Text // Nu sammanfattar Leigh Nash de senaste 20 åren
Text // Nu sammanfattar Leigh Nash de senaste 20 åren
Text // Nu sammanfattar Leigh Nash de senaste 20 åren

Nu sammanfattar Leigh Nash de senaste 20 åren

En av kristenhetens mest profilerade popröster är tillbaka med ny soloskiva, mer utlämnande än någonsin. Men när Leigh Nash återvänder till barndomens rötter handlar det mindre om listmusik och mer om traditionell country från Texas.

Det börjar med några gospliga ackord på ett honky tonk-piano och så den där rösten som vi känner igen så väl eftersom vi hört den på radion så många gånger. Sixpence None the Richers Kiss me intog topplistorna världen över i slutet på 90-talet, men hörs fortfarande på radion emellanåt. Kombinationen av sångerskan Leigh Nashs änglalika röst och gitarristen Matt Slocums känsla för slagkraftiga melodier gjorde att några skolungdomar från en liten håla i Texas fick möjlighet att ge sig ut på äventyr runt om i världen och spela för stora skaror. När Leigh Nash nu släpper sitt tredje soloalbum är det som om cirkeln sluts. Leigh Nash har återvänt till barndomens Texas och musiken som hon växte upp med. Den moderna popmusiken är som bortblåst och ersatt av traditionell country, honky tonk, swing och 60-talspop. Leigh Nash själv säger att hon gjort en countryskiva, men det här är så långt ifrån modern bredbent countryrock man kan komma. I stället bubblar det över av finessrik spelglädje lika färgglad som skivans konvolut, och det hela kryddas med medryckande mariachi-blås, smäktande stråkar och körarrangemang som minner om en svunnen tid. Förebilder som Loretta Lynn, Tanya Tucker, Patsy Cline, Willie Nelson, Roy Orbison och Flaco Jimenez lyser igenom. Artister med förkärlek för starka melodier. Samtidigt lyckas Leigh Nash med konststycket att få det att låta uppdaterat, modernt och omisskännligt Leigh Nash om det hela.

Hon säger att hon velat göra den här skivan sedan hon var fjorton, men att hon inte kunnat förrän nu. Dels råkade ju det där med Sixpence ”komma i vägen”, dels kräver den här sortens låtar att man har något att berätta. Och att man vågar vara personlig.

– Jag växte upp i södra Texas, och det var den här sortens musik jag lyssnade på. Jag har alltid älskat det starka berättandet och velat spela in en egen skiva med den här sortens låtar, men det var först nu jag kände att jag hade tillräckligt med livserfarenhet för att kunna skriva den här sortens texter, säger Leigh när vi träffas i den mer hipstertäta delen av Nashville som sedan många år tillbaka är hennes hemstad.

– Jag blev verkligen förälskad i den här musiken som barn och har velat göra något likadant ända sedan dess, inte kopiera rakt av men försöka göra något bra i samma anda. Under de senaste tjugo åren har countryn genomgått en förändring som inte attraherar mig speciellt mycket, så jag vill bidra till att försöka hålla den traditionella countryn vid liv.

Leigh Nash har tagit sitt uppdrag på största allvar. Det är en ärligare Leigh som framträder och hon väjer inte för svåra ämnen som olycklig kärlek, hemlängtan, skilsmässa och sorg. Här finns en melankolisk grundton som är smart förpackad i glada melodier. Albumets titel, The state I’m in, kan finurligt nog läsas både som en hänvisning till staten Texas – ”staten jag befinner mig i” – men också syfta mer på livet i stort – ”tillståndet jag befinner mig i”.

– Man kan säga att den här skivan är en sammanfattning av mitt liv de senaste tjugo åren, både de bra och de dåliga upplevelserna. Min pappa dog nästan samtidigt som jag gick igenom en skilsmässa efter ett tio år långt äktenskap. Men jag har också en elva år gammal son vars liv har öppnat helt andra dimensioner i min själ. En oändlig kärlek, men också en enorm sårbarhet.

Leigh Nashs karriär inleddes när hon som ganska blyg tolvåring inte kunde stå emot den inre driften att få ställa sig på en scen och sjunga. Till sina föräldrars stora förvåning slog hon en signal till det lokala honky tonk-stället för att ta reda på vilka som var husband för kvällen, frågade om de kunde tänka sig att kompa henne, drog på sig sina röda jeans och en svart western-slips och körde Loretta Lynns You aint woman enough to take my man med imponerande kaxighet.

– Folk älskade det, men desto viktigare – jag älskade det. Det var som om det vibrerade i bröstet och jag insåg att det var det här jag skulle syssla med.

Några år senare, på en buss när hon var ute och sjöng med kyrkokören, presenterade sig  en blyg ung man. Han hade sett henne sjunga i kyrkan och gav Leigh en sång han hade skrivit samtidigt som han passerade i mittgången. Det var Matt Slocum och sången handlade om hans pappa som nyss hade dött. Leigh sjöng in sången på en fyrkanalig portastudio som stod på matrumsbordet och därmed var Sixpence None the Richer fött. De hämtade bandnamnet från en C.S. Lewis-text och inspelningen gjorde så att de så småningom hamnade på det kristna skivbolaget R.E.X. 1994 släpptes debuten The fatherless and the widow. Men det var först 1998, när bandet släppte låten Kiss me som singel som framgången tog fart på allvar. Låten kom att slå sig in på topplistor över hela världen och har blivit en av de mest använda låtarna i tv- och filmsammanhang. Och bandet med de kristna medlemmarna – som själva inte gärna kallade sig ett kristet band – blev kända både bland kristna och ickekristna. Vilket inte alltid var det lättaste.

– Vi var så unga när vi började, jag hade inte ens fyllt sexton när vår första skiva kom ut. Vi var omedvetna om hur musikindustrin fungerade och hade ingen manager eller något sådant. Det var Matt som skötte allt. Vi råkade hamna på ett kristet skivbolag, men visste inte speciellt mycket om kristen musik vid den tiden. Men saker nästan spårade ur emellanåt. Folk skrek till mig efter spelningar och ifrågasatte varför jag inte hade bjudit in till frälsning. De kunde säga väldigt elaka saker och det slutade ofta med att jag grät mig till sömns. Jag saknade mamma och kände mig både förvirrad och skamsen. Jag trodde att det var vår musik som var grejen, inte att vi var ansvariga för allt det andra, säger Leigh och de gröna ögonen glöder under den röda luggen. Intensiteten i rösten avslöjar att händelserna satt djupa spår. Tio år efter debuten upplöstes bandet.

– Vi tröttnade på diskussionerna. De tömde ballongen på luft, sakta men säkert. Å ena sidan fick vi höra att vi inte talade tillräckligt mycket om Jesus, å andra sidan fanns det de som tyckte att vi talade för mycket om vår tro. Jag har egentligen aldrig brytt mig om jag talat för mycket om min tro, men jag blir sårad av kristna som säger att jag inte är tillräckligt kristen, att jag inte gör vad Gud har bestämt att jag ska göra. Det gör mig faktiskt riktigt arg.

Den som söker tydliga kristna referenser på The state I’m in får leta noga. Leigh Nash säger att det här inte är den sortens skiva. Att den handlar om hela livet, och att det inte går att separera tron från allt det andra. Hon är kristen, dygnet runt, oavsett om det syns tydligt i texterna eller inte. I låten Mountain, sjunger hon till såväl sin mamma som Gud (ibland är de två ganska lika, säger hon och skrattar) några vackra men sorgliga strofer:

I’ll always find a mountain on the backside of a hill
I hate do disappoint you, but I know I always will
I’ll always find the mountain on the backside of a hill.

// Text & foto: Pierre Eriksson //

Text // Nu sammanfattar Leigh Nash de senaste 20 åren

  • Categories →
  • TEXT