Text // Americana – när man kan smaka dammet med öronen
Text // Americana – när man kan smaka dammet med öronen
Text // Americana – när man kan smaka dammet med öronen
Text // Americana – när man kan smaka dammet med öronen
Text // Americana – när man kan smaka dammet med öronen
Text // Americana – när man kan smaka dammet med öronen
Text // Americana – när man kan smaka dammet med öronen
Text // Americana – när man kan smaka dammet med öronen
Text // Americana – när man kan smaka dammet med öronen
Text // Americana – när man kan smaka dammet med öronen

Americana – när man kan
smaka dammet med öronen

Fånigt branschpåhitt eller en genuint ny genre?
I vilket fall finns den där – och behövs.
Americana är nutida musik rotad i det jordnära amerikanska. Långt från Nashvilles polerade country. Ändå är det just dit Liras reporter beger sig för den årliga Americanafestivalen.
För att ställa de enkla frågorna vad, varför och vart.

– Now, that’s Americana, säger kvällens konferencier Jim Lauderdale efter att duon Shovels & Rope framfört en bedövande känslofylld version av låten Birmingham. Gruppen, som består av äkta paret Cary Ann Hearst på akustisk gitarr och med självsäkert riv i rösten och Michael Trent på trummor och lyhörd stämsång, är lite av ett folkpunkigt The White Stripes.

Det är onsdagkväll i mitten av september och musikälskare och branschfolk har samlats i anrika Ryman Auditorium i Nashville för att dela ut Americana Award-priser och sparka igång den årliga Americana Music Festival & Conference som pågår under fem dagar. Det är avslappnat och oglammigt, med briljanta musikaliska insatser, stora personligheter och en spännande spretighet som vittnar om att det kanske inte är så lätt att definiera vad americana egentligen är.

Framför allt är det en intressant betraktelse av vad som händer när en vibrerande musikscen möter en branschorganisation som bedriver framgångsrik lobbyverksamhet för att legitimera en relativt ny musikalisk genre. Som verkar vilja stoppa in det mesta under sitt redan väl tilltagna paraply och använder gamla musikaliska hjältar för att stärka sitt varumärke. Och där frasen ”that’s Americana” återkommer så ofta från scen under festivalen att det är osäkert om det bara handlar om någon form av internhumor.

Eftermiddag dagen därpå. På långsmala klubben Nashville Crossroads, placerad bland alla honky tonk-barer på Lower Broadway, har svenska Rootsy hyrt in sig för att under devisen ”F**k fake” försöka sig på den delikata uppgiften att sälja americana till amerikaner. Uppställningen för kvällen består av tre etablerade amerikanska akter – Will Kimbrough, Chip Taylor och Chet O’Keefe – samt tre unga svenska artister som alla kan sorteras in i americana-facket: Ellen Sundberg, Slow Fox (Sofia Henricsson) och Basko Believes (Johan Örjansson). Upplägget fungerar förvånansvärt bra. Stämningen är uppslupen och förväntansfull. De svenska artisterna backas upp av ett band under ledning av Will Kimbrough som bidrar med fin dynamik. Akustiskt möter elektriskt och det faktum att det hela tiden blir allt trängre i lokalen vittnar om att musiken uppskattas.

– Jag hoppas att folk kommer hit och bara njuter. Och att de här amerikanska och svenska musikerna ska connecta med varandra och göra fina samarbeten. Det är också ett sätt för oss att skylta med namnet Rootsy, säger Rootsys grundare och store visionär Håkan Olsson om varför man arrangerar evenemanget.

För snart tio år sedan hoppade han av jobbet på skivdistributören Playground och startade Rootsy. Livet är helt enkelt för kort för att ägna sig åt musik man inte tycker om. I dag har Rootsy blivit en maktfaktor när det gäller americana i Sverige med välbesökt community, webbmagasin, shop, skivbolag och – inte minst – ett väldigt aktivt nätverk av hängivna lokala arrangörer som gör det möjligt för såväl svenska som amerikanska artister att möta sin publik. Och intresset för rootsorienterad musik bland svenskarna verkar öka.

– Först nu känns det som att vi börjar nå ut till folk. Jag har alltid trott att det finns tillräckligt många i Sverige och Norge som gillar den här sortens musik för att musiker ska kunna turnera och sälja ett hyggligt antal skivor. Problemet har varit att nå dem. Vanlig dagspress är oftast inte intresserad och radio är det definitivt inte. Så ända sedan starten har jag haft en medveten strategi för att bygga upp ett eget sätt att nå så många intresserade som möjligt direkt, säger Håkan passionerat.

Likt en hängiven evangelist talar han sig varm för en musik som är oerhört svårdefinierbar. Under dagarna som följer Americana Music Awards spelar närmare 150 band på olika klubbar runt om i Nashville på det som kallas Americanafest. Influenser spänner från bluegrass, blues och country till folk, rock och gospel. För Håkan Olsson är det egentligen oväsentligt vad det kallas. Bra musik är bra musik. Han menar att det till stor del är en radioformatsdiskussion i USA. Eftersom det finns få genreprofilerade stationer i Sverige är diskussionen om vad som utmärker americana musikaliskt en ickefråga här. Däremot menar Håkan att den svenska americana-scenen är stor och livaktig. Faktiskt bättre än någonsin.

– Artisterna vet bara inte vad americana är, de spelar helt enkelt musik de tycker om. Men det är en enorm återväxt. Jag har hållit på i musikbranschen sedan 1983, och lyssnat på demos och det har aldrig varit bättre än vad det är nu.

Eftermiddagen har blivit kväll och tre nöjda svenskar pustar ut i den klibbiga värmen i skenet av Broadways oräkneliga neonskyltar. Här spelas olika varianter av country i stort sett dygnet runt och bara något kvarter längre upp står närmare tio stora långtradare med Taylor Swifts turnéutrustning. Hon har avslutningsfest för sin nordamerikaturné och spelar för utsålda hus tre kvällar i rad. Kontrasterna mellan den miljonsäljande megastjärnan och de svenska artisterna som alla spelat på samma akustiska gitarr under kvällen kunde inte vara större.

– Jag gillar uttrycket americana. Jag önskar bara att folk hemma förstod vad det innebar, säger Sofia Henricsson som döljer sig bakom namnet Slow Fox.

– Någonstans står ändå berättandet i fokus. Texter och musik är på riktigt, det är inga krusiduller. Fuck fake liksom, säger Johan Örjansson som numera använder artistnamnet Basko Believes.

Sofia fyller på:

– Det handlar inte om big business, att man ska ha en hit till varje pris, utan om en känsla och hur man får ut den. Jag kan relatera till den sortens musik och den slår an något i mig. Kanske för att man på något sätt känner igen sig i människorna som spelar den. Det är väl det det handlar om – att spegla sig i varandra genom musik.

De är rörande överens om att mottagandet i USA har varit över all förväntan. Den skandinaviska undertonen som finns i deras musik uppskattas och det finns ett intresse att ta del av berättelserna.

– Jag vill förmedla att det är okej att vara människa, så som en människa egentligen är. Därför passar fuck fake bra.  Jag vill inte att det bara ska vara ett bakgrundsskval på en restaurang, utan att folk ska höra och ta till sig texterna, säger Sofia.

Om andra brottas med att försöka definiera americana, så är det glasklart för Jed Hilly, vd för den ideella organisationen Americana Music Association (AMA) som står som arrangör för festivalen.

– Americana är nutida musik som hedrar eller kan härledas till amerikanska rötter. Punkt. Om du kan smaka dammet genom dina öron så är det americana. Så snart du överproducerar, eller tappar känslan för traditionerna så är det något annat, säger Jed.

Americana som genrenamn uppstod någon gång på 1990-talet, först som ett radioformat. Innan dess var det mest en benämning på småtrevliga antikprylar med diffus koppling till amerikansk historia. Musiken hade funnits en längre tid, men gått under benämningar som No Depression, alt-country, old country och rootsmusik. 1999 startades AMA för att mer aktivt försöka lyfta fram mindre kommersiella artister som inte lyckades tränga igenom bruset. Som brann för berättandet, snarare än jakten på listettor. 2007 tog Jed Hilly över vd-skapet och det är under hans ledning som arbetet med att befästa americana som en egen genre har tagit fart på allvar. 2009 fick americana för första gången en egen Grammykategori (bästa americanaalbum) och 2011 inkluderades americana som en musikalisk term i prestigefyllda Merriam-Websters ordbok. Utvecklingen påminner om den som World Music-genren upplevde i slutet på 80-talet när en rad brittiska skivbolag bestämde sig för att relansera ett befintligt begrepp med tydligare kommersiell inriktning.  Jed Hilly å sin sida jämför gärna med uppkomsten av rock ’n’ roll.

– Rock ’n’ roll var från början ett sexuellt uttryck som återfanns i gamla bluessånger, som mestadels spelades av färgade artister. Det plockades upp av Alan Freed, en dj i Cleveland, som ville spela svart rhythm & blues utan att använda det begreppet för att inte avskräcka vita lyssnare. Det blev senare vit rock ’n’ roll och 1961, tio år efter att Alan myntat begreppet, instiftades Grammy-kategorin för bästa rock ’n’ roll-album. Jag tycker att det är en fin jämförelse när man ser på dagens americana-musik.

För Jed Hilly är det inga konstigheter att genren spretar musikaliskt. Han tycker inte heller att det är en konstgjord benämning som uppkommit för att sälja fler skivor. Snarare ser han det som ett begrepp med legitimt arv från den kulturella och musikaliska smältdegel som uppstod i Södern i slutet på 1700-talet.

– Den afrikanska banjon, den europeiska fiolen och den spanska gitarren möttes någonstans mellan Nashville, Memphis och New Orleans i slutet på 1700-talet och början på 1800-talet. När den skotsk-irländska expansionen drog västerut och stötte på de afrikanska slavarna. Det här är det enda stället där det kunde hända. Det här är ett område där sju olika kulturer kolliderade. Och även om de stred mot varandra, så lyckades de även inspirera varandra och befrukta varandras musikaliska uttryck. Därför tycker jag att americana är en global genre, säger Jed.

Nästan trettio mil sydväst om Nashville, i avkroken Brownsville, ligger grilloset tjockt i Helen Turners lilla barbecue-restaurang. I arton år har hon grillat kött över öppen eld och serverat sina mackor och revbensspjäll med sås lagad från ett hemligt nedärvt recept. Matstället är välbesökt av lokala stammisar som är sådär genuint trevliga mot främlingar som man bara kan vara i Södern. Landskapet är bördigt och på vägen från Brownsville till Memphis passerar man till synes oändliga bomullsfält. Här har musiken bokstavligen förflyttat sig från plantrad till plantrad. Brownsville ligger i det som Jed Hilly med flera försöker lansera som the Americana Music Triangle, där Nashville, Memphis och New Orleans utgör de stora knutpunkterna. Det är fascinerande att reflektera över hur mycket av dagens musik som har sina rötter i det här området: Blues, jazz, country, rock ’n’ roll, rockabilly, bluegrass, cajun, zydeco och gospel. Grundelementen i det som numera utgör americana. Men det begreppet har varken Helen Turner eller hennes kunder hört talas om.

– Jag lyssnar mycket på musik. Mest gospel. Och så har jag en del blues i bilen, säger hon.

Antagligen dröjer det länge innan americana kommer slå igenom bland allmänheten och bli lika etablerat som rock, pop och jazz.

Butler Touchton från Murfreesboro, ett hängivet musikfan som besöker Americanafest, hoppas att det kommer bli så i framtiden.

– Jag tror inte att den vanlige mannen på gatan har någon aning om vad americana är, för det finns inga topplistor att läsa på baksidan av USA Today. Men om du är en passionerad musikälskare så har du koll, säger han.

Amanda Petrusich, musikskribent i bland annat The New York Times, Pitchfork och Paste, samt författare till boken It Still Moves: Lost Songs, Lost Highways, and the Search for the Next American Music bekräftar bilden.

– Jag undervisar musikskrivande på New York University, och jag har studenter som identifierar sig som americana-lyssnare. Jag tror att americana kommer etablera sig ännu mer över tid. I dag har vi band som Mumford & Sons som säljer enorma mängder album – jag tror inte att någon kunde förutse det för några år sedan.

Hon har blandade känslor inför AMA:s arbete. Å ena sidan säger grundinstinkten att ett så medvetet marknadsföringsarbete är motbjudande, å andra sidan ser hon de positiva aspekterna av det.

– Jag tror att det kan vara väldigt användbart för musiker för att få uppmärksamhet och kunna sälja skivor. Och för fans att hitta likasinnade. Och det är väl inte så hemskt egentligen.

Kanske skulle man kunna säga att det finns två sidor av genren. Den ena som lyfter fram americana som arbetarens musik. Bondens. Fabriksarbetarens. Lastbilschaufförens. Där det handlar om det svåra livet, de dammiga vägarna och en ganska romantiserad bild av den lantliga kulturen. Samtidigt, menar Amanda, är verkligheten att publiken till stor del består av välutbildad vit urban medelklass. Det lantliga har flyttat in till städerna.

– Jag tror att det i viss utsträckning finns en slags artighet kring mycket av kommersiell americana som tilltalar en äldre publik. Det är definitivt en väldigt vit genre där estetiken ibland nästan blir viktigare än de musikaliska gränserna. Sinnebilden är en kille med banjo i rutig skjorta. Dessutom finns det någon slags inbyggd nostalgi i musiken, där den för många representerar drömmen om det enklare, lugnare livet.

Det är fullsatt på anrika bluegrass-klubben Station Inn när Joy Kills Sorrow går upp scen. Det är deras första spelning i Nashville och det skulle inte vara konstigt om de var nervösa när storheter som Bill Monroe och Ralph Stanley blickar ner från väggarna. Men medlemmarna visar inga tecken på svaga nerver och snart har man fått med sig den inledningsvis avvaktande publiken. Med rappa mandolinsolon, snabba taktbyten, stilfulla arrangemang och en oerhört uttrycksfull sångerska gör bandet en energifylld spelning. Även om medlemmarna i gruppen fortfarande är ganska unga, har man spelat tillsammans sedan 2005. Men det är först under de senaste arton månaderna som man börjat nå utanför de traditionella bluegrass-kretsarna.

– Vi har alla spelat väldigt mycket bluegrass, och har stor respekt för genren, men vi ser oss själva inte som ett bluegrassband. Vi har till viss del samma instrumentsättning, men vi spelar inte speciellt mycket bluegrassmaterial. Och vi arrangerar vår musik annorlunda. Vi har aldrig lyckats definiera vilken musik vi spelar. Ibland kallar vi det indiefolk, andra gånger alternativ bluegrass, säger gruppens gitarrist Matt Arcara.

Förutom en bakgrund inom bluegrass, har några av medlemmarna även spelat klassisk musik och jazz, vilket bidrar med extra spänning till musiken. Och gör att bandet – åtminstone utifrån Jed Tillys sätt att se – placerar sig mer i americana än bluegrass.

– Jag gillar det faktum att vi har väldigt olika musikaliska influenser, för det betyder att alla bidrar med något till den kreativa processen, som gör att musiken sticker ut, säger Matt.

Även om de är, minst sagt, skeptiska till begrepp som roots och americana, tycker de att det ändå är något positivt med tanken att samla alla under samma paraply. De ser det som ett sätt att överbrygga skillnader, att föra samman folkmusiker med rockmusiker. Hellre inkludera än exkludera.

– Vi har hela tiden försökt bredda vår publik. Och vi gillar att spela tillsammans med rockband. Även om vi är ett akustiskt band så gillar vi att rocka. Det är bara lite svårare med akustiska instrument. Men det skulle vara bra att ha ett tydligt begrepp för att presentera vår musik, säger Emma Beaton, sångerska i bandet.

Kanske kan americana bli just det så småningom.

När en tillfällig tillflyktsplats till sist blir ett hem.

// Text & foto: Pierre Eriksson //

 

Intressanta artister att ha koll på:

 

Mandolin OrangeThis Side of Jordan
Nedtonade, vackra, vemodiga berättelser framförda till fiol, akustisk gitarr och mandolin.

John FullbrightFrom the Ground Up
Energisk singer/songwriter med blues-, gospel- och folkinfluenser som skapat stor uppmärksamhet tack vare välskrivna texter och starka melodier.

The Milk Carton Kids The Ash & Clay
Fingerfärdigt gitarrspel, innerliga melodier och stämsång som påminner om Simon & Garfunkel.

JD McPhersonSigns and Signifiers
Rock ’n’ roll, rhytm & blues och rockabilly med stor retrokänsla.

Shovels & RopeO’ Be Joyful
Luftig och rå folkrock och rootsiga ballader, där gitarr och trummor står i centrum. Och Cary Ann Hearst som sjunger som om det inte fanns någon morgondag.

Luella & the SunFly so Free/We Got to Meet Death One Day (endast singel)
Bluesgospelsoul med ordentlig rymd och attityd. Luella sjunger med vildsint uppkäftighet och helt utan rädsla.

Ellen Sundberg Black Raven
Fin debut som fått välförtjänt positiv kritik. Vackert, vemodigt och suggestivt.

Slow Fox Like the Birds
Välkomponerad folkrock med genomtänkta texter och en röst med brett register.

Basko BelievesMelancholic Melodies
Johan Örjansson i ny skepnad. Folkinfluerad rock med fina instrumentala insatser, starka melodier och behaglig heshet och tryck i Örjanssons röst.

 

Lyssna

Här hittar du en Spotifylista med tips på artister som uppträdde under Americanafest 2013.

Text // Americana – när man kan smaka dammet med öronen

  • Categories →
  • TEXT