Text // Doug Seegers
Text // Doug Seegers
Text // Doug Seegers
Text // Doug Seegers
Text // Doug Seegers

Han tackar Gud
för en andra chans

Doug Seegers befinner sig på en tre månader lång eriksgata genom Sverige. Den amerikanske gatumusikern som slog igenom med dunder och brak i tv-programmet Jills veranda spelar americana för slutsålda hus och tackar Gud för att han fått en andra chans.

Det är svårt att tänka sig att mannen i den svarta filthatten och matchande kavajen var en helt okänd gatumusiker fram till för drygt fyra månader sedan. När Doug Seegers smådansar in på scenen i Falkenberg råder det inga tvivel om att många av dem som samlats till den (lysande) ambulerande endagarfestivalen Rolling Rootsy Revue har kommit just för att lyssna på honom. Och de behöver inte bli besvikna. Självsäkert, men ändå ödmjukt, varvar Doug fina americanalåtar med avslappnat mellansnack som om han inte gjort annat de senaste trettio åren. När han väl kommer fram till Going down to the river, låten som förde honom dit han är i dag, råder nästan väckelsestämning på det lilla konsertområdet. Som en blandning av Hank Williams och Gram Parsons, med en plågad röst som menar varje ord, sjunger han:

I’m going down to the river to wash my soul again / I’ve been runnin’ with the Devil and I know that he’s not my friend / I’ve been falling by the wayside, livin’ in this world of sin / I’m going down to the river, gonna wash my soul again.

Det var i mars i år som det sista avsnittet i den populära tv-serien Jills veranda sändes. Där fick tittarna följa hur Jill Johnson och Magnus Carlson från Weeping Willows ”upptäckte” en helt okänd gatumusiker i Nashville. I själva verket hade produktionsbolaget ringt upp ett härbärge och fått tipset om Doug Seegers. Det förtar dock inget av det som sedan kom att hända. För när Doug Seegers spelade Going down to the river var det som om svenskarnas hjärtan öppnades på vid gavel. Det var något med ärligheten, svärtan och smärtan som berörde på djupet. Dagen efter att avsnittet sändes var låten den mest nedladdade på Itunes i Sverige. Jills skivbolag Lionheart agerade snabbt och bokade anrika Sound Emporium Studios i Nashville för att spela in debutalbumet med Will Kimbrough som producent. Svenska konsertarrangören Rootsy hakade på och bokade in sextio spelningar med Doug över hela Sverige. Doug själv pratar om snöbollseffekten.

– Jag hade aldrig kunnat tänka mig att något sådant här skulle hända. Men det är som med en snöboll som rullar nedför en backe. Den rullar snabbare och snabbare och växer sig större och större. Det verkar vara det som händer just nu. Men jag ifrågasätter det inte. Jag tänker bara rulla med så länge det går, säger han och skrattar.

Vi träffas på förmiddagen innan spelningen i Falkenberg. Doug verkar lite sliten och kedjedricker Red Bull för att piggna till. Han har varit uppe sedan halv fem, ett arv från alla år som finsnickare – kroppen är fortfarande inställd på att vakna tidigt. Han har varit i Sverige en dryg månad och har vid det här laget betat av ett otal intervjuer. Alla vill ha en bit av den osannolika solskenshistorien. Kvällen innan smet han dock iväg med sin gitarr, satte sig utanför Intersport och spelade med skylten ”Out of work – anything will help” uppsatt.

– Jag ville bara lira lite och jag ville inte störa någon på hotellet, säger han och skrattar.

Kanske var det även ett sätt att ta en paus från den turnerande cirkusen och återfinna någon typ av vardaglig känsla. För den som rört sig längs honky tonk-barerna på Lower Broadway i Nashville har nämligen den solbrände gatumusikern varit en välbekant syn.

Doug Seegers 62-åriga livsresa har gått på krokiga vägar. Stabilt familjeliv har varvats med perioder av hemlöshet och olika former av beroenden. Pappan som var musiker lämnade familjen för en groupie när Doug var åtta år. Vid samma tid började Doug lära sig spela gitarr. I början på 70-talet spelade han på gatorna, liftade till olika musikfestivaler och drogade. Här någonstans utbildade han sig även till finsnickare. Minnet sviker och kronologin är långt ifrån glasklar när Doug berättar.

Under en period spelade han under namnet Duke the drifter i Austin, Texas där Buddy Miller försökte dra ihop ett band åt honom. Det höll inte så länge och de två tappade kontakten. För tio femton år sedan lämnade Doug ett uppslitande förhållande bakom sig och flyttade till Nashville. Han lyckades hålla sig nykter i många år, men föll sedan dit igen.

– Jag träffade en kvinna som jag blev upp över öronen förälskad i. Problemet var att hon hade beroenden, och hennes beroenden blev mina beroenden, säger han.

När Jill och Magnus träffade Doug hade han varit nykter en kort tid.

– Jag satt utanför en kyrka en dag, och drack en flaska vodka och kände att jag hade fått nog. Jag vände mig mot himlen och bad: Gud jag behöver din hjälp. Det här har helt spårat ur.

Doug ställde ner flaskan och har inte druckit sedan dess. I samma veva ärvde han även en summa pengar från sin styvpappa och lyckades hyra ett hus tillsammans med några vänner. Från att ha varit arbetslös, bott under en bro och levt av det han spelade ihop på gatan, hade han nu ett hem.

– Men jag vill att alla ska veta att även under de perioder jag varit hemlös så har jag inte varit stressad eller upprörd. När man vandrar med Gud spelar det ingen roll om man vaknar under en bro, man kan fortfarande vara tacksam för det man har. Jag har min hälsa, jag har vänner som står bakom mig. Visst, jag har vandrat den mörka vägen, men vi har alla fallit. Det är det som Going down to the river handlar om. Vi har alla ramlat i diket, men vi är inte ensamma. Gud finns alltid där.

I slutet av maj släpptes albumet Going down to the river. Visserligen en sen debut av en 62-åring, men desto mer imponerande. Emmylou Harris medverkar, liksom Buddy Miller och hela Red Dirt Boys. Och så Al Perkins, denne smått mytomspunne gitarrist som spelade pedal steel på Gram Parsons två soloalbum.

– Jag blev helt förbluffad över att få Al Perkins på min skiva. Jag växte ju upp med att lyssna på honom. Han kom in i studion och presenterade sig genom att lämna över en Bibel där han skrivit på insidan ”Doug, här får du en liten resekamrat. Trevlig resa, Al Perkins”. Jag kan inte riktigt beskriva hur hedrad jag kände mig.

Det råder inga tvivel om att Doug Seegers har påbörjat ett nytt spännande kapitel i sitt brokiga liv. Framtiden är oviss. Spelningar börjar bokas även i USA, Rounder records funderar på att släppa plattan på den amerikanska marknaden och det diskuteras fler konserter i Sverige. Doug själv tar det hela med ett imponerande lugn.

– Livet är en berg- och dalbana. Folk undrar om jag kommer att kunna stå emot frestelser och hålla mig borta från sprit och droger. Det vet jag inte. Det finns inga garantier. Man kan bara göra så gott man kan. Men Gud vill att vi ska veta att när grenen vi sitter på är på väg att brytas, behöver vi bara sträcka ut händerna så fångar han oss.

//Text & foto: Pierre Eriksson//

Text // Doug Seegers

  • Categories →
  • TEXT