Text // Cash-museet levandegör mannen bakom rösten
Text // Cash-museet levandegör mannen bakom rösten
Text // Cash-museet levandegör mannen bakom rösten
Text // Cash-museet levandegör mannen bakom rösten
Text // Cash-museet levandegör mannen bakom rösten
Text // Cash-museet levandegör mannen bakom rösten
Text // Cash-museet levandegör mannen bakom rösten
Text // Cash-museet levandegör mannen bakom rösten
Text // Cash-museet levandegör mannen bakom rösten
Text // Cash-museet levandegör mannen bakom rösten

Cash-museet levandegör
mannen bakom rösten

Det har gått tio år sedan Johnny Cash dog, men hans musik lever vidare och hittar ny publik. I mars släpps ett album med helt outgivna låtar och under det gångna året öppnade ett museum i Nashville som ger en fin inblick i artistens liv. Såväl framgångar som motgångar, där tron alltid löpte som en röd tråd.

Få artister har haft så stor inverkan på nutida musik och populärkultur som Johnny Cash. I nästan femtio år befann han sig i rampljuset innan han dog i september 2003. Han spelade in sin första låt redan 1955, i legendariska Sun Studio i Memphis och blev därmed skivbolagskompis med kommande storheter som Elvis Presley, Carl Perkins, Roy Orbison och Jerry Lee Lewis. Tillsammans kom de att göra ett outplånligt avtryck på den musikaliska stjärnhimlen och Johnny Cash fick med tiden närmast ikonstatus. Framför allt tack vare den djupa basbarytonen som blev hans kännetecken, men också i egenskap av skådespelare och programledare i tv.

Tillsammans med hustrun June, från släkten Carter som för alltid kommer att förknippas med countryns födelse, bildade han vad som kom att bli ett av USA:s mest kända par. Ett slags countryns kungafamilj.

Men det fanns alltid en baksida. Under större delen av sin karriär brottades han med missbruk av olika slag. Värst var tablettmissbruken under 1950- och 1960-talen, men till skillnad från bilden man får i filmen Walk the line, där dramaturgin snarare handlar om kvinnan (June) som räddar den självdestruktive mannen (Johnny) från drogträskets avgrund för att senare leva lyckliga i alla sina dagar, såg verkligheten annorlunda ut. Även efter att Johnny träffat June, även efter att han hittat Gud på nytt, ja till och med efter att sonen John Carter Cash föddes 1970, så fortsatte han att brottas med missbruk av olika former under hela sitt liv. Och samtidigt var han ärlig med sina brister. Det var en ödmjuk mans kamp med såväl avgrundens demoner som himmelens Gud som syntes i sångtexter och strålkastarens sken. Och kanske är det en av orsakerna till hans storhet, som fortfarande gör honom så populär.

– Johnny Cash var äkta. Visst, det är den där rösten, men redan tidigt i karriären gick det bortom musiken. Han delade alltid sina triumfer – och tragedier – med omvärlden. Att veta att den här killen, som kom från en sådan fattig bakgrund, slog igenom stort bara för att kasta bort alltihop och sedan slå stort igen. Det visar att du kan övervinna allt om du jobbar tillräckligt hårt. Han är en stor inspiration för många och verkligen en man av folket, säger Bill Miller, som tillsammans med hustrun Shannon startat och äger det nyöppnade Johnny Cash-museet i Nashville.

Den där livsresan är tydlig mer än något annat på museet. Med hjälp av fotografier, betyg, bomullsbuskar, gitarrer, kläder, filmsnuttar, planscher och en hel vägg med guldskivor får vi följa hur den fattige pojken J.R. från Arkansas kom att bli Johnny med hela världen. Det är givetvis något av ett paradis för alla som gillar Cashs musik, men fungerar även bra som en inblick i ett stycke modern nutidshistoria.

– Jag har samlat prylar i mer än fyrtio år och vi började leta efter en lokal för museet för tre år sedan, säger Bill.

Han har svårt att välja ut något favoritföremål bland de 600 som finns utställda, men tycker att husväggen från Johnny och Junes tidigare hem, som byggts upp sten för sten i museet är ett av de intressantare.

Själv skulle jag kanske säga att det är ett av de märkligare.

Tolvårige Easton Sherman från Kentucky har lyckats övertala hela familjen att följa med och besöka museet. Han är ett tydligt exempel på att Johnny Cashs musik i allra högsta grad lever och fortsätter att hitta fram till en ny publik. I mars nästa år släpps ett helt nytt album med låtar som spelades in mellan 1981 och 1984, som varit bortglömda fram tills nu.

– Hans musik är bra och han är ett stort föredöme, att han förändrade sitt liv med åren. Pappa brukade spelade hans skivor när jag var liten och jag har många fina minnen från det, säger Easton lite lillgammalt med släpig sydstatsdialekt.

Även för Libby Nezda från Austin, Texas har kärleken till Johnny Cash förts över från fadern.

– Johnnys röst är fantastisk. Ingen annan har låtit som honom. Jag älskar hans musik, men det är hans liv och personliga brottningskamp som gör honom till en ikon, säger hon.

I boken It still moves – Lost songs, lost highways and the search for the next American music hävdar författaren och journalisten Amanda Petrusich att motsättningen mellan synd och fromhet har påverkat en väldigt stor del av amerikansk musik.

”Vi är en nation, som fruktar helvetet och hoppas på himlen, men som fortfarande gillar att ha roligt. Och den spänningen sipprar in i nästan varje kulturell artefakt vi producerar.”[Min övers]

Kanske är det få artister som förkroppsligar det komplexa förhållandet bättre än Johnny Cash. På museet illustreras det tydligt där filmaffisch och rekvisita från The Gospel Road, en film om Jesus liv som Johnny Cash spelade in på plats i Israel har en självklar plats bredvid minnessaker från hans medverkan i mer välkända produktioner. Och bland alla montrar med pråliga jackor och kostymer och gitarrer och bevis för världslig och kommersiell framgång, så finns en monter som lika självklart slår fast att ”En tråd som löpte genom hela Johnny Cashs liv var hans tro på Gud. Uppvuxen i en gudfruktig familj gick han regelbundet till kyrkan och sjöng sin tros sånger /…/ Cash kämpade med världsliga frestelser under hela sitt liv, men vände aldrig ryggen till sin tro eller Gud.”

Den sista sången Johnny Cash skrev hade titeln My Lord Has Gone. Han hade med sig texten till studion i augusti 2003 för att försöka komma på en melodi. Men sessionen avbröts innan han lyckades och han återvände aldrig för att slutföra inspelningen. Kanske hade han på känn att slutet närmade sig.

”My Lord has gone to make a place for me.
I heard that it’s a mansion that will stand eternally.
I dreamed that I was walking by the Sea of Galilee.
Through tear-filled eyes, he saw me.
And he said, ’Follow me,’ walking by the Sea of Galilee.”

// Text & foto: Pierre Eriksson //

Fotnot: Mer info om Johnny Cash-museet finns på: www.johnnycashmuseum.com

Text // Cash-museet levandegör mannen bakom rösten

  • Categories →
  • TEXT