Musik för tänkande människor

Tusentals och åter tusentals unga människor har samlats till den turnerande hårdrocksfestivalen Soundwave i Australien. De ser fram emot att rocka loss till band som Slipknot, System of a Down, Limp Bizkit och Marilyn Manson när fem – i sammanhanget – ovanligt välstädade grabbar äntrar en av scenerna. Switchfoot möter inget speciellt jubel när de vevar på låt efter låt med sin gitarrbaserade, ganska snälla alternativrock. Ändå är det ett högst medvetet beslut. Att spela för en publik som inte kunde bry sig mindre, som kanske inte ens vill höra dem.

– Vi tar våra sånger som vi tror på, till obekväma platser för vi tror att det är där de behöver bli hörda. Vi sjunger sånger som förmedlar hopp, och som förhoppningsvis rör runt lite, som ställer frågorna som sällan blir ställda och som tillåter att sakers komplexitet sjunker in. Som ställer frågor om vem vi är och vem vi vill vara, säger bandets basist Tim Foreman.

Under sina arton år som band har Switchfoot lyckats med bedriften att attrahera såväl kristna som ickekristna fans. Fast rotade i sin gudstro har de vågat ge sig i kast med existentiella frågor, utan att för den skull bli onödigt predikande. Snarare har det handlat om en pågående dialog. Som gärna får inledas på de mest oväntade ställen.

– Vi har alltid varit väldigt öppna och ärliga med vad vi tror och resan vi befinner oss på som troende. Samtidigt vill vi att det ska vara ett samtal som är inbjudande för människor som tror och tycker annorlunda. För oss har musiken har alltid varit något som öppnar dörrar, som enar människor, säger Tim.

Det senaste året har varit som en enda lång julafton för alla Switchfoot-fans. I september förra året hade filmen Fading West premiär, i januari släpptes skivan med samma namn och alldeles nyligen släppte bandet ytterligare outgivna låtar från filmen som närmast kan beskrivas som en åttio minuter lång dokumentär som handlar lika mycket om surfing som musik. Med filmer som Rattle and hum och Endless summer för ögonen bestämde sig Switchfoot för att resa till fantastiska surfplatser i Australien, Nya Zeeland, Bali och Sydafrika för att söka inspiration till nya låtar.

För alla som känner den minsta dragning till surfkultur är filmen ett måste (och självklart för alla Switchfoot-fans), men det är även en film som borde kunna intressera även andra. Ja, till och med icke-musik-intresserade (om det nu finns några sådana). För det är en utlämnande och personlig resa (och aningen pretentiös emellanåt) som de fem medlemmarna tar med tittarna på. De brottas öppet med frågor om huruvida de befinner sig på rätt plats i livet, om det är värt att i långa perioder offra familjelivet för att ge sig ut på turné. Om sökandet efter ett högre syfte, men också funderingar på vad det innebär att vara människa. Switchfoot brukar säga att de gör musik för tänkande människor, och det blir om möjligt ännu tydligare i filmen.

– Vi har alltid försökt att vara väldigt öppna och skriva ärliga låtar. Så när vi bestämde oss för att göra en film ville vi inte att det bara skulle vara en reklamfilm som enbart visade allt det som är bra, utan vi ville visa den sanna resan – även det som är svårt. Kampen och utmaningarna och det vackra som kommer av det, säger Tim.

Det låter kanske klyschigt – det där om att det är i uppförsbackarna vi blir starkare – men Switchfoot har aldrig undvikit att beröra livets svåra frågor i sina texter. De bjuder in till ett samtal om frågorna som inte alltid har några enkla svar. I en gripande scen i filmen berättar Tim om hur hans fru fick ett missfall samtidigt som han stod på scen i en annan del av världen. Hur fortsätter man att motivera sig efter det? Och i annan sekvens får vi se hur Jon hastigt tvingas lämna resten av bandet i Australien och åka hem till San Diego eftersom hans dotter måste genomgå en akut operation, utan att veta hur illa ställt det är med henne.

– Jag tror att alla har sina egna berättelser, alla har varit med om svåra upplevelser, och jag tror att de är minst lika viktiga som de glada och positiva. De gör oss till dem vi är. Tyvärr verkar det som om det är i de svåraste stunderna som vi också finner sanningen och växer mest som människor. Vi har alltid försökt att få med det perspektivet i vår musik, och vi ville få med det även i filmen, säger Tim.

I filmen säger Jon vid något tillfälle att både tro och tvivel är lika logiskt om en tragedi inträffar, men att han väljer tron. Tron som innebär att säga ”ja, framtiden kommer att innehålla smärta, men det finns en djupare mening med den och ett syfte. Det är mitt val, att tro snarare än att tvivla”.

– Jag älskar det stället i filmen, för det skapar en spänning som jag tror att alla kan känna igen sig i. Jag tror att det är viktigt för oss som tror att våga brottas med vår tro och inte vara rädd för de stora frågorna. Så snart vi slutar ställa de där frågorna börjar vi förminska den Gud vi tror på, det blir som att säga att Gud inte klarar av att hantera dem, säger Tim.

Musikaliskt innebär filmen och skivan Fading West att Switchfoot slår in på en lite annorlunda musikalisk väg. I grunden handlar det fortfarande om gitarrdriven alternativrock, men allt mer kryddad med synthar och diverse elektroniska inslag. Enligt Tim är det delvis medvetet (”du vet, man vill inte hålla på och göra samma platta om och om igen”) och delvis ett resultat av den pågående resan som bandet befunnit sig på sedan 1996. Att Switchfoot spelat tillsammans så länge – med något enstaka medlemsbyte – är något som man är väldigt stolta över. Och som till stor del hör ihop med surfingen. Åtminstone om man får tro grabbarna själva.

– Havet spelar en viktig roll för oss. Det är något speciellt med att se ut över horisonten och bli påmind om vår litenhet, att vi är en del av en större berättelse. Men jag tror också att det är ett sätt att göra sig av med frustrationer och friktioner som uppstår när man lever så tätt tillsammans som man gör när man är ute på turné. Att ha ett gemensamt intresse även utanför turnerandet hjälper, säger Tim.

För alla svenska fans finns det hopp om att Switchfoot ska komma på besök under nästa år. Senast, och enda, gången de var här var på Gullbrannafestivalen 2012.

– Vi älskade Sverige. Vi har sagt att nästa år är det dags att spela i Europa igen, så jag hoppas att Sverige finns med på listan då.

//Text: Pierre Eriksson / Foto: Pressbilder//