Vårt Afrika

De ger begreppet ”ett öppet hem” en helt ny innebörd. På den halländska landsbygden har Sven Zetterlund och Linda Rasmussen skapat en afrikansk oas tillgänglig för alla. Förhoppningen är att besökarna ska upptäcka en ny sida av den stora kontinenten.

Först ser man mest en massa träd. Och så en parkeringsplats och en bajamaja deluxe i svart med handmålat vitt mönster på. Egentligen inget utöver det vanliga. Mest vanlig halländsk lövskog. Ja, bortsett från den utsmyckade bajamajan förstås.

Men när man passerat skylten som hälsar välkommen och vandrar upp mot huset som skymtar mellan grenarna, och inser att häcken vid sidan om inte är någon vanlig häck utan en bambuallé, och upptäcker de afrikanska maskerna på de svartvita björkstammarna och ser de ståtliga trägirafferna trona invid den porlande dammen, bredvid den runda hyddan med vasstak. Ja, då – om inte förr – förstår man att det är något utöver det vanliga som döljer sig bara några minuters bilfärd norr om Varberg.

När man öppnar dörren och stiger in byts svensk småfågelsång mot syrsors surrande. Hela huset är inrett med afrikanska tyger, målningar, lampor, figurer, möbler, prylar och – inte minst – fantastiska foton på ståtliga djur. Mycket närmare Afrika utan att besöka Afrika går det nog inte att komma.

Det här är Sven Zetterlunds och Linda Rasmussens hem. Men det är också ett hus som är öppet för vem som helst som vill komma på besök. Hem och utställningshall i ett. Ett ganska ovanligt koncept, som inte verkar fullt så konstigt när man får höra paret Zetterlund/Rasmussens historia.

– Vi vill visa en annan bild av Afrika än den man oftast ser i medierna. Vi vill visa på gästfriheten, att man öppnar sitt hem oavsett om man har något att bjuda på eller inte. Att man är omtänksamma, glada och generösa. Att man tar hand om varandra. Och så vill visa upp det fantastiska hantverket och det oslagbara djurlivet, säger Sven med både kärleksfullt och uppfordrande tonfall.

För när det gäller Sven och Lindas förhållande till Afrika så går det inte att beskriva det som något annat än en kärleksrelation. Det var kärlek vid första mötet och känslorna har hållit i sig. Trots att relationen har utstått kraftiga prövningar.

Första gången Sven besöker Afrika är 1979. Då reser han och hustrun Ingegerd med charter till Gambia. Det klickar med en gång och de bestämmer sig för att snart återvända till kontinenten, till Kenya för att åka på safari. Det rika djurlivet lockar fotografen Sven. Äventyret mynnar så småningom ut i boken: Simba – barnens bok om Afrikas vilda djur. Boken utses av WWF till Årets Pandabok och utmärkelsen sporrar paret att lämna sina jobb och fortsätta göra böcker. Det blir många resor till Kenya och området Masai Mara och kärleken till kulturen och massajfolket växer allt starkare.

Under 2002 är de återigen i området för att avsluta arbetet med en stor bok om Masai Mara när det ofattbara inträffar. En elefant anfaller utan förvarning och Ingegerd skadas så svårt att hennes liv inte går att rädda.

Knappt två månader tidigare har den danska designern Linda Rasmussen tvingats uppleva samma bottenlösa smärta i Tanzania. Tillsammans med maken Poul har hon flyttat runt i världen för att arbeta och lära känna nya kulturer. De senaste sju åren har paret bott i Dar es Salaam. Även i hennes fall är det kärlek vid första mötet.

– För mig var det människorna, inte djuren som lockade. Den värme och öppenhet som de visade. Det var liv – och det var fantastiskt, säger hon.

Ända tills en långtradare kommer över på fel sida vägen och rammar Pouls bil. Inte heller hans liv går att rädda.

Ett par månader senare träffas Sven och Linda för första gången på en middag hos en gemensam bekant. De pratar med varandra hela kvällen. Om Ingegerd, Poul, den obeskrivliga sorgen och kärleken till Afrika. När Linda till slut kommer i säng den natten vet hon att Sven är mannen hon vill dela resten av livet med.

En månad senare gör de sin första gemensamma resa till den stora kontinenten, för att visa den andre ”sitt” Afrika. Sven tar med Linda till ”sina” massajer.

En kväll råder feststämning i byn. Bröllopsfest ska det visa sig. Sven och Lindas.

– De hade bestämt att det skulle bli så, på massajers vis, säger Sven och skrattar.

Bröllopskortet är numera omslagsbild på parets gemensamma bok I Afrikas grepp som kom ut för några år sedan.

Sven och Linda bestämmer sig redan från början av sitt gemensamma liv att de vill berätta om det fantastiska Afrika de upplevt. Och att de vill använda sitt hem som ett medel. I början är det mest Svens bilder som besökarna kan ta del av, men sen sväller ”utställningen” från det inglasade uterummet till att ta över hela huset. I dag kan man handla hantverk från olika delar av Afrika, kika runt i hela huset och köpa fika som kan avnjutas i parets vardagsrum.

Drygt tiotusen om året besöker Afrikahuset, men paret tar inget inträde. Den som vill kan i stället lämna ett bidrag till Mama Zebras minnesfond. Fonden startades till minne av Ingegerd och har som mål att ge barnen i massajland ett bättre liv. Hittills har man samlat in närmare två miljoner kronor och bland annat startat en internatskola för massajbarn där det går 630 elever.

– Vi försöker att lyssna på vad massajerna själva vill göra med pengarna som vi samlar in, säger Linda.

För Sven och Linda är Afrikahuset så mycket mer än bara ett trivsamt hem och en möjlighet att få visa upp vackert afrikanskt hantverk. De hoppas kunna få vara med och skapa kulturförståelse mellan svenskar och massajer. Två gånger varje år tar de med sig svenska turister till massajbyarna, och en gång om året anordnar de afrikafest på gården utanför Varberg. Och förra sommaren hade de fem massajer på besök. Kanske kan fler svenskar få uppleva samma sak som de själva – känslan av att hitta hem, att hitta något större i tillvaron.

– Massajernas hela livsinställning är annorlunda och de tycker synd om oss. Vi har, lite generaliserande, fått ett konstigt förhållande till livet, där det enda som verkligen betyder något är att vi har fina saker. Vi har förlorat det som är meningen med hela vår existens – att vi ska leva för varandra. Det gör de, säger Linda.

– Massajerna har inga ägodelar. De har kläder, skor och smycken. Något mer har de inte behov av. De som var här och hälsade på oss tyckte att vi lever konstigt. De var glada över att få åka hem igen, trots att de bor i en hydda av koskit och lera, mitt ute på savannen. Det är vi som är fattiga, säger Sven.

// Text & foto: Pierre Eriksson //