Recension: Anna Tivel

Anna Tivel
Small Believer
Fluff & Gravy Records
Singer-songwriter

Det är lika bra att erkänna med en gång: Jag är fullkomligt golvad av Anna Tivel. Innan jag fick Small believer på mitt bord hade jag aldrig hört talas om den Portlandboende singer-songwritern, men nu skulle skivsamlingen inte kännas komplett utan albumet. Jag vet att det låter aningen överdrivet, och ingen är mer förvånad än jag. Vid första genomlyssningen gjorde Small believer nämligen inget större avtryck; avskalade melankoliska melodier framförda med en beslöjad och emellanåt viskande röst. En akustisk gitarr som lägger grunden för låtarna, en sparsmakad elgitarr med ordentligt tremolo som ger klangerna en vacker blå nyans, småputtriga vispar på virvelkaggen och en lågmäld bas som dyker upp då och då för att ge lite botten. Vackert, men kanske inte jätteunikt. Lite som att blanda Sophie Zelmani med Anna Ternheim.

Men så började jag lyssna ordentligt på texterna, och googlade fram dem eftersom någon vänlig själ lagt ut dem på nätet (Anna Tivel har nämligen den dåliga smaken att inte inkludera dem i konvolutet – eller saknar kanske de ekonomiska resurserna) och det var då insikten slog till likt en höststorm på Västkusten: Anna Tivel är en fullkomligt briljant textförfattare. Hon besitter den sällsamma gåvan att kunna zooma in på en enskild händelse för att i nästa andetag veckla ut den till något som känns som en mindre novell. Det är vardagsrealism när den är som bäst; berättelser om alla som älskar, hoppas, sörjer och blir svikna. Elva ögonblicksbilder om människor som bara gör sitt bästa för att överleva i den här brustna världen.

Som i Alleyway, där Anna berättar om ett misslyckat förhållande – ja, ett helt misslyckat liv – med en vemodig och krass uppgivenhet:

”Now I got work, down the street, cleaning rooms at the super 8
Sometimes I take the path home by the river
I wonder what our daughter’s like, yeah I hope that family treats her right
And gives her all the things we couldn’t give her
Now a dream is all that’s left of you, I guess some folks are born to lose
Some kids are born for someone else’s cradle.”

Eller de fantastiska inledande raderna i Dark chandelier, som handlar om en man som försöker köra ihjäl sig själv:

”Tommy lies drunk on his own front lawn
At three in the morning, his work shirt still on
He curses the man, and he curses his boss
And a cloud rolls past and the night grows dark.”

Det är måhända låtar som nästan flyter in i varandra för den som bara lyssnar med ena örat, men den som ger Anna Tivel sin fulla uppmärksamhet blir rikligen belönad.

Recensionen är publicerad i Lira #1, 2018.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *