följde med på en kall och snöig resa.

Det är kolsvart. Vägen är en gropig isbana och vi sladdar fram i en sardinburk till bil på landsbygden i ryska Karelen. Längs vägen syns inget annat än skog, skog och skog. Det är få gånger det går snabbare än 30.

– Det känns som att köra med en oljig fläskkorv i en flottig stekpanna, säger Sören Sigvardsson.

Jag tänker att det här måste vara några av de sämsta vägarna alla kategorier, jag har ändå besökt en rad avkrokar runt om i världen, men Sören är av en annan uppfattning.

– Så här bra har vägen aldrig varit, annat är det på våren, då är det sällan man kommer upp i 20.

Sören Sigvardsson vet vad han pratar om. Sedan några år tillbaka arbetar den pensionerade alkoholforskaren ideellt bland byarna runt Kostamuksha med drogförebyggande arbete. Det har varit många turer på de smala, krokiga grusvägarna. Minst fyra gånger om året tar han sin silvriga lilla Lupo och kör hela vägen från hemmet i Nordmaling, via Haparanda, genom Finland till Kostamuksha. Allt för att försöka skapa lokalt engagemang i byarna mot alkoholmissbruket.

Drivkraften är ett orubbligt, på gränsen till vansinnigt, engagemang mot droger som inleddes för många år sedan när han forskade om hur barn som får en dålig start i livet utvecklas. Det var deprimerande statistik.

När han fick förfrågan om han kunde göra något i Karelen kunde han inte annat än tacka ja. Och i sann Sören Sigvardsson-anda satsade han hundra procent. Att föreläsa i stan räckte inte. Det var ju på landsbygden de stora behoven fanns, det var byborna som var på väg att drunkna i billig vodka. Sören startade studiecirklar där deltagarna lärde sig engelska och drogkunskap, i gengäld var de tvungna att helt avstå från tobak och alkohol.

Under vår intensiva tredagarsresa hinner vi besöka lärare, elever, sjukvårdspersonal, myndighetspersoner, församlingsmedlemmar, ålderdomshem och privatpersoner. Dagarna är långa, det gäller att vara effektiv när man väl är här, och besöken planeras in ett efter det andra.

Bilden som träder fram är lika samstämmig som deprimerande. Alla – ja, faktiskt – pratar om alkoholen som problemet med stort P. Den är en farsot som sänker samhällena, som framkallar misär. Det är lätt att förstå att många känner sig uppgivna. Under de senaste åren har alkoholkonsumtionen exploderat. I dag är tillgången på sprit i byarna oändlig. Nästan alla män dricker, många är alkoholiserade eller på stadig väg mot ett missbruk. Bland kvinnorna är situationen än så länge inte lika allvarlig, även om drickandet blir allt mer utbrett. Andra droger är inte så vanliga, invånarna har helt enkelt inte råd.

I byn Voloma med cirka 1 500 invånare kan man köpa sprit på 52 ställen.

– De yngsta som dricker är nio tio år, säger Andrey, en kille i övre tonåren som deltar i Sörens engelskakurser.

– Det är svårt att förklara hur alkoholen påverkar vår by, men det är ett fruktansvärt problem. Jag skulle vilja förbjuda alkoholen, då skulle människorna få ett bättre liv, säger Irina Dýachuk, fältskär i byn Rugozoro.

– Jag jobbar 24-timmars pass – det är 24 timmar i helvetet, säger Marina Severina förtvivlat. Hon arbetar som sjuksköterska på intensivvården i Muezersky och måste varje dag ta hand om dem som på ett eller annat sätt drabbats av alkoholens effekter.

Det är lätt att förstå att Sören Sigvardsson tas emot med öppna armar. Här är en svensk alkoholforskare som lyssnar, ger förslag och vill göra något åt situationen. Självklart blir han en sorts messias, en hjälpare som kommer med upplysningen om hur byborna ska kunna bli fria från vodkans förslavande bojor. Det spelar ingen roll att Sören själv känner sig otillräcklig. Eller att han gång på gång försöker förklara att han inte är någon expert på det här, eller att han inte har tillräckligt med resurser.

Elever, lärare, rektorer, vem som helst. Alla lyssnar andäktigt och nickar positivt till Sörens budskap, som han anpassar efter målgrupp. Han är en verbal kameleont, kung av diplomati, men samtidigt obarmhärtigt rak.

Sören Sigvardssons arbete står på tre grundpelare: 1) fler måste blir helnykterister, 2) alkoholdebuten måste skjutas upp 3) alkoholkonsumtionen måste minska.

Därför startade han, tillsammans med Vladimir Dorofeev, studiecirklar för att studera engelska och drogkunskap på prov i några byar. Efter ett års undervisning tar han över dem till Nordmaling för ytterligare intensiva studier. De måste dock lova att avstå från tobak och alkohol.

Under 2002 åkte de första grupperna över till Sverige, totalt 30 personer, och nu håller Sören och Vladimir på att mönstra nya styrkor och det är därför vi halkar omkring som oljiga fläskkorvar i detta korståg mot alkohol. Striden mot alkoholmissbruket ska föras man mot man och det är ungdomarna som är i fokus. Det är lättare att hindra någon från att börja dricka än att försöka få någon att sluta.

Men arbetet tar tid. Hittills har Sören ägnat största delen av sina besök i Ryssland åt att lära känna människor, skapa sig en bild över situationen i byarna och bygga upp ett förtroende.

– Jag är här för att plantera ett äppelträd, men jag har precis börjat gräva gropen, säger han.

Sörens enda väg ut till byarna är de lokala pingstförsamlingarna. Det finns inga andra ryska organisationer att samarbeta med, det finns inga hotell att bo på, inga restauranger att äta i. Församlingarna är Sörens livlina. Men det är inte ett problemfritt samarbete. Pingströrelsen lider av sektstämpel och betraktas med misstänksamhet. Elever som deltar i deras verksamhet kan få problem i skolan. Från församlingsmedlemmarnas sida finns en misstänksamhet mot det som inte handlar om ren missionsverksamhet. Det är en stor tröskel att till exempel starta ett kafé dit ickekristna ungdomar kan gå.

För Sörens del innebär det att han måste försöka få människor – i alla läger – att lägga bort sina förutfattade meningar om den andre. Han säger att det är en av hans stora uppgifter, att knyta ihop samhälle och kyrka.

Vi rullar in byn Rugozoro. Fyra personer inklämda i en bil knappt gjord för två. Förutom Sören och Vladimir, frilansjournalisten Maj-Britt Widmark som spelar in en film åt Sören om rysslandsarbetet.

Grå trähus i rader, många fallfärdiga. Kontrasterna är enorma jämfört med Kostamuksha som vi lämnade några timmar tidigare. Det här är utflyttningsbygd. Dåligt med jobb gör att många människor lämnar byn. Eftersom ingen vill köpa husen står de och förfaller. Arbetslöshet är en grogrund för missbruk. Ett enda nybygge pågår i byn, ironiskt nog en bar för att locka turister. Närmaste granne: pingstkapellet som är vårt första besök för dagen.

Varje dag klockan tio samlas man till bön. Det är likadant i de andra byarna. Få män och ungdomar är medlemmar. Bykyrkan är i mångt och mycket de äldre kvinnornas angelägenhet. Sören hinner förmedla hälsningar hemifrån och berätta något kort om arbetet i byarna innan det är dags att traska bort till skolan. Kväljande kåldoft slår emot när vi öppnar de tunga dörrarna och snart sitter vi i ett mintgrönt lärarrum.

Lärarna är oroliga för byns tonåringar, att de ska fastna i missbruk. Vladimir har tidigare hållit föreläsningar i skolan och flera elever har frågat när engelskalektionerna ska starta. I den här skolan har man inte haft engelskaundervisning på åtta år. Eleverna blir lidande eftersom det kan vara svårt att söka högre utbildning på andra orter om man saknar de kunskaperna.

Sören lyssnar och får snabbt grepp om situationen. Det här är en av hans starkaste sidor upptäcker jag under resans gång. Att lyssna in och sedan snabbt komma med konkreta förslag. Han talar med värme och inspiration, men samtidigt med den auktoritet han har tack vare sin bakgrund. Lärarna nickar och är med på noterna.

Sören tror att det kan finnas en möjlighet att man kan starta lokala IOGT-föreningar och genom dem få utbyte över nationsgränserna. Sören berättar om sin grundläggande vision om att inte fokusera på alkoholproblemen, utan att locka med löften om Sverigebesök om ungdomarna lovar att inte dricka och röka. Kanske går det att hitta något som de ryska ungdomarna kan lära de svenska, i så fall är möjligheten stor att söka bidrag.

– Ni måste förstå att det här kommer att ta lång tid, det här är bara första steget, säger han.

Lärarna förstår. De är i det närmaste desperata. Om någon har ett förslag på vad som kan göras så är de villiga att pröva.

Det bestäms att lärarna ska ha fortsatta kontakter med Vladimir.

– Det här var ett konstruktivt möte, säger Sören efteråt.

Senare, i bilen mot byn Ondozera, efter att vi hunnit med ett besök på byns ålderdomshem, kryper det fram att Vladimir är orolig. Tidigare har det varit svårt att komma in på skolorna, men tack vare Sörens engagemang öppnas dörrarna på vid gavel. Problemet är att pingstförsamlingen i Kostamuksha vill passa på att skicka medarbetare som ska hålla bibelundervisning på skolan. Vladimir vet av tidigare erfarenhet att det inte är populärt när man blandar in Bibeln i undervisningen och han tror att samarbetet med skolan riskerar komma till ett snabbt slut om man börjar evangelisera där.

Efter ytterligare några timmar i bilen anländer vi till nästa by, Ondozera. 230 invånare som bor i skraltiga trähus mellan två sjöar. Vindarna gör att den ryska vintern känns extra hänsynslös här. Det är en sak att vara fattig i varma länder, en annan när det är 30 grader kallt och man måste gå på ett utedass fullt av hål och springor.

För tio år sedan bodde ungefär 600 människor i byn, men sedan skogsbolaget flyttade härifrån har utflyttningen tagit fart. Och trenden är fortsatt nedåtgående. 110 av invånarna är pensionärer. Bara 40 har jobb, resten lever på 300–500 rubel i statlig pension.

– Alkoholproblemen i byn är stora och berör nästan alla familjer, säger byns borgmästare Galina Martynova.

Det finns dock små positiva tecken även i blåsiga Ondozera. I våras slutade fyra invånare, samtliga yngre än 30, att dricka.

– Det är ett mirakel. Nu försöker vi träffas och ha kul tillsammans. Kanske kan den gruppen vara till grund för arbetet i byn, säger Galyna Martynova hoppfullt och riktar sig till Sören.

Sören berättar återigen om sina tankar om att starta grupper för ungdomar, men det är först dagen därpå som idéerna utvecklas till något riktigt konkret.

De ryska ungdomarna ska under våren och vintern arbeta i grupper med att kartlägga drogsituationen i byarna samt lära sig engelska. Självklart måste de lova att inte dricka eller röka. När de till sommaren besöker Nordmaling kommer de att sammanställa materialet tillsammans med svenska ungdomar och tillverka en folder att dela ut i hembyarna.

Sören berättar om upplägget för eleverna i årskurs tio och elva i Voloma. Såväl elever som lärare verkar tycka att förslaget är bra. Sören är glad, men samtidigt börjar det gå upp för honom vad som skulle kunna hända om många hänger på.

– Vad gör vi om hela byn blir intresserad, hur finansierar vi det, säger han.

För det är trots allt den verkligheten Sören Sigvardsson lever i. Trots att han fått bidrag från PMU, Lions och andra organisationer, trots att han kör en bil som bara drar 0,3 milen, trots att flera församlingar står för Vladimirs lön så räcker de ekonomiska resurserna inte till. Sören gör vad han kan. Han gick i pension 2001, men är flitig föredragshållare och kursledare. Alla pengar går till rysslandsarbetet. Han har till och med tagit extralån på huset för att kunna köpa datorer och videokameror för att kunna spela in filmer som ska spridas.

Sören själv känner att han inte räcker till. I byarna frågar man varför han inte kommer oftare, hemma frågar barn-barnen varför han inte är hemma mer. Han har fortfarande en känsla av att han ska tillbaka och jobba i Estland, därför försöker han studera estniska 20 timmar i veckan. Ofta tidigt på morgonen, vid femtiden, för att hinna med allt det andra arbetet. Tiden är knapp, därför gäller det att vara effektiv. Därför har han inte tid med onödiga aktiviteter, eller diskussioner.

Men inte ens fokus räcker alltid till för att hålla lågan uppe.

– Ibland, när jag sitter här ute helt ensam i mörkret och kylan så funderar jag på vad jag håller på med. Men så kommer det en liten ljuspunkt och det är värt allt arbete.

En sådan ljuspunkt heter Maria Ilína och bor i Muezersky. Hon befinner sig övre tonåren och har en strulig period bakom sig. Hon har tidigare slutat dricka, men nu har hon stora nyheter till Sören.

– Jag har slutat röka också.

Sören skrattar. Lyckligt. Kramar om Maria som den morfar han är.

– Välkommen till Sverige, säger han.

Och det är i det ögonblicket, i den kärleksfulla kramen och glansen av glädje i ögonen, som Sörens uppoffringar och engagemang blir fullkomligt begripligt.

// Text & foto: Pierre Eriksson //

Text // Med Sören i Ryssland

  • Categories →
  • TEXT