Rodney Crowell
Tarpaper Sky
New West Records
Americana

Rodney Crowell tillhör inte den där gruppen av artister som släpper nya album med en klockas regelbundenhet. Däremot är skivorna – oftast – väl värda all väntan.

Efter att ha figurerat på de kommersiella topplistorna under 1980- och 1990-talen hittade contryveteranen Rodney Crowell, likt exfrun Rosanne Cash, under inledningen av 2000-talen hem i den ständigt växande americanafamiljen. Produktionerna blev skitigare och texterna ärligare. Fram till nu har det blivit fyra soloplattor under 2000-talen, varav de tre första mycket väl kan ses som en autobiografisk trilogi. Nu är Crowell aktuell med soloalbum nummer fem, den första sedan Sex and Gasoline (1998). (Han släppte visserligen Old Yellow Moon tillsammans med Emmylou Harris förra året, men det var en tämligen slätstruken och ointressant historia. Att albumet utsågs till Årets Americanaalbum på Americana Music Awards får väl mer ses som en uppskattning för att duon äntligen arbetade tillsammans igen).

Till skillnad från den nedtonade Sex and Gasoline visar Tarpaper Sky upp en betydligt mer energisk Crowell, som känns mer motiverad och angelägen än på mycket länge. Att han är en låtskrivare av rang har han visat många gånger tidigare, men här radar han upp den ena fantastiska låten efter den andra. Det börjar rockigt med The Long Journey Home där Crowells raspiga röst förmedlar färgstarka bilder av ett ödsligt amerikanskt landskap: ”We ran off chasing rainbows / ’Neath the blue Montana sky / And we self-proclaimed our freedom with a roar / We crossed those raging rivers.” Han låter fiol, mandolin och dragspel skapa en fin musikalisk fond i Louisianadoftande Fever on the Bayou för att explodera i Chuck Berry-riffande Frankie Please.

Tarpaper Sky är en uppvisning i hur små musikaliska finesser kan lyfta en hel låt till oanade höjder, men det är Rodney Crowells välskrivna texter som är den verkliga behållningen (och då är ändå musiken riktigt bra …). Han har en imponerande förmåga att på några få rader snabbt skissa en berättelse som fångar och griper tag.

Om nästa album blir så här bra må det vara hänt om det dröjer ytterligare fem år innan det dyker upp.

Recensionen är publicerad i Lira #3, 2014.