Text // Alison Krauss – bluegrassdrottning med låg profil
Text // Alison Krauss – bluegrassdrottning med låg profil

Bluegrassdrottning
med låg profil

Hon har levt större delen av sitt fyrtioåriga liv i strålkastarljuset, men lyckats behålla privatlivet privat. När bluegrassikonen Alison Krauss besöker Sverige och Norge i juli är det musiken som står i centrum. Och den där rösten som verkar vara en gåva från Gud fader själv.

De har bara hunnit tre låtar in i konserten, när en man i publiken inte längre kan hålla sig. När applådåskorna efter den sorgset trängtande ”The Lucky One” är på väg att ebba ut ropar han högt och tydligt:
– I love you Alison!

Det hela leder – givetvis – till muntra reaktioner från såväl publik som artister. Det blir inte mindre uppsluppet när en annan man kontrar från en annan del av lokalen:
– I love you more!

Föremålet för kärleksförklaringarna står mitt i strålkastarljuset, ler lite försynt innan nästa låt drar igång. Och fortsätter att förbrylla och förtrolla.

Det är nog få artister vars röst så konsekvent benämns som ”änglalik”. I recension efter recension, kommentar efter kommentar beskrivs Alison Krauss klara sopran som om den inte var av denna världen. Och kanske är det det enda epitetet som på riktigt gör en av världens mest eftertraktade duettröster rättvisa, även om återkommande adjektiv även inkluderar ”elegant”, ”mjuk”, ”känslig”, ”lugnande” och ”suggestiv”.  Det råder inga tvivel om att Alison Krauss röst verkligen är unik, att den har egenskaper som fångar in lyssnaren och håller kvar. Att den är en stor orsak till att Alison plockat hem hela 27 Grammys – fler än någon annan kvinnlig artist – och att Union Station tagit steget fram som bluegrassens stora affischnamn. Det är inte heller någon tillfällighet att det var just Alison Krauss som tillsammans med Emmylou Harris och Gillian Welch gav röst åt sirenerna som förförde George Clooneys Ulysses i O Brother, Where Art Thou? Filmen vars soundtrack både fick fart på intresset för traditionell amerikansk folkmusik i hemlandet, samt gav Alison Krauss karriär en ordentlig skjuts långt utanför bluegrassens inhägnader. Så långt att hon idag är genrens odiskutabelt starkast lysande stjärna, även om ortodoxa bluegrassälskare muttrar över att hon till viss del övergett sina traditionella rötter.

Alison Krauss föddes 23 juli 1971 och växte upp i Champaign, Illinois. Hon började spela fiol som femåring och det dröjde inte många år innan hon började uppträda regelbundet. Hon blev snabbt ett välkänt namn vid musiktävlingar runt om i USA. Redan som tioåring spelade hon i sitt första band.

– Jag tyckte egentligen aldrig om att öva. Det var alltid en känslig fråga hemma, att jag inte övade tillräckligt. Men så började jag gästspela i ett countryband och då upptäckte jag hur kul det var, säger Alison i en intervju med Illinois Youth Media.

Som tolvåring spelade hon regelbundet med det lokala bluegrassbandet Silver Rail, under ledning av basisten och låtskrivaren John Pennell. Silver Rail skulle senare byta namn till Union Station. Och det var här spelglädjen tog fart på allvar.

– Jag gillade verkligen att spela i band och arbeta med harmonier. Och så fanns det en banjo. Det var något jag fastnade för, fiolen och banjon tillsammans. Så småningom reste vi längre och längre bort på våra spelningar, och det var så alltsammans började, säger hon i samma intervju.

Som trettonåring plockade hon hem förstapriset vid den prestigefulla Walnut Valley Old Time Fiddle Championship och utsågs dessutom till den mest lovande fiolspelaren i mellanvästern av the Society for the Preservation of Bluegrass in America.

1985 släppte hon sitt första soloalbum, Different Strokes. En samling traditionella bluegrasslåtar som ledde fram till att hon senare samma år fick kontrakt med roots-labeln Rounder records. Ett bolag hon varit trogen ända sedan dess, trots idogt uppvaktande från Nashvillejättar med betydligt mycket större finansiella muskler. 1987 släpptes första soloalbumet på Rounder, Too Late to Cry (med Union Station som kompband), där de flesta låtarna hade John Pennell som upphovsman. Bland de medverkande finns storheter som Sam Bush (mandolin) och Jerry Douglas (dobro). Förutom att albumet innebar starten på en fantastisk karriär, syns även en av orsakerna till Alisons framgång i det där konvolutet (bortsett från det uppenbara – att hon är en skicklig violinist och sångerska), nämligen förmågan att knyta till sig musiker av högsta klass. Dagens uppsättning av Union Station utgörs av några av bluegrassens främsta instrumentalister.

– Jag tror definitivt att nivån på musikerna som hon omger sig med har hjälpt. Det har också gjort att hon fått stor respekt i musikervärlden, säger Caine O’Rear, redaktör på tidningen American Songwriter.

1991 vann Alison Krauss sin första Grammy för albumet I’ve Got That Old Feeling och därmed började den blott nittonåriga veteranen göra sig ett namn i allt vidare kretsar. Men det var först i samband med samlingsskivan Now That I Found You, 1995, som hon nådde ut till den bredare publiken på allvar. Albumet sålde över två miljoner exemplar. Mycket tack vare att Alison och Union Station blandade upp den traditionella bluegrassen med folk- och popinfluenser. Trygga i sina musikaliska rötter vågade man experimentera och leta nya uttryck. Den traditionella bluegrassens snabba låtar, kryddade med ekvilibristiska soloinsatser, fick efter Alisons behandling ofta ett mer dämpat och sorgset uttryck.

– Hennes musik tilltalar musikälskare från vitt skilda sammanhang eftersom hennes röst överskrider genrer. Dessutom väljer hon sina sånger väldigt väl och söker upp bra låtskrivare. Jag skulle vara försiktig med att placera henne i bluegrassfacket idag, jag ser henne mer som en roots-/amerikanaartist, säger Caine O’Rear.

Det var i och med soundtracket till O brother, Where Art Thou och samarbetet Raising Sand med Robert Plant 2007 som Alison Krauss till sist blev ett välkänt namn långt utanför den traditionella folkmusikens domäner. Raising Sand vann den mest prestigefulla Grammyn – årets album – 2009 och gav Alison Krauss en plats bland de riktigt stora. Utan att hon egentligen blivit särskilt folklig. Ända sedan början av sin karriär har hon varit noga med att låta musiken tala för sig själv. I intervjuer uppfattas hon som lågmäld och sval och hon är väldigt mån om sitt privatliv. Inga skandaler, inga storslagna gester. Man kan säga att hon, kanske eftersom hon hållt på så länge, vet vad hon gör och hur hon gör det bäst. Nämligen att välja sånger som hon kan göra till sina, framföra dem med sin änglalika stämma och låta de andra, fantastiska, intstrumentalisterna dela platsen i strålkastarsljuset. Hon framställer sig själv som ganska ordinär och säger att hennes musik lyfter fram enkla värden, Gud, familjen, vikten av att jobba hårt och romantiken i att älska flickan i huset bredvid.

Ron Block, energisk banjoplockare och gitarrist i Union Station i mer än tjugo år, har sin förklaring till vad det är som gör att Alison Krauss och Union Station (AKUS) utvecklats från en ganska liten, obskyr bluegrassakt till något mycket större.

– Jag tror att AKUS är lite av en paradox. Vi har en stark koppling till rötterna, men också en modern touch, inte minst tack vare Alison som lyssnar mycket på hur pop- och rockplattor är producerade. Många band lyssnar bara på andra band från samma epok och det blir väldig homogent. Man måste gå bakåt för att hitta nya källor. Två av mina stora influenser är till exempel Earl Scruggs och J.D. Crowe. Barry (Bales) och Dan (Tyminski) har också lyssnat mycket på J.D. Crowe, Earl Scruggs och Ricky Skaggs. Och Jerry (Douglas) var ju med och spelade själv i J.D. Crowe and the New South. Det är som att slå av strömmen till musiken om man fjärmar sig från rötterna, säger han.

Ron Blocks väg in i bandet är ungefär densamma som Dan Tyminskis. De spelade i olika bluegrassband i början av 80-talet, träffades regelbundet på festivaler och jammade tillsammans efter sina spelningar. Alison Krauss var välkänd och det var varje bluegrassmusikers dröm att få det där telefonsamtalet som innebar förflyttning till den högsta divisionen. För Ron kom det redan 1991. Dan fick vänta till 1994 då han efterträdde Tim Stafford.

Att AKUS spelat så länge tillsammans är en bidragande orsak till att de emellanåt kallas ”USA:s tajtaste band”. Och att de hittat en grundtrygghet som gör att medlemmarna vågar ta plats både under låtarna och i mellansnacket live. För om Alisons röst är änglalik när hon sjunger, och hennes framtoning sval i intervjuer, så verkar alla år tillsammans med män på turné ha skapat en skön jargong med torr humor och stor självdistans, som bryter av det sorgsna på ett underhållande sätt under konserterna.

– Jag har arbetat med Union Station i mer än 26 år och med tanke på alla olikheter i våra personligheter, att vi inte är släkt, att vi är uppvuxna över hela landet och att vi har olika smak, så är det fantastiskt att vi fortfarande håller ihop. Hemligheten är bristen på ego – det är ingen som rusar fram för att framhålla sig själv, säger Alison till Daily Mail.

– Jag brukar likna oss vid en demokrati med en president som har vetorätt. Alison har vetorätt, men respekterar samtidigt våra åsikter. Om hon är nöjd med slutresultatet är jag nöjd. Hon är en oerhört begåvad person och har stor erfarenhet av att göra skivor, så vi lyssnar mycket på henne, säger Ron Block.

För Alison Krauss är numera mer än bara sångerska och violinist. Hon har skapat sig ett namn som producent efter att ha producerat storheter som Reba McEntire, The Cox Family samt Nickel Creeks debutalbum 2000 och uppföljaren två år senare, som för övrigt gav henne ytterligare en Grammy. Egentligen är det bara själva låtskrivandet som hon ännu inte gett sig i kast med på allvar.

– Det är inte så att jag medvetet har undvikit låtskrivandet, jag har bara aldrig känt att det är något jag måste syssla med. Däremot har jag ofta hört musik där jag omedelbart känt att jag måste sjunga just den sången, säger hon till the Telegraph.

Alison Krauss har blivit känd för sin förkärlek för sorgsna sånger, ofta handlar de om någon form av olycklig kärlek. Hon brukar skämta om att det är på grund av att medlemmarna i bandet är sorgsna människor och att de vill att andra ska känna likadant. Hon säger det med ett leende på läpparna, samtidigt finns det nog ett stort mått av sanning. Det är sällan de glada och lyckliga sångerna som griper tag i lyssnaren.

– Jag växte upp med bluegrass. De sångerna är så tidlösa. Ämnena är tidlösa och historierna berättas på ett abstrakt sätt så att de passar in i många sammanhang. Det gör att jag letar efter liknande sånger idag, även om det inte är traditionella bluegrass-låtar. Jag letar efter sånger som jag kan relatera till och jag brukar alltid säga att om de får dig att må skit, så ska du spela dem, säger hon i en intervju med Barnes & Noble.

– Att beröra människor, det är den magiska delen. Hela grejen med musik, för min del, är att den påverkar känslor. Och det är texterna som är det viktiga. En sång kan ha en vacker melodi, men om det som kommer ut inte är sant så är det inte attraktivt.

// Text: Pierre Eriksson / Foto AKUS: Pressbild / Foto Ron Block: Pierre Eriksson //

 

 

 

 

 

Text // Alison Krauss – bluegrassdrottning med låg profil

  • Categories →
  • TEXT