Männens Nepal

Nepals landsbygd är männens värld. Det är de som garanterat får mat, de som äger familjens ägodelar och de är de som i första hand får gå i skolan. Det finns få – om några – möjligheter för kvinnor att uttrycka sina önskemål och vara delaktiga i beslutsfattandet. Därför har missionsorganisationen United Mission to Nepal, med ekonomiskt stöd av svenska PMU InterLife, startat ett projekt i en avlägsen del av landet för att stärka kvinnornas ställning.

Harika Thapas man brukade bli arg på henne för att hon inte kunde komma ihåg till vem och hur mycket hon gav kredit i sin affär.

Men nu är det annorlunda.

För tre månader sedan började hon i en av United Mission to Nepal, UMN:s, klasser för grundläggande folkbildning och nu kan hon – med spretiga bokstäver och stolt min – plita ner sitt eget namn.

– Jag kände mig jättelycklig första gången jag kunde skriva mitt namn. Tidigare var jag tvungen att sätta mitt tumavtryck som namnteckning, men det var oerhört psykiskt smärtsamt. Det kändes som att hugga av tummen varje gång, säger den 32-åriga fyrabarnsmamman.

Harikala Thapas jämnåriga klasskamrat Basanti Sharma hade också problem att få ekonomin att stämma. Ofta fick hon för lite betalt när hon sålde djur och grödor.

– Köparna kunde ge mig en två-rupee sedel och säga att jag hade fått en hundra-rupee. Eftersom båda är gröna var det svårt att se skillnad. Men nu har jag börjat lära mig läsa, så då är det lättare att se vad som är vad, säger hon.

De båda kvinnorna bor i byn Dullu i Dailekhprovinsen i västra Nepal. En liten by där smala grusstigar ringlar mellan grå-brun-röda sten- och lerhus. Knallröda, blommande ”julstjärneträd” och mognande gul-orangea clementiner utgör färgklickar i ett landskap dominerat av gröna terassodlingar. Fåglar kvittrar, getter bräker och ljudet av de dieseldrivna kvarnarna ekar i dalgången. Det luktar gräs och vissna löv, och långt i norr skymtar Himalayabergens snöklädda toppar.

Naturmässigt ett paradis. Men för människorna – speciellt kvinnorna – är verkligheten en hård vardag.

Majoriteten av provinsens 187 000 invånare är fattiga, självförsörjande jordbrukare. Eftersom byarna ligger så avlägset finns få utvecklingsprogram i området. Från Dullu krävs fyra timmars vandring för att komma till närmsta väg, därifrån ytterligare fyra timmar med buss till närmsta samhälle, Surkhet. Vill man till huvudstaden Kathmandu väntar ytterligare sexton timmars bussresa.

De flesta bönderna klarar inte av att odla tillräckligt med grödor för att få maten att räcka hela året. Många barn lider av undernäring, och varje år dör många barn av diarré och andningsrelaterade sjukdomar. De allra flesta lever under existensminimum.

För kvinnorna är förhållandena ännu sämre. Eftersom de av tradition låter mannen och barnen äta först, får de ofta mindre eller ingen mat att äta. Kvinnor har få möjligheter att vara med och bestämma, vare sig i familjen eller i det sociala livet. De saknar tillfällen att få uttrycka sina behov, rättigheter och önskemål. Flickorna förväntas hjälpa till med arbetet i hemmet och därför är det pojkarna som i första hand får gå i skolan. I Dailekh är analfabetismen bland kvinnor drygt nittio procent.

I ett försök att ändra på situationen i provinsen driver UMN sedan tre år tillbaka ett projekt inriktat på grundläggande folkbildning (Non Formal Education, NFE). Projektet finansieras av svenska PMU InterLife. Metoden ses av UMN som banbrytande eftersom man valt att inte jobba ”uppifrån och ned” där man berättar för lokalbefolkningen vad de ska göra, utan genom att skapa en gräsrotsrörelse där invånarna själva driver på utvecklingen.

– I tidigare projekt har vi bestämt, men här bestämmer byinvånarna själva vad de vill göra. Vår roll handlar mer om att göra folk medvetna om problemen – och lösningarna – så att de kan fatta egna beslut. Vi startar processen som hjälper dem att växa, men det är på deras villkor, säger projektledaren Indra Chhetri.

Projektets viktigaste beståndsdel utgörs av grupper med femton till tjugo gifta kvinnor, så kallade Development Cooperative Groups, DCG. Kvinnorna utses av byinvånarna och träffas två gånger i månaden för att diskutera byns behov. Det kan handla om att bygga en toalett, börja med getuppfödning, bygga rökfria spisar, odla grönsaker, ordna rent dricksvatten eller förbättra undervisning och miljö i de lokala skolorna.

Tanken är dessutom att projektet ska hjälpa kvinnorna att få kunskap om ledarskap, beslutsfattande, hur man förhandlar, grupparbete och kritiskt tänkande.

– Det här är ett gräsrotsprojekt. Vi från projektet går ut i byarna och berättar om hur saker kan förändras, men vi förklarar samtidigt att hjälpen bara kan komma genom en DCG, säger Indra Chhetri.

UMN har dessutom beslutat att inte stå för alla kostnader i ett enskilt byggnadsprojekt. När en av DCG-grupperna bestämde sig för att bygga en mur runt skolgården, bidrog projektet med utbildad arbetskraft, men byborna fick själva bära dit arbetsmaterialet utan betalning. Genom att den lokala befolkningen investerar tid och arbete skapas, enligt Indra Chhetri, en ägandekänsla för byggnationerna och man blir därmed mån om att underhålla dem.

Projektet samarbetar också med byarnas Village Development Committee, det lokala beslutsfattande organet, som bidrar med ekonomiska resurser.

I DCG:n Bhairab är diskussionen livlig. Det är det andra mötet den här månaden och ämnet för dagen är den närliggande skolan. Drygt tjugo kvinnor av varierande ålder sitter i ring på den gräsbevuxna gårdsplanen och pratar, med hjälp av enkla skisser, om hur en dålig skola fungerar, hur en bra skola ska se ut och vad man kan förändra om alla hjälps åt. Gruppen bestämmer sig för att börja göra besök på den närliggande skolan en gång i veckan för att se hur undervisning och lokaler sköts. Flera av kvinnorna anmäler sig som frivilliga eftersom deras barn får sin undervisning där.

– Eftersom våra barn går i skolan är det viktigt att förbättra så mycket vi kan. Vi vill att barnen ska få det så bra som möjligt, att miljön ska förändras för dem, säg Padma Hamal, en av Bhairabs medlemmar.

Gruppen har funnits i ett år och har redan hunnit driva igenom en rad förändringar och förbättringar. Bland annat har man påbörjat träd- och grönsaksplanteringar, ordnat möbler till skolan, rensat stigarna från skräp och arrangerat ett ställe där man slänger skräpet.

– Men det är förbättringar i skolan som är det viktigaste. Vi vill göra skolmiljön ännu bättre, ordna utbildning för lärare och se till att det finns undervisningsmaterial. Vi vill att skolan ska göra sitt bästa, säger gruppledaren Sharada Shah.

Det kan låta underligt att frivilliga vill ordna kurser för lärare. Men i ett land där de flesta av lärarna saknar annan utbildning än tioårig grundskola, och där – till exempel – engelskalärarna inte själva kan prata det främmande språket, är det inte så konstigt.

Sedan projektet startades har dock undervisningen förbättrats. Lärare som tidigare inte brydde sig, som hade ogiltig frånvaro, har tvingats till ändring eftersom medlemmar i DCG-grupperna börjat besöka skolorna. Från UMN:s sida är man noga med att inte ställa krav på lärarna, utan rådgöra med grupperna som i sin tur ställer kraven.

– Tillsammans är vi starka och då är det lätt att förändra, säger Sharada Shah.

Trots att DCG-grupperna – och Dailekh-projektet som helhet – riktar sig till kvinnorna, är männen positiva. Enligt projektledaren Indra Chhetri beror det på att alla, även männen, får del av förbättringarna.

– Om en toalett byggs är det hela husets invånare som kan använda den, inte bara kvinnorna, säger han.

Padma Hamal håller med.

– Min man är medveten om vårt arbete och han tycker att det är bra. Han accepterar det, säger hon.

Det finns fler som tycker att Dailekh Non Formal Education Projekt, DNFEP, är en bra idé. Regeringen har vid flera tillfällen framfört önskemål om att UMN ska utvidga projektet, utanför de nuvarande sju byarna. Men Indra Chhetri är tveksam.

– Som det är just nu har vi inga möjligheter eftersom vi saknar såväl pengar som mer utbildad personal. Men det är ett effektivt program som är omtyckt av samhället, därför vill de att vi ska utvidga. Dessutom är det i stort sett bara UMN som jobbar i sådana här avlägsna områden, säger han.

Förutom alla praktiska förbättringar som görs tack vare grupperna, innebär projektet att många människor får bättre teoretiska kunskaper. Genom NFE-klasserna får analfabetiska kvinnor en sex månader lång grundläggande undervisning i att lära sig läsa, skriva och räkna. Klasserna leds av en kursledare, vars uppgift minst lika mycket handlar om att uppmuntra till effektiva diskussioner som att undervisa. DCG-grupperna väljer själva vilka kvinnor som ska bli kursledare, men projektpersonalen bestämmer kriterierna och står för träningen.

– Bland annat ska de ha gått ut minst åttonde klass, men helst tionde. De ska vara motiverade och respekterade av omgivningen, säger Indra Chhetri.

Under femton intensiva dagar på projektkontoret i Dullu lär de sig undervisningsmetoder och tillverkar undervisningsmaterial. Under de sex månader som de ska leda NFE-klassen får de en liten betalning av UMN, som dras in om de avbryter kursen.

– Det vi lär oss här, och materialet vi gör, är det bästa sättet för att lära ut alfabetisering, säger blivande kursledaren Shanta Shahi.

NFE-klasserna är dock inte den enda undervisande verksamheten i projektet. För flickor mellan sex och fjorton år, som av olika anledningar aldrig fått börja – eller tvingats sluta – i den statliga skolan, driver DNFEP så kallade Cheli Beti-klasser. Förhoppningen är att flickorna kan börja i den vanliga skolan när Cheli Beti-klassen är avslutad. Resultaten de presterar avgör vilken klass de kan hoppa in i, vanligtvis i första till tredje klass.

– Antalet flickor som börjar i vanlig skola ökar hela tiden. När vi startade projektet fanns nästan inga flickor i skolorna, säger Indra Chhetri.

I början av 1990 gick Nepals oppositionspartier samman i protest mot det rådande politiska systemet, där kungen hade makten. Demonstranter, inspirerade av tidigare års demokratirevolutioner i östra Europa och provocerade av indiska ekonomiska sanktioner, fyllde Kathmandus gator med krav på demokrati. Kung Birendra, som hållit makten med hjälp av polisbrutalitet och censur, insåg att massarresteringar var omöjliga och tvingades avskaffa förbudet mot politiska partier. En vecka senare bildade de stora partierna en interimsregering och skrev om konstitutionen.

Men det som såg ut att vara ett steg mot demokrati och bättre samhälle för Nepals invånare har gått i stå. Bräckliga regeringskoalitioner och korruption bland högre politiker har lett till att missnöjet med dagens system är stort bland gemene man. Det i sin tur har gjort att maoist-gerillan vunnit allt starkare stöd, inte minst hos de fattiga på landsbygden. Trots ständiga fredssamtal mellan regering och gerilla kan man i stort sett varje dag läsa i tidningarna om sammandrabbningar mellan polis och maoister, oftast med dödlig utgång. I vissa delar av Nepal, inte minst i Dailekh-provinsen, är den politiska situationen väldigt instabil.

Trots det har DNFE-projektet aldrig upplevt några hot från maoisterna.

– Det beror säkert på att vi vill hjälpa de marginaliserade – de fattigaste. Vi är dessutom en väldigt öppen organisation. Vem som helst kan komma hit och ställa frågor, ha synpunkter på vår verksamhet och få se våra ekonomiska rapporter. Skulle någon i personalen missköta sig tvingas de sluta med en gång, säger Indra Chhetri.

Ytterligare en faktor till att projektet fått vara i fred kan vara att man har en låg budget, låg profil, hyr alla byggnader och har många lokala medarbetare. Samtliga av DNFEP:s tjugonio anställda är nepaleser. Sjutton kommer från Dailekh och nitton är kvinnor. En av de anställda är så kallad lågkast. I ett land där kastsystemet är högst påtagligt – en person från en högre kast äter till exempel inte mat lagad av en person från en lägre kast, eller går in i dennes hus – sänder DNFE-personalen ut andra signaler.

– Vi anser att alla är lika värdefulla och vi riktar oss speciellt till de fattiga, de från lägre kaster. Vi diskriminerar ingen och vi blir ständigt anklagade för att äta och jobba tillsammans med de lägre kasterna, säger Indra Chhetri.

Även om UMN är en kristen missionsorganisation bedrivs ingen trosspridande verksamhet i Dailekh. Det politiska läget, och det faktum att projektet granskas från alla håll, gör att man är noga med att vara neutrala. Ingen av de anställda är kristen, även om de ibland anklagas för att vara det.

– Kanske beror det på att vi behandlar alla lika, oavsett kast, säger Indra Chhetri.

Projektet i Dailekh har för närvarande 75 DCG-grupper med totalt 150 medlemmar. Den totala populationen i de sju byarna är drygt 40 000 Om fem år planeras hela projektet vara avslutat. Då ska byinvånarna själva driva utvecklingen vidare. Hur stor betydelse projektet haft hittills för området är för tidigt att säga.

Klart är i alla fall att kvinnorna i Dailekh börjat få en egen röst.

// Text & foto: Pierre Eriksson //