KONSERTRECENSION LOUISE HOFFSTEN
Varbergs teater, torsdag den 18 februari

Louise Hoffsten är något av en musikalisk kameleont. Sedan debutalbumet Genom eld och vatten släpptes 1987 har hon kommit ut med ytterligare drygt femton plattor, med musik som spänner mellan rock och visa, på såväl engelska som svenska. Trots spretigheten lyckas hon alltid med konststycket att få det att låta Hoffstenskt om det hela. Den största förklaringen är förstås rösten. Den där beslöjade, smått förföriska som kommit att bli en av hörnstenarna i svensk populärmusik. Som bara blivit bättre med åren. Mörkare. Mustigare. Mognare. En annan förklaring hittar man i Louise Hoffstens låtskriveri. Hon har en imponerande förmåga att knåpa ihop trallvänliga melodier som undviker såväl det komplicerade pretentiösa som det banalt förutsägbara. Kanske är det för att bluesen finns som en stabil grund i allt hon gör. En trygg musikalisk hamn som skapar förutsättningar för nyfikna utforskningar utan risk att tappa bort det personliga uttrycket.

När Louise Hoffsten ställer sig på scenen i en näst intill utsåld Varbergs teater har hon det färska albumet L i ryggen. Skivan kom ut i höstas och har överlag fått väldigt positiva recensioner. Och under kvällen kommer hon att hinna spela åtta av albumets tio spår. Men det är inte där hon börjar. I stället inleder hon med den attitydfyllt tunggungande bluesen God don’t ever change, från albumet Knäckebröd blues, suveränt uppbackad av Johan Glössner på akustisk slidegitarr och Little Chris på en kvidande slidande telecaster. Det är avskalat och rått och för tankarna till Mississippi-flodens delta och de allra första bluespionjärerna. Hon övergår sedan snyggt till To happy for the blues, från albumet Beautiful, but why, och nu får även Anders Johnsson komma till tals med en skönt smådistad bas som skapar det grundläggande svänget som allting utgår från. Och så kommer munspelet fram för första gången. Louise Hoffsten är ju nämligen inte bara en fantastisk sångerska och låtskrivare, utan en av Sveriges vassaste munspelare.

Den avskalade sättningen har sina brister och förtjänster. Visst kan man sakna ordentliga trummor på några av de ösigare låtarna, och inte bara Glössners bastrummepercussion i form av en cajon, men samtidigt bidrar det sparsmakade till en mer intim känsla där melodi och text får gott om utrymme. Just det sista är extra viktigt i exempelvis låten My dignity, Hoffstens politiska inlägg i tiggeridebatten.

Även om de nya låtarna är bra, så är det i de gamla de brinner till lite extra. Texterna sitter i ryggmärgen och Louise kan koncentrera sig på relationen till publiken. Som gärna stampar med i takten. Inte minst i hitlåtarna Let the best man win och Never gonna be your lady från hyllade albumet Rhythm & blonde. Men kanske tänder det till allra mest i finstämda extranumret That’s what I get, när Louise ber publiken att lägga undan mobiltelefonerna och den där speciella nerven som bara uppstår i en konsertlokal blir som mest påtaglig.

Recensionen är publicerad i Hallands Nyheter i februari, 2016.