Text // Den ödsliga tonen från Appalacherna
Text // Den ödsliga tonen från Appalacherna
Text // Den ödsliga tonen från Appalacherna
Text // Den ödsliga tonen från Appalacherna
Text // Den ödsliga tonen från Appalacherna
Text // Den ödsliga tonen från Appalacherna
Text // Den ödsliga tonen från Appalacherna
Text // Den ödsliga tonen från Appalacherna
Text // Den ödsliga tonen från Appalacherna
Text // Den ödsliga tonen från Appalacherna

Den ödsliga tonen
från Appalacherna

Old-time-influensen är ständigt närvarande i mycket americana. Som en ödslig klang från bergen, ofta rotad i de små baptistkyrkorna, hade den en stor del i succén för filmmusiken från O Brother, Where art thou? Men det var inte första gången som musiken från Appalacherna slog an en nerv hos den amerikanska allmänheten – och i resten av världen. När Ricky Skaggs blev medlem av Emmylou Harris Hot Band på 70-talet hade han redan traditionen i ryggen. Lira har rest till Kentuckys gruvdistrikt för att följa en av musikens rottrådar mot själva källflödet.

Vemodiga toner fyller den trånga lokalen, framburna av röster som vittnar om hårda och slitsamma liv. Inga instrument. Ingen stämsång. Bara en grupp människor som unisont sjunger vackert sirliga melodier till den Gud man intensivt sätter sitt hopp till. På samma sätt som man gjort i generation efter generation. Först en ensam själ som tar ut riktningen, sedan andra som fyller i med stark övertygelse. Långa, utdragna fraseringar som framförs med stor passion, närvaro och innerlighet. Så fortsätter växeldragandet, sång efter sång.

Vi befinner oss i ett slitet vitt kapell, bokstavligen vid vägs ände, i en avlägsen del av Appalacherna i östra Kentucky. Men det hade lika gärna kunnat vara ett besök i en helt annan tidsålder. För när medlemmarna i Defeated Creek Old Regular Baptist Church samlas för att fira gudstjänst liknar det sångmässigt ingenting vi vanligtvis associerar med kyrka. Hymnerna rullar långsamt fram som om de låtit likadant sedan urminnes tider. Texterna handlar nästan uteslutande om förvissningen att när det här livet med alla dess prövningar och svårigheter är över så väntar något mycket bättre. Kombinationen av melodiernas vemod och texternas hoppfulla budskap skapar en märklig spänning.

Kanske är det inte så konstigt att just dessa båda egenskaper är så framträdande. Ända sedan tyskar, skottar och engelsmän började befolka trakterna på 1700-talet, och drev bort de sista indianbosättningarna, har livet här varit en konstant utmaning. Trots stora naturresurser har fattigdomen varit en ständig följeslagare. Områdets svårtillgänglighet har inneburit att moderniseringen gått sakta, men också att regionens kulturella identitet behållits intakt längre. Rädslan för att ett moderniserat Appalachien innebär döden för det historiska arvet och de traditionella värderingarna har stångats med behovet av utveckling. Fortfarande in på 1900-talet fanns det få vägar, få affärer och få arbeten i regionen. Man bodde på små gårdar och levde av det man kunde gro eller tillverka själv. Kyrkan och musiken blev tidigt viktiga grundstenar för att överleva vardagen. Kanske blir det så när döden är ständigt närvarande.

Broder Toby står framme vid talarstolen med fuktiga ögon och börjar ensam sjunga I’ll Fly Away med overklig inlevelse.  Han har precis berättat att han avslutat sin cancerbehandling eftersom det inte längre finns något för läkarna att göra med hans hälsa. Broder Elwood Cornett, en av Old Regular Baptists ledare, har lagt armen om honom och sagt till församlingen att ”i dag kan vara sista gången vi sjunger den här sången tillsammans med Toby”.

Resten av medlemmarna stämmer in i sången allt eftersom och något märkligt händer. I denna gemenskap, i detta nu, är det som om varje människa upphör att vara en enskild individ och med sångens hjälp bildar en enda stor enhet.

When the shadows of this life have gone,
I’ll fly away;
Like a bird from prison bars has flown,
I’ll fly away

I’ll fly away, Oh Glory
I’ll fly away;
When I die, Hallelujah, by and by,
I’ll fly away

Just a few more weary days and then,
I’ll fly away;
To a land where joy shall never end,
I’ll fly away

Församlingen sjunger så det vibrerar i väggarna. Tårarna rinner av både glädje och sorg. Och Gud har väl aldrig känts så närvarande.

Broder Elwood har sin egen förklaring.

– Jag tycker att det finns något medfött och naturligt med vårt sätt att sjunga. Det finns en speciell förbindelse mellan hymnerna och Gud allsmäktig och på något sätt släpps den fri av vårt sångsätt. Människor som inte förstår det tycker att våra sånger låter sorgliga, men jag tycker att det är det härligaste ljud som finns.

Old Regular Baptist och den appalachiska kulturen är tätt sammanflätade. Samfundet kan spåras tillbaka till 1825, då under namnet United Baptists. Sedan har en rad delningar skapat olika baptistkyrkor. I dag finns de flesta Old Regular Baptist-församlingarna i de bergiga gränstrakterna mellan Kentucky och Virginia.

– Kyrkan här har haft ett stort inflytande på samhället runt omkring. Man kan nog lära sig en hel del om ett samhälle genom att titta på hur man genomför sina begravningar och det har funnits perioder då vi har hållit mer än hälften av begravningarna i området, säger broder Elwood.

Även om sättet att sjunga, så kallad lined-out hymnody där en ledare först sjunger en strof och församlingen kommer in när de känner igen sången, inte är unikt för Old Regular Baptist, så är de kanske det samfund som mest renodlat håller fast vid traditionen

– Jag tror att vårt sätt att sjunga har en stark koppling till vår andliga identitet och hur vi vill uttrycka den. Jag tycker att sången reflekterar våra känslor väl, säger broder Elwood.

Flera stora folkmusikprofiler från regionen, som Jean Ritchie och Roscoe Holcomb, har sina rötter i Old Regular Baptist Church. Och bluegrassikonen Ralph Stanley växte upp i en kyrka med liknande tradition. På många av hans låtar hör man tydliga influenser av samma sångsätt.

Den appalachiska folkmusiken, med sin blandning av engelska ballader, skotska och irländska folkvisor, religiösa hymner och afrikansk-amerikansk blues, har efter hand letat sig utanför de isolerade dalarna och influerat såväl old-time och bluegrass som country. Karaktäriserad av djupt känslofylld, okonstlad sång, ofta med tätt närliggande stämmor sjöng man om livets glädjeämnen och vedermödor. Sångerna har förts vidare från generation till generation, inte för att uppträda med, utan för att spelas tillsammans med familj och vänner. På verandan för avkopplings skull eller på fester för att dansas till. Trots det svåra livet i dalarna var inte musiken ett medel för att fly tillvaron, utan presenterade möjligheter att få livet att gå vidare. Med stränginstrument som grund – fiol, banjo, gitarr och dulcimer – sjöng man om såväl Gud som de vackra appalachiska bergen som insvepta i dimma speglar den varma morgonsolen och förmedlar frihet djupt in i själen.

Bara en halvtimmes bilfärd på slingrigt kuperade vägar från Defeated Creek Church ligger Daisy. Inte så mycket en by, snarare en linjär bosättning med utspridda hus längs dåliga vägar, med skraltiga verandor och amerikanska flaggor vajandes stolt i vinden. Det var här som musikern och filmaren John Cohen svängde av en grusväg på måfå för mer än femtio år sedan och upptäckte det som skulle bli en av old-time-musikens stora profiler.

– Första gången jag hörde Roscoe Holcomb så reste sig nackhåren. Jag har tänkt mycket på det tillfället, när han kom in i rummet, tog upp en gitarr och stämde om den. Inte nog med att han stämde den som en banjo, han tog den lägsta strängen, som normalt är ett lågt E, och vred upp den högt, jag tror ända till ett A och satte enorm spänning på basen. Och sen det där en-en-en-beatet som han hade och den pentatoniska skalan han använde. Och den väldigt, väldigt höga sången med en säregen oregelbundenhet. Han kunde hålla en ton en lång stund mitt i en fras. Jag vet att jag funderade på om det jag hörde var något uråldrigt, eller om det var väldigt avantgardistiskt och modernt, säger John.

Roscoe Holcomb föddes antagligen 1912. Han levde hela sitt liv i närheten av det lilla samhället Daisy. Längst in i en dal, bortanför ett skogshuggarläger, uppe på en kulle i ett vitt hus med skogen som fond. På framsidan av huset en veranda med en hammock upphängd i kedjor där Roscoe ofta satt på morgnarna med en kopp kaffe och en cigarett. De flesta sociala besöken klarades av på verandan, precis som mycket av hans musicerande.

Roscoe Holcomb levde ett hårt liv, till största delen i fattigdom, och tjänade sitt levebröd, precis som så många andra bergsbor, i kolgruvor, på sågverk och på olika byggjobb. Arbeten som den mänskliga kroppen egentligen inte är anpassad för. Roscoe blev med tiden hårt märkt av astma, lungemfysem och en förstörd rygg.

Han såg sig inte i första hand som musiker, snarare arbetare, och hade egentligen ingen längtan efter att spela in skivor och höras på radio. Musiken lärde han sig av människor runt omkring och hans repertoar bestod av välkända folklåtar från Appalacherna. En stor del av sitt musikaliska arv fick han med sig från uppväxten i Old Regular Baptist och hans sångstil bär tydliga drag av deras. Men det är också stora delar blues över hans sätt att sjunga. Carter Stanley ska ha sagt att ”man kunde känna lukten av röken från brinnande trä i hans röst”.

Roscoe tillhörde den sista generationen som fick sin uppfattning om musik skapad utan påverkan av radio. Han ändrade aldrig sin stil, eller anpassade den till modernare tongångar. Kanske är det det som gör att det finns något uråldrigt över hans musik.

John Cohen menar att för den som är på väg att upptäcka amerikansk rootsmusik, verkar Roscoe Holcombs sound vara vid vägs ände. Man kan börja lyssna på bluegrass och appalachiska ballader, men när man väl kommer till Roscoes musik finns det inget nästa steg.

Men det var alltså en tillfällighet som gjorde att Roscoe blev upptäckt över huvud taget.

Efter att ha varit med och startat The New Lost City Ramblers ett halvår tidigare, befann sig John Cohen i Appalacherna 1959 för att dokumentera lokala musiker och hitta låtar till kommande skivprojekt.

– Jag hade aldrig varit i östra Kentucky tidigare och hade väldigt få namn och ledtrådar att gå efter. Så jag sökte och gjorde listor allt eftersom jag åkte runt. Jag köpte en begagnad bil i området som det var konstant strul med, så när jag stod på bensinmackarna för att fixa den så frågade jag alltid om de visste om det fanns några bra banjospelare i trakten. Dagen när jag träffade Roscoe första gången så hade jag slut på namn på min lista, så jag tog av den första grusvägen jag hittade och körde upp mot bergen. Jag frågade några barn om de visste om det fanns någon banjospelare i närheten och de pekade mot ett hus. När vi satt där och pratade sa någon ”där kommer Rossie, han kan spela”. De ropade in honom och jag fick höra honom för första gången, säger John.

De första tolv inspelningarna som John gjorde med Roscoe under den resan finns utgivna på det utmärkta albumet Mountain Music of Kentucky (Smithsonian Records). Det är en fantastisk dubbel-cd som ger en god inblick i den råa, oförstörda folkmusiken från Appalacherna. Förutom Roscoe Holcomb medverkar bland andra Lee Sexton, Bill Cornett, Martha Hall och Old Regular Baptist. Men det är Roscoe Holcombs lite ödsliga, höga tenor och klankigt hypnotiska banjospel som sticker ut. Den där höga tonen som uppstår när rösten tvingas till gränsen av dess förmåga, utan att gå upp i falsett. Det var efter att ha hört Roscoe som John Cohen myntade begreppet ”high lonesome sound” som sedan legat till grund för att förklara hela bluegrass-soundet.

– Det finns något i Roscoes musik som gör att den blir gränslös. Det finns något vackert, men samtidigt en smärta som berör människor. Det här är en man vars musik reflekterar ett hårt liv. Så även om man kan identifiera hans sång som pre-bluegrass, att den reflekterar old-time-stil, blues och Old Baptist-traditioner, så är det något i sättet som han sätter ihop alltsammans som gör att det går bortom allt. Och det som är så exceptionellt är att han inte är en professionell musiker. Jag gillar inte att använda ordet folkmusik längre, för begreppet har blivit så urvattnat, men det som folkmusikrörelsen alltid har eftersträvat finns i hans musik, säger John.

Tycker du att du kan höra spår av honom i dagens musik?

– Ja, i Bob Dylan, som har återanvänt och förnyat mycket av old-time-musiken. Och så i Ricky Skaggs.

I en helt annan värld, men bara några timmars bilresa från de ödsliga bergsbygderna i Kentucky, hittar vi Ricky Skaggs moderna och rymliga studio. I foajén till hans kontor i Hendersonville utanför Nashville står ett gigantiskt träskåp med glasdörrar, fyllt till bredden med allehanda utmärkelser/awards. Lite skrytigt kanske, men har man vunnit fjorton Grammys, åtta CMA-awards,  elva IBMA-awards och en hel hög med andra utmärkelser så har man väl någon sorts rätt att också visa upp dem. Det kan låta lite märkligt att John Cohen nämner Roscoe Holcomb i samma andetag som Ricky Skaggs. Den ene självlärd amatör från obygden med banjo som huvudinstrument, den andre en ikon i country- och bluegrassammanhang känd för sitt briljanta mandolinspel. Men högt uppe på väggen i det vackra cypressträinredda inspelningsrummet hänger en oljemålning som indikerar att det kanske inte är så långt mellan dem ändå. Under sin karaktäristiska vidbrättade hatt spanar Roscoe ut över lokalen med bister min och banjon i spelklart läge.

Ricky Skaggs föddes 1954, i Cordell, Kentucky, ungefär femton mil norr om Daisy. Mindre än tio år tidigare hade Bill Monroe experimenterat fram ett helt nytt sound i musikvärlden. Med grunden i appalachisk folkmusik la han till jazzelement och gjorde den traditionella musiken mer ensemblevänlig med snabba solon och avancerade sångarrangemang. En stor del i det hela hade banjospelaren Earl Scruggs med sin revolutionerande trefingersteknik. Den appalachiska musiken hade därmed flyttat ut från verandorna och in på klubbarna. Förutom Monroe och Flatt & Scruggs hette det stora affischnamnet the Stanley Brothers.

I det Skaggska hushållet var intresset stort för musik i allmänhet och den nya musiken i synnerhet. Varje lördag kväll bänkade man sig framför den batteridrivna radion för att lyssna på sändningarna från the Grand Ole Opry i Nashville. Och varje söndag bar det av till kyrkan.

– För människorna i bergen ingav musiken från Nashville hopp, säger Ricky.

Båda föräldrarna var duktiga sångare och lille Ricky fick tidigt vara med och ta stämma.

– Min mamma hade en fantastisk, gammal bergsröst, nästan som Hazel Dickens. Den var så ren och det var så mycket bergskänsla över den.

När Ricky fyllde fem fick han en mandolin av sin far. Givetvis började han spela bluegrass.

– Bluegrassen var den sortens musik som mina föräldrar lyssnade på. Min pappa spelade sånger av the Monroe Brothers, the Stanley Brothers, the Delmore Brothers och the Louvin Brothers. Han älskade stilen med brödraharmonier, som dessa band hade, för han och hans bror hade sjungit och spelat mycket tillsammans. Men min farbror dog under andra världskriget, så min pappa gav ett slags löfte att om han fick en son som visade minsta intresse för musik så skulle han få en mandolin, för det var vad brodern spelade.

Pappa Hobert gav dock mer än en mandolin. Han tog med den unga talangen på konserter för att få se de stora artisterna, men såg också till att sonen fick tillfälle att visa upp sig. Ett år efter att Ricky fått sin första mandolin stod han på scen med självaste Bill Monroe.

– Bill Monroe skulle spela i närheten så vi åkte dit för att se konserten. Efter ett tag började folk i publiken ropa till herr Monroe att ”låt lille Ricky Skaggs komma upp och sjunga”. Till slut så tröttnade han väl och ropade fram ”lille Ricky”. Han drog upp mig på scen och liksom virade sin mandolin omkring mig. Det var ju som att stå med Excalibur, säger Ricky.

Den lille pojken gjorde succé, till publikens stora glädje. Och det hela satte griller i pappa Hoberts huvud. Tänk om det gick att få in honom på the Grand Ole Opry.

Familjen tog sitt pick och pack och flyttade till Nashville – musikens och möjligheternas stad. Något Grand Ole Opry blev det aldrig, däremot lyckades han komma med i legendarerna Flatt & Scruggs tv-program. Som sjuåring!  På Youtube ligger två svartvita klipp där man ser den lille, sammanbitne Skaggs omringad av legendarer, hantera mandolinen med naturlig självsäkerhet och sjunga Ruby med gäll stämma.

Två år senare flyttade familjen Skaggs tillbaka till Kentucky och nu tog musicerandet fart på allvar. Ricky drog runt med pappa Hobert och spelade på alla möjliga tillställningar. Vid en talangjakt träffade femtonårige Skaggs den jämnårige banjospelaren och gitarristen Keith Whitley och de insåg snabbt att de delade kärleken till Stanley Brothers. Ett halvår senare åkte de tillsammans för att se Ralph Stanley uppträda på ett litet ölhak. När Ralph ringde och meddelade att han skulle bli en halvtimme sen på grund av punktering, frågade klubbägaren om inte Ricky och Keith kunde spela under tiden.

– Efter ungefär trettio minuter kommer Ralph in. Och vi vill bara sjunka genom marken. Det är så pinsamt. Vi sjunger hans sånger, på hans scen och våra grejer är i hans omklädningsrum. Men gissa vad han gör? Han drar fram en stol och sätter sig och lyssnar på oss i ungefär tio minuter. Efter spelningen går vi till omklädningsrummet för att stoppa undan våra instrument och be Ralph om ursäkt. Men han sa att han gillade det. Sen fick vi komma upp på scen och spela lite mer när de pausade, berättar Ricky.

Där skapades en relation med Ralph som fortgår än i dag och Ricky Skaggs karriär tog fart på allvar. Ralph Stanley imponerades nämligen så mycket av de två tonåringarnas versioner av de gamla låtarna att han erbjöd dem att bli medlemmar i Clinch Mountain Boys. När Ricky som sextonåring gått ur skolan spelade han heltid med bandet under två år. Och sen dess har han fortsatt rada upp fantastiska meriter.

1975 spelade Ricky på ett av de mest inflytelserika och innovativa bluegrassalbumen någonsin: J.D. Crowe & The New South. Rutinerade banjospelaren J.D. Crowe samlade några unga, fantastiska virtuoser i början av sina karriärer och lät dem ta stor plats. Förutom Ricky Skaggs bestod bandet av gitarristen Tony Rice, dobrospelaren Jerry Douglas och basisten Bobby Slone. De elva låtarna, varav flera var traditionella folklåtar, kom att sätta standarden för hur modern progressiv bluegrass skulle låta. Skaggs och Douglas fortsatte sitt samarbete även efter The New South och spelade in två album under namnet Boone Creek. Också det ett banbrytande band i bluegrassammanhang.

Sen var det dags för Ricky Skaggs att slå sig samman med en av countryns  stora stjärnor: Emmylou Harris. Under 1978, 1979 och mitten av 1980 ingick Ricky Skaggs, vid det laget en välmeriterad multiinstrumentalist som behärskade mandolin, fiol, banjo och gitarr, i Harris Hot Band. En period som innebar en vridning av Harris musik mot mer traditionell country, medan resten av industrin drog sig mot Urban country. Bland annat släppte hon Grammy-vinnaren Blue Kentucky Girl, med låtar av Jean Ritchie, Flatt & Scruggs och Louvin Brothers. På nästa album, Roses in the snow, kopplade hon ur helt och gick ännu längre tillbaka mot rötterna. Här finns låtar av Ralph Stanley, Louvin Brothers, Carter Family och Flatt & Scruggs. Ricky Skaggs avtryck hörs tydligt över hela albumet och Harris smärtfulla version av den traditionella låten Wayfaring Stranger har blivit en klassiker.

Efter tiden med Emmylou satsade Ricky Skaggs fullt ut på att nå countrypubliken. Med en intensitet och desperation i mandolinspelet som om det gällde livet och en tenorstämma som frammanar bilder av appalachernas otillgängliga berg, blev han exceptionellt framgångsrik. Vilket det där prisskåpet i entrén visar. Men han har alltid varit noga med att hålla fast vid rötterna och musiken han växte upp med.

– Jag tror att det finns något stort i att hedra förfäderna.  Så när jag startade min countrykarriär ville jag att mina nya fans skulle veta vilka Bill Monroe, Stanley Brothers och Flatt & Scruggs var. De tre stöttepelarna.

När Bill Monroe dog 1996 kände Ricky kallet att återvända till den traditionella bluegrassen. På albumet Songs my dad loved (2009) återfinns till exempel klassiska old-time låtar som Foggy River, Little Maggie och I Had But Fifty Cents. Och på Ricky Skaggs & Bruce Hornsby (2007) tar han sig an en av låtarna som Roscoe Holcomb satte på den musikaliska kartan på sin tid.

– Rickys version av Across the Rocky Mountain är helt fantastisk. Han arrangerade den för sju stämmor: trummor, bas, mandolin, fiol, gitarr, banjo och sång. Det är det mest sanna någon gjort med Roscoes musik. Att orkestrera den. Han blev tvungen att ge upp hela bluegrassoundet för att kunna göra det, för att komma åt det där en-en-en-beatet som underströk Roscoes musik. Ricky kommer nära, han är inte riktigt där, men nära. För helt likt Roscoe Holcomb, det kommer ingen, säger John Cohen.

I Roscoes hemtrakter håller man med om att han var unik.

– Roscoe Holcomb är absolut en av de största för oss här i östra Kentucky.

Roy Tackett kisar under sin slitna keps, kliar sig i det glesa skägget och vänder sig mot mikrofonen för att presentera ännu ett set av låtar på WWMT-FM 88.7. Radiostationen drivs av Appalshop, ett  ideellt tvärvetenskapligt konst- och utbildningscentrum baserat i Whitesburg, drygt fyra mil öster om Daisy. Förutom radio producerar man filmer, video, teater, musik och spoken-word inspelningar, samt ger ut böcker. Allt för att bevara och sprida appalachisk kultur. Och det kan nog behövas. För även om old-time och traditionell bluegrass upplever något av en renässans för tillfället, sker mycket av den utanför de appalachiska gränserna. Det finns visserligen några större festivaler i North Carolina och Virginia, men de flesta artisterna kommer från annat håll. Framträdande band som the Crooked Jades, Ollabelle, the Duhks, the Reeltime Travelers, Uncle Earl, the Mammals och Crooked Still kommer från New York, Kalifornien, Tennessee, Massachusetts och andra delstater. I östra Kentucky har det de senaste åren varit tämligen tunt med old-time-musiker, men ljuspunkter börjar ändå skönjas.

– För tio år sedan hade jag haft problem att nämna fem sex musiker i Kentucky som spelar fiol. I dag är det svårt att slänga iväg en katt i området utan att träffa ett par av dem. Speciellt fiol och banjo har blivit mycket mer populärt de senaste åren. Intresset för musiken från östra Kentucky har vuxit. Nuförtiden spelas den sortens musik över hela landet, men vi har den ju mer i blodet, säger Rich Kirby, som arbetat på Appalshop sedan 1990.

Han överdriver inte när han säger att han har musiken i blodet. Som barnbarn till den traditionella folksångerskan Addie Graham somnade han varje kväll till det böljande ljudet av ballader, ödsliga järnvägssånger och Old Baptist-hymner. Några år senare lärde han sig det musikaliska hantverket och har sedan dess hållit fast vid traditionerna. Tillsammans med Roy Tackett spelar han numera i old-time bandet Rich & the Po’ Folk och precis som många av de andra musikerna runt Appalshop håller han workshops i skolor i området för att sprida arvet vidare. Förutom att lära sig ren instrumentteknik får eleverna ta del av den musikaliska historien. Och lära sig att skilja på bluegrass och old-time.

– Många av våra yngre har tagit till sig modern bluegrass och många av dem som börjar spela i dag börjar spela bluegrass. En del skulle till och med säga att den traditionella musiken i östra Kentucky i dag är bluegrass, säger John Haywood, konstnär och banjospelare i Rich & the Po’ Folk och the Travelin’ Snakes.

Roy fyller i:

– De hör inte skillnad på om det är bluegrass eller old-time. Speciellt om det är en låt med banjo i.

– Jag tycker att bluegrass är begränsande för vad man kan uttrycka genom musik. Jag är väldigt exalterad över vad som händer just nu i östra Kentucky, när vi anordnar workshops, läger och konserter. Det är spännande att höra hur de unga utvecklas. Vi är noga med att inte tvinga dem att spela en viss stil eller med ett särskilt uttryck. Vi uppmanar dem att hitta sig själva i sin musik, säger Brett Ratliff, även han banjospelare involverad i projekten i skolorna.

Det bör kanske poängteras att gränserna mellan old-time och bluegrass är högst flytande. Men det finns ändå några generella skillnader som de flesta verkar överens om. I old-time spelar hela bandet samtidigt, medan bluegrassen bygger på att artisterna spelar solo efter solo på samtliga instrument. Därför är också bluegrassen mer strukturerad, för att skapa förutsättningar för solopartierna. Bluegrassen är musik gjord för att uppträda med, medan old-time fortfarande har ett mer introvert uttryck. Old-time är mer rytmisk och fiolen står för en stor del av den känslan. Banjon i old-time spelas i clawhammer-stil, där man spelar med nedslag på tumme och ett finger. I annan stil spelar man med uppslag på fingrarna och nedslag på tummen. Bluegrass är generellt mycket snabbare än old-time, där man sällan spelar snabbare än 120 eller 130 bpm.

De fyra musikerna har alla sina rötter här i östra Kentucky. Och de hävdar med bestämdhet att det finns vissa element som gör att musiker bördiga från området är lite bättre på att få musiken att låta så som den ”ska” låta. En av de viktigaste grundstenarna är Old Regular Baptist.

– De har påverkat alla här och deras sätt att sjunga har varit oerhört inflytelserikt i området. En sak som karaktäriserar traditionell musik härifrån är just sättet att sjunga. Många gånger försöker folk utifrån imitera det instrumentala som finns i vår musik, de lär sig exakt hur en violinist spelar, men man har helt missat att sättet att sjunga här är så säreget. Det finns en edge i deras sång. Även folk här som inte har någon koppling till kyrkan har fångat upp den edgen, säger Rich.

En annan bidragande orsak till att musiken från området får en säregen klang, enligt killarna på Appalshop, är det hårda livet som fortfarande är en verklighet för många av Appalachernas invånare. I östra Kentucky är kolindustrin den största ekonomiska kraften. Om man ska ha någon chans att tjäna pengar är det dit man ska söka sig. Men det är ett tungt och farofyllt jobb. Varje år dör flera arbetare i gruvorna. Musiken från området reflekterar helt enkelt livet och känslorna hos människorna.

– Jag tror att folk letar efter musik som bottnar i något, som inte bara är ett kommersiellt fenomen. Något man hittar i musiken härifrån är att det kommer från jorden och det hårda arbetet. Ta Roscoe Holcomb till exempel, man kan höra smärtan i hans röst, säger John.

Brett Ratliff är en av dem som följer i Roscoes tradition. På senaste soloplattan Cold Icy Mountain har han flera låtar där musiken enbart utgörs av väldigt rå, energisk drop-thumb-banjo. Han må sakna Roscoes höga register, men det finns något svårdefinierbart även i hans stämma som drar in och fångar lyssnaren. Och som son till en kolarbetare och en lärarinna från trakten känns det naturligt med titlar som Last Payday At Coal Creek, Ain’t Gonna Work Tomorrow och Born in The East Kentucky.

Bland de fyra finns en tydlig stolthet över det musikaliska arvet, men också en stor underdogkänsla. Man skämtar friskt om de kommersiella storkrafterna från städerna som inte tvekar att profitera på glesbygdens kultur.

– Jag kan inte komma från ironin i att så mycket som marknadsförs som att det kommer från landsbygden, och som sägs representera oss inte har med livet här att göra. Jag kan inte se någon musikalisk eller kulturell koppling mellan kulturen här och det som kommer från Nashville i dag och kallas country, säger Rich.

Och även om de fyra är lite frustrerade över att ungdomen inte kan höra skillnad på bluegrass och old-time, så medger de att det faktiskt finns några positiva effekter av det stora intresset för bluegrass. Och all kommersiell framgång är kanske inte av ondo.

–  O brother öppnade mångas öron för old-time-musiken. Och framgångarna som Alison Krauss har haft har också varit bra för oss, säger John.

I Ron Blocks kombinerade skrivarlya och studio utanför Franklin, nära Nashville, hänger stränginstrument med fin patina på rad. En sliten Martin-gitarr, en ännu mer sliten Dobro och så banjon förstås. I snart tjugo år har Ron Blocks energiska banjoplockande bidragit till att Alison Krauss & Union Station (AKUS) nått megastjärnestatus och titulerats allt ifrån ”USA:s favoriter” till ”det tajtaste bandet som finns”. Det går inte att överskatta AKUS betydelse för det pånyttfödda intresset för bluegrassen och den traditionella musiken. Det faktum att Alison är den kvinnliga artist med flest Grammys, totalt tjugosex hittills, är en indikation så god som någon.

Förutom att bandet består av vad som närmast kan beskrivas som en samling supermusiker kanske den stora framgången beror på att bandet lyckats koppla ihop dåtid med nutid.

– Jag tror att AKUS är en lite av en paradox. Vi har en stark koppling till rötterna, men också en modern touch. Många band lyssnar på andra band av samma tidsepok och då blir det väldigt homogent. Jag har lyssnat mycket på den traditionella musiken, Jerry [Douglas] var ju med i J.D. Crowe & The New South och både Barry [Bales] och Dan [Tyminski] har lyssnat mycket på Scruggs. Och så har vi Alison som har en unik röst och fiolspel, men också koppling till alla möjliga sorters musik. Hon har en stark känsla för hur man producerar plattor. Hon är en oerhört begåvad person, säger Ron.

Ron Block blev såld på bluegrass när han som tolvåring såg Lester Flatts på tv. Han lyckades tjata loss en banjo från pappan när han var tretton och hängav sig helt åt att bemästra det nya instrumentet.

– Jag åt, sov och läste med den. Jag gick upp före plugget och spelade banjo och gick bara till skolan för att jag var tvungen. Jag hade med mig banjoböcker som jag satt och läste under lektionerna och på lunchen. Så fort jag kom hem spelade jag igen. Så höll det på ända tills jag var sexton år och började jobba hos min pappa. Jag jobbade på eftermiddagarna och sen spelade jag banjo till midnatt. Under helgerna spelade jag oavbrutet. Det var en besatthet. Jag älskade bluegrassmusiken och sjönk senare även in i den traditionella musiken. Det var ganska udda för en kille i min ålder i Kalifornien. Jag var inte pluggets coolaste kille, om man säger så, säger Ron.

I tonåren bar det av på festivaler. Utmärkande för just bluegrassfestivaler är att efter konserterna så träffas såväl nybörjare som etablerade artister för spontana jam, inte helt olikt en svensk spelmansstämma. Enligt Ron är det så man ska bära sig åt om man vill få en karriär inom bluegrass: öva så fingrarna blöder och åk på festivaler. Är du tillräckligt bra kommer du att bli uppmärksammad. Det funkade för honom i alla fall. Efter att ha träffat Alison och Union Station regelbundet och lirat informellt på olika festivaler i några år, kom till slut samtalet från Alison som ingen bluegrassmusiker i världen skulle säga nej till.

– Det roliga med bluegrass är att när man är ute på festivaler i landet så kan det krypa fram folk ur väggarna som du aldrig hört talas om, men som verkligen kan spela! Jammandet är det vackra. När vi är ute med Union Station finns det ibland möjligheter att improvisera, men för det mesta ska jag ju spela de olika delarna likadant varje gång. När vi jammar kan jag chansa mycket mer än jag gör annars.

För Ron har det varit viktigt att hela tiden återvända till bluegrassens rötter. Han menar att det är genom att knyta an bakåt som det går att utvecklas. Utan historien blir det inget djup. Han säger att den traditionella musiken återspeglar livets verkligheter på ett annat sätt än modern musik. Han berättar passionerat om att det var det aggressiva soundet från Scruggs banjo som drog honom längre in i musiken. Och känslorna. I old-time-musiken mer okontrollerat och obegränsat jämfört med i bluegrassen.

– Jag lyssnade mycket på Stanley Brothers också. Det var så rått och kraftfullt och fullt av desperation.

Och självklart har han även lyssnat mycket på Roscoe Holcomb. Precis som många andra framhåller han Roscoes genuinitet och den märkliga kraft som föds ur smärta.

– Ibland i modern bluegrass har du killar som vuxit upp under bra förutsättningar och är duktiga rent tekniskt, men de spelar egentligen bara toner. Det är därför äldre musiker har ett annat djup. Det måste finnas en källa, en smärta att hämta uttrycket ur.

År 2000 kom bröderna Coens uppmärksammade film O Brother, Where Art Thou? och satte därmed ordentligt fokus på den traditionella musiken och dess rötter. Albumet med filmmusiken har sålt mer än 7,5 miljoner exemplar bara i USA och är en stor orsak till de senaste årens pånyttfödda intresse för old-time och traditionell bluegrass. För AKUS innebar soundtracket att man fick många nya fans. Dan Tyminski är ju George Clooneys röst i I Am a Man of Constant Sorrow och hela bandet medverkar på skivan. Alison gör bland annat en praktfull tolkning av I’ll Fly Away tillsammans med Gillian Welch.

Och då är vi tillbaka där vi började. I ett litet vitt kapell vid vägs ände i en avlägsen del av Appalacherna. Där det verkliga livet, det ärliga och uppriktiga ligger till grund för det äkta mötet. Där sorgen och glädjen möts och där sångerna och bönerna alltid kommer att tillföra nytt hopp i en hård tillvaro.

When the shadows of this life have gone,
I’ll fly away;
Like a bird from prison bars has flown,
I’ll fly away.

I’ll fly away, Oh Glory
I’ll fly away;
When I die, Hallelujah, by and by,
I’ll fly away.

// Text: Pierre Eriksson & Kaj Forsberg / Foto: Pierre Eriksson //

Läs gärna om några av de musikaliska stilbildarna här: http://www.refug.se/portfolio/text-carter-family-monroe-flatt-scruggs-och-de-andra-stilbildarna/

 

 

 

 

 

Text // Den ödsliga tonen från Appalacherna

  • Categories →
  • TEXT