Text // Mike Farris – musik som är på riktigt
Text // Mike Farris – musik som är på riktigt
Text // Mike Farris – musik som är på riktigt
Text // Mike Farris – musik som är på riktigt
Text // Mike Farris – musik som är på riktigt
Text // Mike Farris – musik som är på riktigt
Text // Mike Farris – musik som är på riktigt
Text // Mike Farris – musik som är på riktigt
Text // Mike Farris – musik som är på riktigt
Text // Mike Farris – musik som är på riktigt

Det här är musik
som är på riktigt

Den amerikanska Södern är på besök i ett höstruskigt Sverige. När karismatiske Mike Farris sprider värme med sin blandning av soul, gospel och rock tinar upp även de mest hårdhudade upp.

Det är en helt vanlig tisdagskväll i november. Det regnar och blåser, precis som det brukar i Halmstad den här tiden på året. Men inne i Immanuelskyrkan pågår något alldeles extraordinärt. I drygt två timmar har Mike Farris sakta men säkert jobbat sig närmare konsertens crescendo. Med sitt avslappnade mellansnack, några high-fives med de äldre damerna i publiken och framför allt en röst och inlevelse som går bortom det mesta, har han lyckats värma närmare tvåhundra medelålders besökare till den grad att man nu mangrant står upp, klappar i händerna, stampar i fötterna och sjunger This little light of mine för allt vad tygen håller. Det är som om en liten del av himlen och en bit av den amerikanska Södern (det är fullt möjligt att det är samma sak) har kommit på besök. I skepnaden av en väldigt vit kille i svart hatt med fjäder, som sjunger americana med bootsen djupt nedborrade i den traditionella gospeln och soulen. Eller som Mike Farris själv uttrycker det:

– På papperet är det här en helt galen idé. En vit kille som sjunger svart gospelmusik och turnerar med ett niomannaband. Men den här musiken har alltid funnits där som en klippa för mig, även när jag gått igenom svåra perioder. Det här är vad jag älskar mer än något annat.

Något niomannaband har han inte med sig nu när han besöker Sverige för första gången, däremot gitarristen Björn Pettersson från Kiruna. Tillsammans lyckas de frammana en nerv och närvaro som gör att även den mest skeptiske till slut måste kapitulera. Det här är musik som är på riktigt. Det är skitigt, svettigt och med en tro som bultar intensivt på kavajslaget. Och Mike Farris är dess karismatiske evangelist. Han pratar om sin musik som en gåva. Och han liknar sig själv vid ett barn som precis upptäckt något fantastiskt och bara måste dela det med andra. Kanske är det inte så konstigt om man har hans bakgrund.

Mike Farris växte upp i ett trassligt hem. När han var elva skilde sig föräldrarna. Pappan lämnade familjen och Mike fick snabbt problem i skolan. Så småningom började han dricka och röka på och fick ännu mer problem i skolan. Den nedåtgående spiralen snurrade snabbare. Han hoppade av skolan och började använda tyngre droger. När han var tjugo tog han en överdos kokain. Och först då började han förstå vad som var på väg att hända.

– Jag var hemlös och bodde under en tid i en park. Och började betrakta människor runt omkring mig. De verkade alla ha planer för sina liv, medan jag inte hade någon aning om vad jag höll på med. Jag var helt ensam, jag ville inte ha kontakt med min familj, och hade precis undkommit döden. Jag insåg att det måste finnas något mer, någon anledning till varför vi existerar.

Så Mike började be. Till en Gud som han inte visste om han trodde på. Han säger att det fanns inte så många andra alternativ. Han bad att Gud skulle visa honom vad syftet med hans liv var. Strax därefter flyttade han hem till pappan för en tid, som hade gift om sig med en varmt troende kvinna. Tillsammans satt de uppe sent på kvällarna och läste Bibeln och till sist bestämde sig Mike för att bli kristen.

– Och en morgon var det som om en sång kom för mig. Jag hade aldrig spelat eller sjungit tidigare, men jag bara visste där och då att Gud hade visat mig vad jag skulle göra.

Mike flyttade till Nashville, lärde sig spela gitarr och startade ett band. Screamin’ Cheetah Wheelies släppte tre album med Mike som sångare och turnerade tillsammans med en rad storheter, bland andra Sheryl Crow och Dave Mathews Band.

– Vi var bandet som öppnade för alla, men aldrig slog igenom på riktigt, säger Mike och skrattar.

I takt med att bandet fick allt fler spelningar mötte den nyfunna tron och vägen bort från droger allt större prövningar. Och det dröjde inte länge innan Mike var tillbaka i drogträsket. I femton år pendlade han mellan toppar och dalar, tills han en dag – åter igen – fick en uppenbarelse om hur det skulle sluta om han inte vände om.

– Man kommer till sist till en punkt i sitt missbruk där du antingen kommer att dö snart, eller så måste du bli bättre. Men jag ville verkligen inte dö. Jag hade en fru och son som jag älskade, och många andra skäl för att fortsätta leva, säger Mike.

Den absoluta vändpunkten kom vid en begravning där hela storfamiljen var närvarande. Även Mikes pappa. När begravningen var över hoppade alla in i bilar för att träffas hemma hos Mikes mamma.

– Och när jag tittar i backspegeln ser jag min pappa stå där. Helt ensam. Han hade förlorat allt. Och jag tänkte att ”jag ska verkligen inte bli den killen som står där helt ensam”.

Mike blev snabbt en trogen deltagare på AA- och AN-möten och återkopplade till sin tro. 2002 släppte han soloalbumet Goodnight Sun och fem år senare kom uppmärksammade Salvation in Lights där han blandade gammal traditionell gospel med blues och influenser från New Orleans. 2008 fick han utmärkelsen ”Bästa nykomling” av Americana Music Association och 2010 tilldelades livealbumet SHOUT! Live en Dove-award för ”Bästa traditionella gospelalbum.” Trots det tycker han att den kristna musikbranschen haft svårt att veta hur de ska hantera honom.

– Den kristna musikindustrin drivs väldigt mycket av radiokanalerna och om du inte passar in i deras mall så vet de inte riktigt vad de ska göra med dig. De hade en sång som de gillade på mitt album, som de vill prova, men de bad mig göra om den och ta bort blåssektionen. Jag frågade varför, och de svarade att ”vi brukar inte ha blåsinstrument på kristen radio”, säger Mike och skrattar.

Så i stället för att spela i kyrkor blir det klubbarna som får ta del av Mikes passion. Som handlar lika mycket om att sprida budskapet om kärlek, barmhärtighet och att dela varandras bördor, som att få folk att upptäcka de musikaliska rötterna.

– Den här musiken är en skatt som glömts bort. Det finns ingen bättre amerikansk musik, och då ska man veta att det finns väldigt mycket bra musik. Men det här är den verkliga grunden för all annan musik. Den gamla slavmusiken. Den andliga musiken, säger Mike.

Och kanske är det kombinationen av alltsammans som gör att Mike Farris går hem även hos vanligtvis ganska stela svenskar. Energin, glöden, karisman men också det avskalade och ärliga. Där tron aldrig blir något påklistrat eller konstlat. Bara en fullkomligt naturlig del av livet. Precis som musiken.

– Jag har äntligen insett att livet inte bara handlar om topparna, den mesta delen av livet kommer att vara i dalarna. Och det är okej. Det finns mycket att lära sig i dalarna, säger han.

// Text & foto: Pierre Eriksson //

Text // Mike Farris – musik som är på riktigt

  • Categories →
  • TEXT