Ett av de mer uppmärksammade americanabanden på senare år är The Civil Wars. Nu kommer de med nytt album, med väldigt speciella förutsättningar: De pratar nämligen inte med varandra. Men det självbetitlade albumet är riktigt bra. I senaste numret av Lira recenserar jag plattan. Dessutom recenserar jag även Heather Maloney (Heather Maloney), Joy Kills Sorrow (Wide Awake), Rebecca Frazier (When We Fall), Claire Lynch (Dear Sister) och Jude Johnstone (Shatter). Flera riktigt bra plattor, inte minst Wide Awake och Shatter. Recensionerna finns som vanligt på Liras hemsida.

Här kommer recensionen av The Civil Wars.

The Civil Wars
S/t
Columbia Records

Det har varit ganska rörigt kring The Civil Wars det senaste året. Duon som hittade varandra på en steril låtskrivarhelg i Nashville 2008, blev med sin avskalade americana folkrockvärldens nya älsklingar. Debuten Barton Hollow, som släpptes i februari 2011, vann två Grammys och skickade ut Joy Williams och John Paul White på en nästan två år lång turné. En turné som även skulle tagit gruppen till Sverige. Men efter att ha ställt in ett speldatum i mars 2012 meddelade duon i november att man avbröt Europaturnén på grund av ”intern oenighet och oförsonliga skillnader i ambitionsnivå”. Och sedan blev det tyst. Omvärlden förstod ingenting. Så det är kanske inte så konstigt (men lite genant) att den svenska grenen av bolaget i sin pressrelease för det nya albumet skriver att ”Bandet gjorde en stämningsfull och bejublad konsert på Kägelbanan i mars tidigare i år”.

När den självbetitlade uppföljaren nu dyker upp är det därmed med väldigt speciella förutsättningar: duon har nämligen inte talat med varandra sedan man ställde in turnén förra året och det är endast Joy Williams som gör intervjuer. John Paul White har lagt locket på och uttalar sig över huvud taget inte. Så på frågan om The Civil Wars finns kvar som grupp eller inte, kan Williams inte svara annat än ”jag vet inte, vi pratar inte med varandra.”

Låtarna på nya skivan är skrivna samtidigt som duon befann sig på turné och spelades in i september, alltså bara några månader innan man drog i nödbromsen. Kanske läser man därmed in mer i texterna än vad man borde, men det är genomgående ett tämligen mörkt album som präglas av uppbrott och avsked. Fraser som ”I wish you where the one that got away” (The One That Got Away), ”I want to leave you / I want to lose us / I wanna give up” (Same Old Same Old) och ”I don’t want to talk right now … Oh don’t say it’s over” (Eavesdrop) gör att man undrar om inte duon kommunicerar den förestående splittringen genom låtarna. Precis som på Barton Hollow är låtmaterialet uppbyggt kring duons mjuka röster som smälter ihop som vore de skapta för varandra, men det verkar finnas ett större motstånd den här gången (eller så är även det inbillat). Där föregångaren var försiktigt akustisk har White fått betydligt större utrymme för sitt elgitarrspel (även om det fortfarande är mer inkännande plock än frenetiskt skrammel) som bland annat kompletteras med trummor, bas och en radda fina akustiska insatser (inte minst Jerry Douglas plågade dobro-spel på The One That Got Away.) Slutresultatet är ett bitvis briljant album med starka vemodiga melodier, betydligt mer varierat och energiskt jämfört med föregångaren. Men det går inte att komma ifrån att texterna lämnar en ovanligt sorgsen eftersmak när de speglas mot året som ligger bakom.

Här kan du lyssna (och titta) på fantastiska The One That Got Away:

The Civil Wars ”The One That Got Away” from Tom Haines on Vimeo.