Text // Carter Family, Monroe, Flatt & Scruggs och de andra stilbildarna
Text // Carter Family, Monroe, Flatt & Scruggs och de andra stilbildarna

The Carter Family

Året är 1927. Sommaren är på väg att ta slut. I en tämligen oansenlig byggnad på State Street i Bristol, Tennessee nära gränsen till Virginia håller två kvinnor och en man på att skriva musikhistoria. De tre rösterna följs åt, tätt i tre stämmor. Kvinnorna sjunger lite nasalt och mannen ger stadga åt det hela. Och så gitarren som driver allt framåt med en hypnotisk rytm.

Oh, bury me under the weeping willow
Yes, under the weeping willow tree
So he may know where I am sleeping
And perhaps he will weep for me

Under de två första dagarna i augusti hinner trion, som hädanefter alltid kommer att vara kända som the Carter Family, med att spela in sex låtar. Förutom Bury Me Under the Weeping Willow, även Little Log Cabin By the Sea, The Storms are on the Ocean, Single Girl, Married Girl, The Wandering Boy och The Poor Orphan Child. Tillsammans med the Carter Family spelar arton andra akter in totalt 76 låtar under två veckor. De går numera under namnet the Bristol Sessions och har kallats för såväl ”Countryns Big Bang” som ”Den enskilt viktigaste händelsen i countryns historia”.

Det var visserligen inte de första countryinspelningarna som gjorts. Tidig country, eller hillbilly som den kallades då för att skilja musiken från gospel och blues, började spelas in redan 1922. Dessvärre var artisterna tvungna att ta sig till New York för att kunna spela in och de flesta hillbilly-artisterna hade inga sådana möjligheter. I stället skickade skivbolagen ut sina producenter till södern för att försöka hitta nya talanger på plats. Och det var därför Ralph Peer nu befann sig i Bristol, denna sensommar när musikhistorien skulle komma att skrivas om.

Carter Family, en trio bestående av AP Carter, hans fru Sara och AP:s svägerska Maybelle, var alla födda och uppvuxna i bergstrakterna i sydvästra Virginia. Med sin trestämmiga sång, med tydliga folk- och gospelinfluenser och Maybelles revolutionerande gitarrspel, utgör Carter Family länken mellan appalachisk traditionell musik och country. Det faktum att såväl country som bluegrass och old-time gör anspråk på deras arv visar väl att de med rätta är en av de mest inflytelserika akterna i amerikansk roots-musik. AP Carter hade under många år samlat på sig en rik låtsamling med rötterna i appalachisk folkmusik. Han var ofta hemifrån för att hitta nya sånger från de avlägsna byarna. Det gjorde att the Carter Familys sånger upplevdes jordnära och många kände igen sig i de enkla sångerna.

– Det var den vanlige mannens musik. Det var vad människor sjöng i sina hem och på sina verandor. Folk gillade att höra musik som slog an något inom dem och de kunde relatera till de här sångerna som handlade om kärlek, tron och livets utmaningar, säger John Carter Cash.

Carter och Cash. Två efternamn som förpliktigar i musiksammanhang. Och John har gjort sitt bästa för att vårda såväl pappa Johnnys som mamma Junes rika arv. Både det musikaliska och materiella. I studion Cash Cabin, en bit utanför Nashville, samsas en imponerande samling instrument, tavlor, kort, skyltar och annat som på ett eller annat sätt har anknytning till de två släkterna. Men det dröjde länge innan han på allvar blev medveten om sin bakgrund.

– Det var väl först när jag var i trettioårsåldern som jag aktivt började söka efter Carter Familys musik. Och jag insåg plötsligt att det här är min familj. Mamma brukade säga att ”din mormor Maybelle gjorde country till vad den är i dag”, men jag var väl måttligt intresserad och lyssnade inte så noga. Men när jag började studera och lyssna in mig på Carter Familys musik gick det upp för mig att det här är en del av det viktigaste i den inspelade musikens historia. Jag menar, Carter Family definierade vad en countrysång är för något. Det är tack vare dem som vi har treackordslåtar som byggs upp med vers, refräng, vers, refräng, säger John.

Mother Maybelle rankas som en av de mest inflytelserika gitarristerna någonsin. Hon spelade melodi med tummen på de grövsta strängarna som stämdes ned och använde pekfingret att spela rytmen på de ljusare. Samma teknik är standard bland bluegrassgitarrister än i dag.

– Och varje gång man hör en gitarrist spela melodin och rytm samtidigt så är det Maybelle. Och det gör ju alla nuförtiden, men man tänker kanske inte alltid på varifrån det kommer. Alla från Jerry Garcia och Keith Richards till Woodie Guthrie uppger Maybelle som en av sina största influenser, säger John.

Det är få förunnat att ha en mormor som revolutionerat gitarrspelet. Men när John växte upp var hon mest som vilken mormor som helst. Visserligen var hon ute och turnerade i perioder under nästan hela sitt liv. Men det var å andra sidan inget konstigt om man hette Carter eller Cash.

– Jag kommer ihåg att jag hängde hos henne ibland när mina föräldrar var tvungna att göra något. Jag tänkte inte så mycket på att hon var gitarrist. Hon var mormor som spelade gitarr, det var bara en del av vad mormor gjorde.

Originaluppsättningen av the Carter Family spelade ända fram till 1941. Detta trots att AP och Sara separerade redan 1932. Från och med 1939 började Maybelles dotter June vara med och spela in. Efter att trion upplöstes reste Maybelle runt under 1950- och 1960-talen med June och ytterligare två döttrar under namnet Mother Maybelle and the Carter SistersDet har även funnits några återföreningar av the Carter Family och olika konstellationer under samma namn, men det är de tidiga åren som anses som de mest intressanta. Även om många andra artister gjort modernare versioner – både då och nu – av Carter Familys låtar ändrade trion själva aldrig på sitt sound. Arvet från Appalacherna var alltid starkt. John tror att det är nyckeln till att musiken blev så populär.

– Appalacherna är nationens pulsåder. Det var den enkle mannens land, det är vad Amerika verkligen handlar om. Sångerna och människornas historia. Många kunde relatera till det eftersom det låg nära deras eget arv. Många av Carter Familys sånger hade sitt ursprung i Irland, Skottland och England och folk kände igen dem. De hade hört dem när de var barn, säger John.

När det gäller sin egen musik har John delvis fortsatt i samma tradition. Under namnet Carter Family III, tillsammans med hustrun och violinisten Laura, samt AP:s och Saras barnbarn Dale Jett, har han nyligen släpp albumet Past and Present. En akustisk skiva som på ett fint sätt knyter ihop barnbarnens arv, men samtidigt hittar ett eget uttryckssätt.

– Jag älskar berättelser och det är flera sådana texter med på skivan. Bland annat är det en åtta minuter lång låt, liknande en irländsk folkballad, som är en berättelse om förlorad kärlek, säger John.

Lyssna gärna på
Roots of Country The Carter Family (Music Club)
En dubbel-cd som samlar femtio av trions mest kända låtar.

Carter Family III Past and Present (Cash House Records)
Både nyskrivna låtar samt fina versioner av AP:s originallåtar samsas på den här akustiska plattan.

 

Bill Monroe, Earl Scruggs
och Lester Flatt

Grunderna för bluegrass hade funnits länge: Appalachisk folkmusik framförd på gitarr, fiol, banjo och mandolin och de täta stämmorna i brödragrupperna. Men det var först när Bill Monroe från Rosine, Kentucky och kompbandet Blue Grass Boys (uppkallade efter gräset i Kentucky) kombinerade den traditionella musiken med influenser från jazz och swingband som det revolutionerande hände. Låtarna strukturerades för att ge utrymme för långa expressionistiska solon på banjo och mandolin, sångarrangemangen blev mer avancerade och stort fokus lades på den höga tenoren.

Efter att ha experimenterat runt med olika sättningar hittade Bill helt rätt i slutet av 1945 när banjospelaren Earl Scruggs anslöt bandet. Med sitt revolutionerande trefingerspel har han satt standarden för alla banjospelare inom bluegrass. Tillsammans med sångaren och gitarristen Lester Flatt, violinisten Chubby Wise och basisten Howard Watts har den här uppsättningen kommit att betraktas som originalsättningen för the Blue Grass Boys. Alla beståndsdelar som skulle komma att karaktärisera genren fanns nu på plats: oerhört duktiga instrumentalister som spelade makalöst snabba låtar och solon och sjöng med tät stämsång. De tjugoåtta låtarna som den här uppsättningen spelade in räknas alla som bluegrassklassiker. Vid det här laget hade Monroe dessutom införskaffat en 1923 Gibson F5 Lloyd Loar-mandolin, som blev hans kännetecken under resten av karriären. Samma modell eller liknande är fortfarande den vanligaste inom bluegrass.

Den skicklige Monroe var däremot inte en lika bra bandledare som musiker och 1948 fick Flatt & Scruggs nog och lämnade bandet för att skapa egna framgångsrika karriärer som Foggy Mountain Boys. Scruggs råa banjospel och Flatts rytmiska gitarrspel lockade många fans. 1969 splittrades även de och den progressive Scruggs startade the Earl Scruggs Revue medan den mer traditionelle Flatts startade Nashville Grass.

Bill Monroe fortsatte att spela fram till sin död 1996 och är tveklöst en av USA:s mest inflytelserika artister. Hans band har fungerat som plantskola för många stora bluegrassmusiker. Sin absoluta storhetstid hade han dock under 1940-talen.

Lester Flatt dog 1979.

Earl Scruggs lever fortfarande och spelar när hälsan tillåter.

Lyssna gärna på
Bill MonroeAll the Classic Releases 1937–1949 (Jsp records)
En box med fyra skivor och 112 låtar som ger en god bild av Bill Monroes tidiga karriär. De fyra skivorna är uppdelade kronologiskt: skiva A: 1936, B: 1937–38, C: 1940–46 och D: 1946–49. Även om kvaliteten på några av de tidiga inspelningarna lämnar mycket i övrigt att önska, ger boxen en fin inblick i Monroes utveckling fram till det som skulle bli bluegrassens signifikativa sound. Låtar som Blue Moon Of Kentucky och Rocky Road Blues finns med här.

Flatt & ScruggsComplete Mercury Sessions (Polygram records)
Flatt och Scruggs fullkomligt attackerar musiken med sitt Foggy Mountain Boys. Scruggs karaktäristiska banjospel driver låtarna framåt i ett furiöst tempo. Lyssna speciellt på Foggy Mountain Breakdown och Farewell Blues.

 

Ralph Stanley

Ralph Stanley föddes 1927 och växte upp i närheten av McClure i sydvästra Virginia, där han fortfarande bor. Föräldrarna tillhörde en Primitive Baptist-församling, där man har liknande sångtradition som Old Regular Baptist. Ralph Stanley tillhör fortfarande samma församling. Han lärde sig spela clawhammer-banjo av sin mor, men inspirerades av Scruggs sätt att spela och utvecklade sitt eget trefingerspel som till skillnad från Scruggs synkopiska spel var mer jämnt rullande.

1946 startade Ralph, tillsammans med brodern Carter, the Stanley Brothers & the Clinch Mountain Boys. I början handlade mycket om att kopiera Bill Monroes sound, men ganska snart började gruppen göra egna låtar och hittade sin egen stil där det appalachiska arvet lös igenom kraftigt. Inte minst tack vare Ralphs höga tenor som influerats kraftigt av hymnerna i kyrkan.

– Jag gillar att spela traditionell bluegrass, eller old-time-musik, vad du nu vill kalla det. Det är allt jag någonsin spelat. Jag har aldrig experimenterat för att göra något finare. Det är sån jag är, jag är en enkel man. Jag växte upp på landet och jag gillar att göra det naturligt, sa Ralph för några år sedan om sin musik.

När Carter dog 1966 fortsatte Ralph att uppträda med olika versioner av the Clinch Mountain Boys. De spelar fortfarande regelbundet.

2002 vann Ralph Stanley en Grammy för sin djupt närvarande version av den appalachiska sorgesången O Death som finns med på soundtracket till O Brother, Where Art Thou?

Lyssna gärna på
Stanley BrothersThe Complete Columbia Stanley Brothers (Columbia/Legacy)
Där Monroe och hans Blue Grass Brothers gick på fart, vände sig Stanley Brothers mot bergen och en mer ödesmättad känsla. Med låtar om Gud, mord och död, framförda med genomträngande, sorgsamma harmonier utgör de här inspelningarna en viktig pusselbit i relationen mellan old-time och bluegrass. Här finns låtar som The Drunkard’s Hell, The Fields Have Turned Brown och The Lonesome River.

 

Smithsonian Folkways Recordings

Det ideella skivbolaget Smithsonian Folkways ägs av det nationella museet Smithsonian Institution och har som syfte att stödja kulturell mångfald och öka förståelsen mellan olika folk genom dokumentation, bevarande och spridning av ljud. De har gett ut en mängd intressanta album för den som är intresserad av appalachisk musik (och annan folk- och världsmusik också för den delen).

– Musiken från Appalacherna är amerikansk musik, och den är en del av den mosaik som skapar en identitet och hjälper människor att förstå varifrån de kommer. När vi hör stora utövare av old-time, som Hobart Smith eller Roscoe Holcomb, så hör vi även deras lärare och de som undervisade deras lärare. De som levde långt innan man kunde spela in musik, säger Mary Monseur som är produktionschef på Smithsonian Folkways.

Lyssna gärna på
Mountain Music of Kentucky, Old Regular Baptists, Classic Old-Time Fiddle, Classic Mountain Song, Classic Bluegrass, Classic Appalachian Blues, Classic Old-Time Music, American Banjo – Three-Finger and Scruggs Style och Classic Southern Gospel.
Samtliga är fantastiska album med en rad olika artister som ger en bra inblick i musiken som har sina rötter i Appalacherna.

 

John Cohen

John Cohen från New York bildade the New Lost City Ramblers (NLCR) 1958 tillsammans med Mike Seeger och Tom Paley. Bandet blev en av företrädarna för den amerikanska folkmusikväckelsen som uppstod på 1950- och 1960-talen. NLCR kan närmast betecknas som ett modernt old-time band. De hämtade inspiration och spelade musik i traditionell folkmusikstil och gjorde den populär i storstäderna. NLCR lyckades locka stora skaror fans med sin folkmusik, samtidigt som de även bidrog till att skapa uppmärksamhet för de traditionella artister som de själva hämtat inspiration ifrån. NLCR har egentligen aldrig upphört att existera, men 2009 dog Mike Seeger i cancer.

John Cohen har genom sina resor i Appalacherna kommit att betraktas som en av de viktigaste ”upptäckarna” av traditionell musik. Han skriver just nu på en ny bok om Roscoe Holcomb och släppte nyligen en ny film om densamme.
NLCR har fortsatt att fungera som inspiration för många band sedan starten.

– Jag är glad att jag lever. Jag har gjort sexton filmer om musik, varit med och startat the New Lost City Ramblers och gjort ett stort antal inspelningar på plats. Det känns väldigt tillfredsställande när det kommer fram helt okända människor som berättar hur mycket Ramblers musik har betytt för dem. Uppenbarligen hade vi ett förhållningssätt till folkmusiken som attraherade väldigt många, säger John Cohen.

Lyssna gärna på
The New Lost City Ramblers50 Years. Where Do You Come From? Where Do You Go? (Smithsonian Folkways)
En fin samlingsbox med tre skivor som ger en bra inblick in NLCR musik.

 

Hazel Dickens & Alice Gerrard

Det finns få kvinnor som varit lika inflytelserika inom bluegrassen och folkmusikscenen som Hazel Dickens och Alice Gerrard. Som första kvinnliga bandledare för ett bluegrassband har duon, som spelade tillsammans mellan 1962 och 1975, inspirerat en hel generation av bluegrassmusiker. Inte minst kvinnor.

Hazel Dickens lärde känna Mike Seeger, Pete Seegers yngre bror, och blev aktiv inom bluegrass- och folkmusikscenen i Baltimore och Washington under 1960-talen. Genom Mike lärde hon känna hans fru, Alice Gerrard, och tillsammans spelade de in fyra album. Debuten Who’s That Knocking kostade 75 dollar att spela in och släpptes 1965. På skivan medverkar David Grisman (mandolin), Lamar Grier (banjo) och Chubby Wise (fiol). Uppföljaren Won’t You Come and Sing For Me kom 1973 och innehöll ungefär samma musiker.

Dickens och Gerrard skrev såväl egna låtar som arrangerade om traditionellt material. Musiken baserades på Hazels rytmgitarr och kontrabas och Alices leadgitarr, banjo och autoharp. Båda var duktiga stämsångare, där Hazels lite gnällande tenor med bergskänsla kompletterade Gerrards rökiga alt. Många av sångerna var provokativa och kritiserade förtrycket av kvinnor och propagerade för fackrörelsen. Inte oväntat fick duon stort stöd av kvinnorörelsen.

Lyssna gärna på
Hazel Dickens & Alice Gerrard Pioneering Women of Bluegrass (Smithsonian Folkways)
De två första albumen har remastrats och getts ut på den här eminenta plattan.

 

Jean Ritchie

Jean Ritchie var det yngsta av Abigail och Balis Ritchies fjorton barn. Hon föddes 1922 och snappade upp musiken runt omkring sig i unga år. Redan i mitten av trettiotalet fångades Jean tillsammans med sin familj (The Singing Ritchies) på tejp då Alan Lomax besökte Kentucky för att dokumentera områdets musik i kongressens arkiv för folkmusik. Efter ett antal år som lärare under kriget, flyttade Jean 1946 till New York för att arbeta och började där sjunga sin familjs musik på nytt och mötte bland andra Pete Seeger och Woody Guthrie. Jean Ritchie sjöng huvudsakligen utan ackompanjemang, men spelade ibland även gitarr och lap dulcimer till sin egen sång. Jean Ritchie växte upp i Old Regular Baptist-församlingen i Jeff, Kentucky och blandade eget material med sångerna från kyrkan. Jean Ritchie fyllde 88 år den 8 december 2010.

Lyssna gärna på
Jean Ritchie The Most Dulcimer (Greenhays)

 

Lee Sexton

En levande legend bland de autentiska old-time artisterna från östra Kentucky och släkt med Roscoe Holcomb. Lee föddes 1928 i Letcher County, Kentucky, och började spela banjo i åtta års ålder. Lee Sexton arbetade i mer än 30 år i kolgruvorna och har, som följd av detta, fått allvarliga skador på sina lungor, men är fortfarande aktiv som musiker och kan bland annat ses i ett stort antal klipp på Youtube och i filmen Coal Miner’s Daughter. Lee fick två söner. Den ene blev mördad och den andre är pastor inom Old Regular Baptist. Fyra av Lees låtar finns med på Smithsonian Folkways album Mountain Music of Kentucky. En kopia av Lee Sextons album Whoa Mule finns arkiverat i den amerikanska kongressens bibliotek (Library of Congress).

Lyssna gärna på
Sexton Whoa Mule Revisited (June Appal Recordings)

 

Ola Belle Reed

Marty Stuart, The Louvins och Del McCoury är bara några av de artister som genom åren spelat in Ola Belle Reeds musik. Själv föddes hon 1916 som ett av tretton syskon med namnet Ola Wave Campbell. Hon lärde sig sjunga och spela banjo (clawhammer-stil) genom sin far i början av 20-talet. Ola Belle växte upp i västra North Carolina, i Appalacherna. Hennes musik blandar traditionerna från immigranterna som hittade till dessa områden med hymner och andliga sånger som vandrat från generation till generation. Tillsammans med sin familj flyttade hon på 30-talet till Maryland för att undkomma den stora depressionen. I mitten av 40-talet erbjöds hon 100 dollar i veckan för att spela i countrylegenden Roy Acuffs band (vilket var en enormt hög lön på den tiden), men Ola Belle tackade nej. Ola Belle Reed blev i stället en förebild för många, speciellt kvinnor, inom bluegrass- och old-time-musiken och visade att även en kvinna kunde skriva låtar och vara frontfigur i ett eget band.

Lyssna gärna på
Ola Belle ReedRising Sun Melodies (Smithsonian Folkways Recordings)

 

Bascom Lamar Lunsford

I mars 1882 föddes Bascom Lamar Lunsford i Mars Hill i västra North Carolina. Förutom musikintresset, som hos Bascom väcktes i unga år, kom hans liv också att handla om juridik och folklore. Hans banjospel följde den stil som var dominerande i västra North Carolina, där man poängterade rytmen med att stryka strängarna på vägen upp. Det påminner om den mer välkända clawhammer-stilen där man poängterar rytmen på vägen ned. Förutom banjo spelade Bascom även mandoline, ett instrument med en mandolinkropp och en femsträngad banjohals, och fiol. Bascom Lamar Lunsford var aktiv demokrat på statsnivå i North Carolina och bidrog med sin originalinspelning av sången Good Old Mountain Dew till den första reklamkampanjen till läsken Mountain Dew. Han sålde rättigheterna till låten i utbyte mot en tågbiljett hem.

Lyssna gärna på
Bascom Lamar LunsfordBallads, Banjo Tunes, And Sacred Songs Of Western North Carolina (Smithsonian Folkways)

 

Dock Boggs

Moran Lee ”Dock” Boggs föddes 1898 i Virginia och var en inflytelserik banjospelare och sångare inom old-time musiken. Hans sätt att spela banjo och sjunga anses vara en unik kombination av folkmusiken från Appalacherna och Afro-amerikansk blues. Huvuddelen av sitt liv arbetade Dock Boggs i kolgruvorna, men framför allt till följd av att två av hans inspelningar från 20-talet (Sugar Baby och Country Blues) inkluderades på samlingen Anthology of American Folk Music 1951, anses hans avtryck inom amerikansk folkmusik vara outplånliga.

Lyssna gärna på
Dock Boggs Legendary Singer and Banjo Player (Smithsonian Folkways)

// Text: Pierre Eriksson & Kaj Forsberg //

Den här texten hör ihop med texten Den ödliga tonen från Appalacherna (http://www.refug.se/portfolio/appalacherna/)

Text // Carter Family, Monroe, Flatt & Scruggs och de andra stilbildarna

  • Categories →
  • TEXT