Text // Buddy & Julie Miller – djupt rotade i den amerikanska myllan
Text // Buddy & Julie Miller – djupt rotade i den amerikanska myllan

Djupt rotade i den
amerikanska myllan

Det är den 15 maj 2003. June Carter Cash har somnat in tidigare under dagen omgiven av sin närmsta familj. Det råder sorg i Nashville. När Julie Miller nås av beskedet om Junes död sätter hon sig och skriver ett ömsint och vemodigt farväl, sett genom den kvarlämnade maken Johnnys ögon. Senare samma kväll spelar hon in låten June tillsammans med livskamraten Buddy.

There will never be another one for me
I know someday I will see you again
but the love you gave me will last until then.
I never thought I’d lose you or that you’d go ahead of me
but now you rode instead of me on their angel wings.

Julies spröda röst låter bräckligare än någonsin. Kanske har hon gråtit precis innan. Naket lämnar hon ut sig och sätter ord på sin sorg, samtidigt som Buddy finns tryggt vid hennes sida med varm röst och sitt ömsint lyhörda gitarrspel. Den enkla originalinspelningen, som har en sällsam nerv, finns med på parets nya album Written In Chalk.

June är inspelad bara några timmar efter att Julie hade skrivit den och det var första gången vi spelade den live. Det var samma natt som June Carter gick bort och vi tyckte inte att vi skulle spela in den igen, säger Buddy Miller på telefon från ett hotellrum i Baltimore där han vilar inför kvällens spelning med Three girls and their Buddy (Emmylou Harris, Patty Griffin och Shawn Colvin). Senare på dagen kommer han att drabbas av bröstsmärtor och efter en koll på sjukhuset bli tvingad till en hjärtoperation.

Men det är inget han vet om just nu. I stället är han pratglad och berättar om hur skönt det är att skivan äntligen är klar. Det är den första gemensamma Buddy & Julie-plattan på åtta år och den andra totalt. Bitvis har det varit en slitsam process.

– Den drog iväg åt olika håll. Från början var den tänkt som Julies soloalbum och när det inte verkade bli av så skulle den i stället bli min soloskiva. Men när jag började arbeta med sångerna insåg jag att de var mestadels Julies och då blev det en gemensam skiva till slut.

 56-årige Buddy Miller tillhör idag de riktigt stora inom den alternativa grenen av countryn. Emmylou Harris har kallat honom för ”en av de bästa gitarristerna genom tiderna” och Steve Earle påstår att Buddy är ”den bäste countrysångaren som jobbar idag”. De senaste två åren har Buddy blivit utsedd till ”Årets instrumentalist” av Americana Music Association (AMA) och i sista pappersnumret av magasinet No Depression som kom ut förra året utropades han som ”decenniets artist”. Tillsammans med den några år yngre Julie utgör han vad som emellanåt kallas ”The first couple of americana music”. Deras gemensamma debut fick 2001 utmärkelsen ”Årets album” av AMA. Fyra år senare vann Buddys soloplatta Universal United House of Prayer samma pris.

Stilmässigt rör de sig i det breda och inte särdeles tydligt definierade musiklandskap som går under namnet americana. Roots, old time-country och appalachian twang blandas med rock ’n’ roll-stomp och traditionell gospel. Det ringer tidlöst av amerikansk landsbygd där fårade människor sitter i hammocken på verandan med en kopp starkt kokkaffe i handen. Men också av en storstadsmiljö, där människan, omgiven av hundra- och tusentals fränder, ändå känner sig ensam ibland. Det är ärligt, sorgset och brustet. Men samtidigt aldrig uppgivet. I det mörkaste mörka finns alltid en strimma ljus och ett hopp om att Gud har allting under kontroll. En tro som inte väjer för det svåra men som inte heller alltid har alla svar.

Som i det gripande titelspåret Chalk där Buddy sjunger duett med Patty Griffin:

All our words are written down in chalk
out in the rain on the sidewalk
if all our heartaches were in a stack
they’d go all the way to heaven and back.
We don’t know all the trouble we’re in
we don’t know how to get home again
Jesus come and save us from our sin.

Även om paret Miller är erkända låtskrivare och artister på varsitt håll – Buddy har fem soloalbum bakom sig och Julie sex – så är det kombinationen av dem som gör musiken elektrisk och oförutsägbar. Julies försiktiga, nästan barnsliga stämma, kompletteras av Buddy som står stadigt med kepsen djupt nedtryckt i pannan och tar i med sin raspiga röst som om det inte fanns någon morgondag. Och kittet som håller ihop det hela: Julies briljanta låtskriveri, intuitiva texter och Buddys karaktäristiska gitarrspel. Lyhört men ändå kraftfullt utan feglir. Förfinat av årtiondens kompande till artister som Emmylou Harris, Steve Earle, Shawn Colvin och nu senast Robert Plant & Alison Krauss.

– Jag tror att en stor anledning till att jag spelar som jag gör beror på att jag spelar med människor vars musik jag verkligen älskar. Jag har lärt mig att lyssna och inte spela så mycket när de sjunger, och spela melodiskt när jag väl spelar. Det är åtminstone det jag strävar efter, säger Buddy.

Han påstår att han aldrig är riktigt nöjd med sitt gitarrsound. Ändå finns det något som gör att det alltid låter typiskt Buddy Millerskt om honom. En slags hålighet i den elektriska gitarrens ljudbild som förstärks av att strängarna verkar sitta så löst att de slår i varandra. Till stor del kan soundet härledas till de plastiga Wandre-gitarrerna med ”flytande mikrofoner” som Buddy köpte i en pantbank i Boulder 1976.

– De kostade mig bara 50 dollar styck och det var länge den största anledningen till att jag spelade på dem. De var allt jag hade och efter ett tag vande jag mig vid dem. Nu älskar jag att spela på dem.

Förutom att vara en av Nashvilles mest eftertraktade gitarrister har Buddy också blivit en uppskattad producent. På meritlistan finns bland annat Emmylou Harris Spyboy, Jimmie Dale Gilmores One Endless Night och Solomon Burkes Nashville. Den senare är inspelad i den egna studion Dogtown, hemma i vardagsrummet, där även de Millerska albumen kommit till.

Buddys gitarrspelande må vara viktigt för parets musik, men frågan är om skivorna hade låtit som de gör – oslipat och allt annat än välpolerat – om de spelats in i en annan studio.

– Jag lyssnar inte speciellt mycket på radio, så jag vet inte vad som spelas på countrystationerna. Men generellt tycker jag att country låter väldigt beräknat och överproducerat, medan americana har mer singer-songwriterkänsla, säger Buddy.

Den Millerska musikproduktionen är dock allt annat än beräknad. På grund av Julies egensinniga och konstnärliga läggning har Buddy tvingats till en rad oortodoxa lösningar.

– Julie är väldigt spontan. Hon vill inte veta av några deadlines, hon vill bara spela musik för att hon älskar musik. Hon vill inte ens veta om att vi spelar in en skiva.

– Hon gillar att sjunga för mig genom en liten ljudanläggning när hon jobbar med en ny låt, så jag spelar alltid in. Jag har dessutom satt upp mikrofoner i taket i flera rum så jag kan ta upp ljudet. Det finns åtminstone ett par låtar på skivan där vi använt själva arbetskopian – inspelningen när Julie precis skrivit klart texten och sjunger sången för första gången.

Buddy påstår att varken han eller Julie är några perfektionister. Han medger ändå att han ofta söker ett speciellt sound i sina låtar. Olika ljud framkallar olika känslor. På låten Gasoline And Matches gick han så långt i sitt envetna sökande efter soundet att han till slut monterade ner hela trumsetet och la ut det på golvet. Resultatet är ett febrigt bankande, fritt från virvelkagge och hi-hat, som inte liknar något annat.

– Vi försökte spela in den flera gånger, men jag tyckte inte att det kändes rätt. Det kändes för normalt. Sångens innersta väsen fanns inte där. Så vi höll på och experimenterade tills vi hittade fram. Jag tror att när man skriver en sång så har man ett helt band som spelar inne i skallen, och man måste försöka kommunicera det soundet till dem man spelar med.

Buddy Miller har kommit långt sedan han inledde sin musikaliska karriär som sextonårig gitarrist i St Elmo’s Fire på gatorna i San Francisco. Då var medlemmarna så fattiga att de bodde på golven hemma hos kompisar och letade bortkastad mat i containrar utanför hälsokostaffärer. Nu har han egen villa och studio. Men kärleken till musiken är fortfarande lika stark. Och framtoningen lika ödmjuk som den var innan framgången kom. Buddy Miller tar gärna ett steg åt sidan och låter rampljuset skina lite starkare på andra omkring honom.

– Jag kan inte riktigt förstå att jag får hålla på med det här. Jag jobbar med människor som är fantastiska och jag har lärt mig så mycket från dem alla. Just nu är jag ute och turnerar med tre av mina bästa kompisar – och bästa sångerskor i världen – så jag känner mig hela tiden som världens lyckligaste kille. Och att få spela med Robert Plant, Alison Krauss och T-Bone Burnett… gosh, vilken upplevelse det var varje kväll.

// Text: Pierre Eriksson & Kaj Forsberg / Foto: Pierre Eriksson //

// Aktuella med //

Nya albumet Written In Chalk. Som bland annat gästas av Emmylou Harris, Robert Plant och Patty Griffin.


// Bakgrund //

Träffades i mitten av 70-talet när Buddy var på audition för Austin-bandet Rick Stein & the Alleycats. Julie var sångerska i bandet. Hon ville först inte anlita Buddy. Senare blev Julie Miller sångerska i The Buddy Miller Band. Det var under den tiden Buddy började uppvakta henne och de till slut blev äkta makar.


// Fyra album med Millers //

Buddy Miller

Your Love And Other Lies

Buddys debutalbum kom först 1995. Den visade med kraft hans storhet som gitarrist. Och gav prov på hans förmåga att plocka ut starka covers. Lyssna på duetten av Louvin Brothers klassiska You’re Running Wild, tillsammans med Julie.


Julie Miller

Broken Things

Det här är Julies senaste soloskiva som kom 1999. I det Millerska hushållet är det hon som är den starkaste låtskrivaren, vilket bevisas här. Innehåller bland annat en nyinspelning av All My Tears som Emmylou gjorde en cover på några år tidigare.


Buddy & Julie Miller

Buddy & Julie Miller

Parets första gemensamma skiva. Åtta av de elva låtarna är skrivna av Julie. Fick ett varmt mottagande av såväl fans som kritiker.


Buddy Miller

United Universal House of Prayer

Buddys senaste soloalbum där han blandar in såväl gospel som politik. Innehåller en fantastisk cover på Bob Dylans With God On Our Side som klockar in på 9:14.

 

 

Text // Buddy & Julie Miller – djupt rotade i den amerikanska myllan

  • Categories →
  • TEXT