Rebecca Frazier
When We Fall
Amtoco/Compass Records
Bluegrass

Bluegrass har traditionellt varit en tämligen mansdominerad genre. En förändring har lyckligtvis börjat skönjas under det senaste decenniet, inte minst tack vare fixstjärnan Alison Krauss och hennes Union Station. I och med solodebuten When We Fall har Rebecca Frazier alla möjligheter att ta steget fram och bli ytterligare en av de stora.
Frazier är visserligen inte någon nykomling i branschen, som hyllad gitarrist i Hit & Run Bluegrass blev hon 2006 första kvinna att hamna på omslaget av Flatpicking Guitar Magazine, men på When We Fall visar hon på allvar sin klass både som låtskrivare och gitarrist. Tio av albumets tolv låtar är signerade Frazier, varav de tre instrumentala visar tydligt varför Rebecca Frazier hamnade på det där tidningsomslaget. Även sångmässigt gör Frazier en fin insats – naturligt och okonstlat – och påminner en del om tidiga Alison Krauss. Som en röd tråd löper kärlek, förlust och saknad genom albumet, tydligt märkta av sonen Charlies plötsliga död 2010. Avslutande Babe in Arms är en vacker hyllning till såväl Charlie som alla andra barn som gått bort för tidigt.

Claire Lynch
Dear Sister
Compass Records
Bluegrassig americana

”Ever since he left me things ain’t been right/I’ve been out drinkin’ every night” sjunger en märkligt glad Claire Lynch med en stämma som brukar beskrivas som änglalik (fast den låter kanske oftare lite barnsligt tunn) och det är helt omöjligt att tro henne. Det är helt enkelt för snällt och polerat. Och kanske är det Dear Sisters största problem. Visst, här finns gott om starka låtar, med fina musikaliska insatser – inte minst Mark Schatz som spelar ståbas med såväl fingrar som stråke, både mjukt och aggressivt och lägger en skön botten i många av låtarna. Och textmässigt rör sig Claire Lynch i välkänd terräng av brusten kärlek och svikna löften. Men det räcker ändå inte. Det saknas lite skit under naglarna, lite riktig svärta. Och kanske ett par duetter med några som har lite mer riv i rösten. Nu blir det mer en klapp på axeln än en riktig käftsmäll.

Recensionerna är publicerade i Lira #4, 2013.