Text // Stjärnskotten: Jarosz, Hull och Lovell
Text // Stjärnskotten: Jarosz, Hull och Lovell
Text // Stjärnskotten: Jarosz, Hull och Lovell

Stjärnskotten

Vägen från ung supertalang till vuxen stjärna är inte alltid rak. De i dag 23-åriga Sarah Jarosz, Sierra Hull och Rebecca Lovell – alla med mandolinen som huvudinstrument – slog igenom redan som tonåringar och förväntas nu bli den nya generationens storstjärnor inom bluegrass och americana. Lira mötte dem i Nashville för ett samtal om musikalisk utveckling.

Något händer i den välfyllda lokalen när Sarah Jarosz slår an sin banjo. Med en ödslig klang som hämtad från de mytomspunna Appalacherna hypnotiserar det klonkande ljudet och sorlet avtar snabbt. Alex Hargreaves känsliga fiol fyller på innan Sarah sjunger första versen med en röst som lyckas låta både sårbar och självsäker.

When I begin to crumble
And the walls begin to fall
Someone please keep me humble
Hold my soul up through it all

Dåtid och nutid vävs samman. Nedärvda undertoner från gammal bergsmusik kombineras med ett personligt och modernt anslag. Smarta texter bärs fram av finessrika och extremt välspelade akustiska arrangemang.

Sarah Jaroszs Grammynominerade skiva Build me up from bones har fått stor uppmärksamhet och nu står hon här och framför låten Fuel the fire framför gräddan av americanaartister under Americana Music Awards i Ryman Auditorium i Nashville.

Hon tävlar med Rosanne Cash, Robert Ellis och Jason Isbell i kategorin årets album. Och även om sistnämnde senare under kvällen går hem som segrare verkar Sarah Jarosz minst lika nöjd ändå.

– Det är smått overkligt när man ser vilka artister som ska uppträda: Jackson Browne, Emmylou Harris, Rosanne Cash, Loretta Lynne. Det är som att ha vunnit bara att få vara en del av det här, säger Sarah när vi träffar henne några timmar tidigare.

Hon påminner ganska mycket om sin musik. Ödmjuk och eftertänksam. Personlig utan att bli privat. Sparsmakad utan onödiga utvikningar. Närvarande.

Sarah Jarosz växte upp i småstaden Wimberly, söder om Austin, Texas, och inledde tidigt sin musikkarriär tack vare föräldrarnas musikintresse. Som sexåring började hon ta pianolektioner men det var först när hon i tioårsåldern fick låna en mandolin som det blev roligt på allvar.

Nickel Creek hade nyligen släppt sitt debutalbum och jag hade sett deras musikvideo – jag tror det var Reasons why – och tyckte att den var så cool. Jag kommer ihåg att jag såg Chris Thile spela mandolin och funderade över vad det var. Som tur var fanns det en kvinna i vår kyrka som hade en mandolin som jag fick låna. Jag blev så begeistrad att jag inte ville göra något annat än spela.

I samma veva fick Sarah upp ögonen för de lokala bluegrass-jammen som hölls varje fredag kväll. Hon tog med sig mandolinen och blev varmt inbjuden till en gemenskap som till största delen utgjordes av äldre musiker. En nyttig skola som lade grunden för Sarahs eget låtskrivande.

– Det faktum att de var så välkomnande gjorde att jag hela tiden ville bli bättre. Det var så roligt, och jag tror att det är den största anledningen till att jag ville fortsätta spela som barn.

Tack vare jammen lärde sig Sarah så småningom såväl clawhammer-banjo (traditionellt banjospel där man spelar med nedslag på tumme och ett finger i stället för snabb picking med flera fingrar) som akustisk gitarr. Hon säger att den musikrika småstadsuppväxten och närheten till musikmeckat Austin gjort henne till den artist hon är i dag. Storstadens singer-songwriter-scen blev lika viktig som de traditionella folklåtarna och bidrog till att hon började skriva eget material. Och att hon började intressera sig för den mer konstnärligt komplexa Västkustbluegrassen.

– Jag började ganska tidigt åka till festivaler i Colorado och Kalifornien. Jag attraherades av musiker som blandade in andra influenser och testade de musikaliska gränserna.

Det flitiga festivalbesökandet och jamspelandet ledde till skivkontrakt redan vid sexton års ålder. 2006 hade hon fått chansen att köra en ”betweener” på festivalen Rockygrass (några låtar mellan två huvudakters framträdanden). Året därpå fick hon ett helt eget set. I publiken stod då Gary Paczosa från Sugar Hill Records som bjöd ner Sarah till Nashville. Snart skrevs kontrakt och i juni 2009 släpptes debuten Song up in her head med bland andra Chris Thile och Jerry Douglas som medverkande.

Drygt 160 mil österut, i det lilla samhället Byrdstown i Tennessee, på gränsen till Kentucky, hade mandolinunderbarnet Sierra Hull redan hunnit släppa två renodlade bluegrassplattor vid den tidpunkten. Den första egenproducerade Angel mountain redan som tioåring och 2008 den egentliga debuten Secrets. På producentraden stod Union Stations banjovirtuos Ron Block och de medverkande utgör en veritabel vem-är-vem-lista över några av dåtidens hetaste namn inom bluegrassen. Kanske inte så konstigt när man redan som elvaåring hamnat under Alison Krauss beskyddande vingar.

Men för att förstå bakgrunden till det behöver vi backa några år. Precis som i Sarah Jarosz fall hade Sierra Hull förmånen att födas in i en musikintresserad familj. Pappan spelade gitarr och försökte lära sig mandolin och mamman sjöng för jämnan. När Sierra var åtta år hade pappa Stacy lärt sig tillräckligt mycket mandolin för att kunna hjälpa dottern igång. Föga anade han vad han satte i rullning.

– Det låter fånigt, men jag bara visste att det här var min grej. Trots att jag bara var åtta år. Jag åkte runt på jam varje helg. På vägen passerade vi ofta någon Walmart och kollade in skivavdelningen. Det var så jag upptäckte artister som Tony Rice och Nickel Creek. Och jag insåg att det var det här jag ville göra med mitt liv: resa och spela in skivor.

Snart spred sig ryktet om den unga flickan som spelade mandolin så fingrarna glödde och hon bjöds in till flera större festivaler. När hon var tio överraskade pappa Stacy med en resa ända till MerleFest i North Carolina. Det var en stor händelse för den unga Sierra vars hårt arbetande föräldrar sällan gav sig ut på några längre utflykter. Det enda hon kunde tänka på under den åtta timmar långa bilresan var att hon skulle få se sin allra största idol: Alison Krauss.

– Nickel Creek var där det året och jag hade just börjat gilla dem. Jag träffade Chris Thile och han var väldigt cool och jammade med mig i några timmar och det slutade med att han tog mig backstage där jag fick hälsa på Alison. Jag hade älskat henne ända sedan jag hörde henne första gången.

Senare samma år stötte hon på Ron Block på en festival och de började jamma och blev vänner. Hon lämnade över ett exemplar av den instrumentala Angel mountain som småningom letade sig fram till … Alison Krauss. Och en dag ringde telefonen.

– Det var Alison som undrade om jag ville komma och spela på The Grand Ole Opry tillsammans med henne. Att spela där hade varit min dröm. Men att få göra det tillsammans med henne …

Sierra bryter upp i ett stort leende. Det är svårt att inte avväpnas av hennes öppna personlighet och den härliga sydstatsdialekten som lyser igenom extra starkt emellanåt. Det finns inte en tillstymmelse till divalater.

På Youtube finns ett klipp från spelningen på The Grand Ole Opry. Som vore det den självklaraste sak i världen står den elvaåriga Sierra mellan Alison Krauss och Dan Tyminski och lirar Cluck old hen. När Sierra avslutat ett imponerande solo jublar publiken och hon slänger iväg ett charmigt leende till Alison. Två år senare skrev Sierra sedan kontrakt med Alison Krauss bolag, Rounder Records, som valde att låta den unga talangen utvecklas i lugn och ro innan man alltså släppte debuten 2008.

Två år tidigare hade en annan ung mandolinspelande begåvning börjat göra sig ett namn på allvar i bluegrasskretsar. Femton år gammal placerade sig Rebecca Lovell på första plats i MerleFests mandolintävling – inta bara den yngsta vinnaren någonsin utan dessutom den första kvinnan att vinna den prestigefulla tävlingen.

– Det var en väldigt cool händelse och jag tror att det var då jag insåg att allt är möjligt bara jag ger det tillräckligt med tid.

Precis som Sierra Hull och Sarah Jarosz hade Rebecca Lovell en musikfylld barndom. Redan i unga år började hon att spela klassisk fiol och piano tillsammans med systrarna Megan och Jessica. Men i tidiga tonåren upptäckte de bluegrass. Nästan som av en slump, trots att man växte upp i Calhoun, Georgia, inte långt ifrån gränsen till Tennessee.

– Eftersom vi spelade klassisk musik tror jag inte att vi förstod hur starkt bluegrass- och americanaarvet är i Södern. Det var inte förrän några kompisar drog med oss till en bluegrassfestival som vi insåg hur kul det var. Så vi började besöka liknande festivaler, nästan som en besatthet, eftersom vi gillade passionen hos dem som spelade. Den oförstörda glädjen hos musikerna fick oss att byta inriktning.

För Rebecca hade det kanske egentligen varit mest naturligt att antingen fortsätta med fiol eller börja spela mandolin (eftersom de är strängade på samma sätt), men hon bestämde sig för banjo i stället, trots intensiva påtryckningar från omgivningen. Det var först när hon hörde supergruppen Strength In Numbers som något klickade. Mark O’Connor stod för mandolinspelet på några av låtarna och Rebecca beskriver det som att hon fullkomligen sögs in. Det var en helt annan sida av mandolinen. Och när hon började lyssna på Nickel Creek och Chris Thiles krispiga och rena mandolinspel blev hon förälskad.

– Jag gillar att mandolinisten är bluegrassens trummis. Att man står för mycket av rytmen och att man får spela riktigt snabbt. Plötsligt insåg jag hur bra den passade min personlighet. Jag är ganska frenetisk, säger Rebecca och lägger av ett ordentligt asgarv.

Ett samtal med Rebecca Lovell är en fascinerande upplevelse. Det går snabbt, är roligt och är väldigt mycket på alla håll. Hon är en given frontkvinna som gärna tar plats och levererar slagfärdiga kvickheter, som inte alltid är så lätta att översätta till svenska. Som när hon berättar om varför hon och systern börjat övergå till att spela mer elektriskt:

– Både Megan och jag gillar verkligen tanken på att kunna shredda på vilket instrument som helst. Och tjusningen i att kunna koppla in en förstärkare och spela på ett riktigt högt, badass sätt utan att be om ursäkt.

Men det där är att hoppa lite för långt fram i tiden.

De tre systrarna Lovell övergav alltså den klassiska musiken för att börja spela bluegrassinspirerad akustisk musik under namnet The Lovell Sisters. Mellan 2005 och 2009 turnerade de flitigt och släppte två album innan gruppen upplöstes och de två yngsta systrarna omgrupperade som Larkin Poe. Rebecca på mandolin och den arton månader äldre Megan på dobro-gitarr.

Till skillnad från Sierra Hull och Sarah Jarosz var Rebecca Lovell och hennes Larkin Poe länge helt utan stöd från något större bolag. De har helt enkelt kört sin egen grej, turnerat hårt och släppt fem egenutgivna ep för att sakta men säkert bygga upp en allt större skara fans.

En av dem är Elvis Costello, som kommit att bli något av deras mentor och har bjudit in systrarna att turnera med honom vid ett flertal tillfällen.

– Han har mer energi – musikmässigt – än någon jag träffat. Karln slutar aldrig. Han lyssnar ständigt på ny musik och kan komma precis innan en spelning och föreslå en helt ny låt.

I höstas släppte Larkin Poe även sin första fullängdare, Kin. Med åren har den övervägande akustiska ljudbilden bytts mot en mer elektrisk, vilket är extra tydligt på Kin. Recensioner har varit såväl positiva som skeptiska till utvecklingen.

– Vi identifierar oss fortfarande som americana – vi brukar kalla vår musik för rootsig rock’n’roll. På Kin råkade det bli så att jag spelar mer elgitarr och Megan mer lap steel. Vi gillar att spela högt och inte så artigt. Att omfamna Söderns skitigare rötter och vrida på disten ordentligt. Men vi kommer aldrig att överge våra rötter, de är fortfarande tydliga i vår musik och vi har fortfarande mycket mandolin på scen. Vi vill bara experimentera med nya saker.

Det är inte alltid lätt att växa upp som artist framför sin publik, speciellt inte om man betraktas som underbarn. Där Rebecca haft systern Megan vid sin sida och Sarah Jarosz alltid haft en tydlig bild av  vad hon vill göra, har Sierra Hull haft svårare att gå från hyllad barnstjärna till en vuxen karriär.

Förutom debuten, som spelades in när hon var femton, gav Sierra även ut Daybreak när hon var arton. En fin skiva som inte bara stoltserar med ett bitvis bländande mandolinspel, utan även visar klara likheter med såväl Alison Krauss (rösten) som Union Station (musiken).

Men sedan dess har det varit tyst. Häromåret påbörjades ett nytt projekt som delvis drog åt ett nytt håll. Mindre mandolin, mer akustisk gitarr och till och med trummor på enstaka låtar. Det skapade oro i teamet runt henne.

– Jag var ganska sårbar under den perioden och även om det egentligen var okej från deras sida att jag gjorde något som inte var traditionell bluegrass, så började de ifrågasätta mig redan innan jag hade börjat skriva på allvar. Det var väldigt jobbigt, jag ville helst bara bli lämnad ifred för att själv försöka komma fram till vad jag ville göra.

Till sist tröttnade Sierra och lade projektet i malpåse. Ett helt annat är nu påbörjat som förhoppningsvis leder till ett nytt album senare i år.

– Den här gången har jag tagit hjälp av en producent och vi funderar över vad som händer om vi skalar av i stället för att försöka låta mer. Vad händer om det bara är jag och min mandolin? Ibland kanske man måste ta den svåra vägen för att hitta hem.

Sierra erkänner att hon är orolig över vad hennes fans kommer att säga.

– Folk förväntar sig att det ska låta likadant som när jag var femton eller arton, men jag håller ju fortfarande på att komma underfund med vem jag är som artist.

Framtiden för såväl Sarah som Sierra och Rebecca ser trots allt väldigt ljus ut. Även om de slagit in på olika vägar kommer de sannolikhet att vara huvudpersoner i morgondagens bluegrass och americana.

– Jag har svårt att tänka mig att andra kommer att se på mig på samma sätt som jag såg på Alison Krauss när jag växte upp. Men jag hoppas kunna fortsätta bygga en fan-base som verkligen gillar det jag gör. Chris Thile är en verklig inspiration. Han gör så väldigt varierade saker. Jag tror att det är nyckeln till att fortsätta känna sig inspirerad – att inte fastna i ett fack, säger Sierra Hull.

– Jag sa redan från början att jag ville bygga en långsiktig karriär, och har hela tiden omgivit mig med människor som vill fortsätta utvecklas och hitta nya vägar. Genom att röra sig i skilda musikaliska sammanhang med musiker som utmanar hittar jag inspiration att fortsätta, säger Sarah Jarosz.

– Den största anledningen till att jag gillar att göra musik är att jag får göra det med Megan. Jag gillar partnerskapet. Jag är bara 23 år och hoppas att jag att jag får hålla på tills jag blir 70-80 år. Och jag hoppas att jag då kommer ha samma nyfikenhet och entusiasm som Elvis Costello, säger Rebecca Lovell.

// Text: Pierre Eriksson & Kaj Forsberg / Foto: Pierre Eriksson (förutom bilden på Larkin Poe //

 

Text // Stjärnskotten: Jarosz, Hull och Lovell

  • Categories →
  • TEXT