Recension: Watkins Family Hour

watkinsWatkins Family Hour
Watkins Family Hour
Family Hour Records
Storartad akustisk (mestadels) ekvilibrism

Det är alltid intressant att se vad som händer när man slänger in ett antal megabegåvade artister i samma sammanhang. Det är långt ifrån självklart att slutresultatet blir bra. När det gäller Watkins Family Hour är det dock svårt att komma på något som skulle kunna förbättras.

Syskonen och multiinstrumentalisterna Sara och Sean Watkins har vid sidan av hyllade Nickel Creek och uppskattade solokarriärer under mer än tio år stått som värdar för den månatliga showen Watkins Family Hour i Los Angeles. Här har de bjudit in vänner för kreativa möten, där de provat nytt material och framfört covers i lustfyllda tappningar. Det är de senare som ligger till grund för albumet med samma namn som showen. Elva covers, inspelade live under tre dagar med diverse gäster (bland andra Fiona Apple, Benmont Tench, Greg Leisz och Don Heffington) för att bibehålla den kollektiva spelglädjen som kännetecknar Watkins Family Hour. Här finns en vacker version av Bob Dylans Going Going Gone som förgylls av fint pedal steel-spel, precis som på Grateful Deads Brokedown Palace, där Saras starka, men ändå sårbara stämma borrar sig igenom alla skyddsmurar. Frågan är om hon någonsin sjungit så här bra. Här finns även musikaliska höjdpunkter i form av låtar signerade Lee Ving, Lindsey Buckingham och Robert Earl Keen. Man skulle kunna tänka sig att en renodlad coverskiva skulle bli tråkig, men tack vare ett fantastiskt artisteri blir Watkins Family Hour en skiva man gärna återkommer till.

Recensionen är publicerad i Lira #4, 2015

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *