Recension: Carter Sampson

Carter Sampson
Queen of Oklahoma and other songs
Continental song city/Border
Americana

Det är fullt möjligt att jag var onödigt njugg och grinig i min recension av oklahomabördiga Carter Sampsons fjärde studioalbum, Wilder side (publicerad i Lira #4, 2016), där jag avslutade med att konstatera att ”… det är samma släpiga, shuffletempo på alla låtar. Carter Sampson är helt enkelt bara bra, utan att vara unik.”

När jag nu lyssnar igenom skivan på nytt vill jag visserligen fortfarande vidhålla att albumet är bra, men alldeles för likriktat och småtråkigt, men konstaterar samtidigt att många andra recensenter har varit betydligt mycket positivare i sina omdömen varför skivbolaget nu bestämt sig för att samla ihop de bästa låtarna från Sampsons tidigare alster på en platta speciellt ämnad för den europeiska marknaden. Och tur är väl det. För nu bränner det till på allvar.

Carter Sampsons varma, småhesa röst som spricker fantastiskt skönt när hon trycker till, får här oftare brottas med låtar av lite rockigare karaktär. Även om det är tydligt att förkärleken för sugande, småsläpiga countrylåtar är lika djupt rotad som Kraften är stark hos Luke Skywalker, visar den här samlingen att hon har ett bredare register än vad som syntes på Wilder side. Och att det blir så mycket bättre när hon varierar sig.

Här finns de avskalade låtarna där en ensam akustisk gitarr utgör sångernas enda fundament (som melankoliska och längtansfyllda Wild bird). Här finns mer countrydoftande spår med gediget twang, vibrerande hammond och tajt stämsång (som Sanctuary, vars refräng sätter sig som vältuggat hubba bubba på ett par nya jeans). Och så finns även låtarna där fiol och banjo tillåts färga musiken åt det folkiga hållet (som I don’t want him).

Totalt bjuds lyssnaren på hela fjorton låtar, som överlag visar på Carter Sampsons förmåga att snickra ihop starka låtar som fortsätter att engagera trots många lyssningar. Att produktionen dessutom är mindre polerad jämfört med Wilder side är en stor bonus och finge jag önska något så vore det att nästa album blev lika skitigt som Carter Sampsons röda boots där färgen helt nötts bort på tåspetsarna. Då skulle den där hesa rösten verkligen komma till sin rätt.

Recensionen är publicerad i Lira #3, 2017.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *