Recension: Sierra Hull

sierra_hullSierra Hull
Weighted Mind
Rounder Records
Melankolisk mandolinpropaganda

Mandolinvirtuosen Sierra Hull har haft svårt att gå från hyllad barnstjärna till vuxen artist. Redan som elvaåring stod hon på the Grand Ole Oprys scen tillsammans med Alison Krauss, som blev något av Hulls beskyddare, och 2008 släppte den då sextonåriga Sierra debutalbumet Secrets. Tre år senare kom uppföljaren Daybreak och sedan har det varit tyst. Ja, inte helt tyst förstås. Sierra har turnerat flitigt och spelat på alla de stora bluegrass- och folkfestivalerna i USA, men det har verkat vara svårt att få ut något nytt.

Sierra påbörjade visserligen nyinspelningar, och hade ett halvt album färdigt, när hon bestämde sig för att kasta allt och börja om. Det var först när hon fick kontakt med banjofantomen Béla Fleck som bitarna föll på plats. Han tackade ja till att producera och uppmanade Sierra att skala av i stället för att lägga till. Varför inte göra en skiva med enbart mandolin och sång? Även om hon tvekade till en början, valde Sierra att göra ett försök.

Och tur är väl det. Weighted mind är en fenomenal skiva. Den traditionella bluegrassen har ersatts med sparsmakad akustisk melankolik. Tempot är visserligen lägre, men eftertanken större och det finns en helt ny tyngd och seriositet i såväl mandolinspelandet som låtskriveriet. Och rösten har mognat till en klang som inte är långt efter barndomsidolen Krauss. Förutom det egna inkännande mandolinspelet, som inte i första hand handlar om att spela snabbt den här gången, står kontrabasisten Ethan Jodziewicz för det enda kompletterande instrumentet (bortsett från Flecks banjo på två låtar och Sierras oktavmandolin). Men det räcker. Skickligt sätter han färg och skapar välbehövlig botten och dynamik på låtarna.

Det finns säkert en och annan traditionell bluegrassfantast som kommer att ha synpunkter på Sierra Hulls utveckling. Själv kan jag inte annat än imponeras. Kanske behöver man gå igenom prövningar för att komma ut starkare och bättre på andra sidan.

Recensionen är publicerad i Lira #2, 2016

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *