Foreman ger sommar
en ny innebörd

Switchfoots sångare Jon Foreman börjar se slutet på sitt soloprojekt – att ge ut en ep för varje årstid. Fall, Winter och Spring har redan kommit ut. Snart är Summer här. Det handlar om personliga texter och avskalad musik. Och för Jon själv är det något av en dröm som går i uppfyllelse.

Jon Foreman svarar på en mobil hemma i San Diego, fast det låter snarare som om han satt i Tora Bora-bergen i Afghanistan. Täckningen är usel. Kanske beror det på att det blåser full storm och ösregnar. Det gör sällan det i San Diego.

– Men jag älskar det, säger Jon och lägger till ett släpigt, kaliforniskt ”man”. Han gör det ofta. Och låter verkligen som den surfare han är.

Det är i huset i det vanligtvis soliga San Diego som de fyra albumen har vuxit fram. Under sena nätter, helt ensam tillsammans med en akustisk gitarr. Han menar att det delvis är därför det låter som det låter – avskalat, nära och väldigt personligt.

– På de flesta låtarna har jag spelat in akustisk gitarr och sång samtidigt. Det kändes ärligt och naturligt på något sätt. När man gör en rockplatta är sången ofta det sista man spelar in, men här blev det det omvända. Alla instrument är anpassade efter sången. Många av låtarna spelade jag in samma natt som jag hade skrivit dem. Och jag tror att det är därför musiken är så dämpad. Jag ville inte väcka någon här hemma.

Att det blev soloalbum just nu verkar mest vara en tillfällighet. Jon säger att det var efter flera års uppmuntran och påtryckningar från de andra bandmedlemmarna, familj och vänner som han bestämde sig för att ta tag i saken. Han har spelat eget material live i olika sammanhang under de senaste åren, men aldrig spelat in låtarna.

Att det blev just fyra ep – och inte ett vanligt album – förklarar han med att formatet kändes rätt väg att gå. Inga stora fanfarer vid varje skivsläpp, utan ett pågående flöde av 24 låtar, skapade för stunden, där varje sång får den uppmärksamhet den förtjänar.

– Det känns ganska galet att de här plattorna har kommit ut. På ett sätt är det som en dröm som blivit verklighet. De flesta av låtarna skrevs inte med ambitionen att de skulle släppas på skiva. Det var mer meditation och terapi än kommersiellt tänkande. Men så började folk omkring mig tjata om att jag borde spela in dem, så att fler skulle få en chans att höra dem. Och till slut gjorde jag som de sa.

För den vane Switchfoot-lyssnaren står det ganska snart klart att det är en annan sida av bandets sångare och låtskrivare som framträder på soloskivorna. Dels den uppenbara skillnaden i ljudbilder, men även textmässigt.

Där Switchfoot gjort sig kända för att hämta inspiration från de stora filosoferna, väljer Jon att bli mycket mer personlig i sina solotexter. Han sjunger ärligt och ödmjukt om sina brister, om frågor han brottas med. Inte minst skriver han helt öppet om sin kristna tro.

Emellanåt är det en bruten man som framträder och de två första skivorna – Fall och Winter – kan nästan uppfattas som väl mörka.

– När det gäller filosofin så har du en massa storslagna idéer som ger dig chansen att drömma, och låter dig säga att du listat ut hur saker och ting förhåller sig. Men de här låtarna är på ett sätt en förkrossad mans sånger, och därmed en sorts bekännelse att jag kanske inte har förstått precis allting.

– Man kan säga att de är skrivna som en personlig tröst mot smärta. Det finns så mycket smärta i världen och det här blir ett sätt att försöka förstå hur man ska handskas med den. Ett slags lugnande element.

Och även om många av texterna skulle kunna uppfattas som melankoliska, och rentav lite pessimistiska när textförfattaren granskar omvärlden och samtiden, så ser sig Jon själv som en stor optimist. Och framför allt idealist. Han säger att han vill att saker och ting ska vara rätt och att han har svårt att handskas med det som han upplever är fel.

– Jag sjunger sällan om det som jag tycker är rätt, jag skriver sånger därför att något inte står rätt till. Jag hörde att pärlor skapas genom att ett litet sandkorn kommer innanför en musslas skal, och musslan lägger på sitt eget smörjmedel som gör att det blir hårdare och hårdare. Det är ungefär så jag tenderar att göra med mina sånger. Det finns något som ligger där och irriterar, och det blir till en sång för att jag ska försöka förstå och placera det på ett ställe där jag kan handskas med det.

För Jon och resten av grabbarna i Switchfoot har det blivit allt viktigare att inte bara sjunga om det man tycker är fel, utan att också praktiskt försöka göra något åt det. De senaste turnéerna har man gjort i samarbete med olika hjälporganisationer. Till exempel gick en dollar per biljett under en turné till Habitat for humanity, en organisation som bygger bostäder åt behövande. Totalt fick man in 100 000 dollar till organisationen.

Bandet har även varit aktivt inblandade i hjälpprojekt inom DATA, One, Keep a breast foundation och To write love on her arms. Den senare av organisationerna jobbar med att hitta hjälp åt unga människor som kämpar med depression, beroenden och självskadebeteenden.

Dessutom drog man igång organisationen Lowercase People för några år sedan. Som bland annat ger ut ett internetmagasin där man kombinerar konst och rättvisefrågor.

Lowercase People var ett direkt resultat av ett besök i Sydafrika. I en av kåkstäderna fanns en barnkör som bestod av barn vars föräldrar dött i aids. Kören skulle ut på turné, men hade ingen inspelning av sin musik. Jon beskriver mötet som ett tillfälle där en ”perfekt kombination” uppstod.

Han och resten av bandet letade inspelningsutrustning på stadens universitet, såg till att det blev en skiva och pengarna från skivan användes sedan till barnens utbildning.

– Lowercase People var från början ett sätt för oss att få använda de gåvor som vi fått för att hjälpa andra. Det började som ett skivbolag, och eftersom Switchfoot numera är ett independentband (i augusti förra året lämnade man Columbia Records) så kommer allt vi gör att komma ut på Lowercase People Records. En del av vinsten i bolaget kommer att gå till projekt som vi tycker är viktiga.

– För mig hjälper det till så att sångerna kopplas samman med det verkliga livet. Så att det inte bara blir en platonisk idé man talar om, utan att det handlar om riktiga människor.

Det skulle ju tyckas lätt att bli frustrerad på andra människor – inte minst andra kristna – när man är en så stor idealist som Jon Foreman säger sig vara, och har en så stor passion för att vilja förändra världen. Jon erkänner att det händer ofta, men lägger in ytterligare en aspekt.

– Vi är alla en del av samma familj. I alla familjer finns det konstiga människor, som kanske är lite galna och jobbiga att vara i närheten av, men på samma gång är de en del av familjen och du älskar dem för det och du behandlar dem med respekt. Jag tror att det är så vi ska vara mot varandra. Respekterande och kärleksfulla trots att vi inte är överens. Det är väldigt lätt att älska dem som tycker likadant, men det krävs så mycket mer – inte minst en högre kärlek – för att behandla dem som spottar på dig kärleksfullt. Jag har kommit till slutsatsen att om jag verkligen tror på en allsmäktig Gud, så måste jag till slut agera som om jag gör det. Och lita på att han utför det han sagt att han ska göra.

// Text: Pierre Eriksson / Foto: Pressbild //