Recension: Patty Griffin

griffinPatty Griffin
Silver Bell
A&M Records
Americana

Patty Griffins Silver Bell är en märklig historia. Efter att ha gjort två album för A&M Records spelade hon in nummer tre i Daniel Lanois studio i New Orleans. Fast övertygad om att även detta skulle släppas. Men det här var i en tid då storbolagen snabbt åt upp de små, och när Universal köpte A&M lades Silver Bell i malpåse. Det kan tyckas märkligt nu, tretton år senare, när Patty Griffin blivit ett av americana-genrens affischnamn. Albumet har mixats om av Glyn Johns och låter förvånansvärt nutida, även om det spretar musikaliskt. Från glidande trummor och arga gitarrer i mellanösterndoftande öppningsspåret Little God till akustiskt plockande i lugnare Fragile.

Patty Griffin har genom åren skämt bort sina lyssnare med fantastiska texter, och Silver Bell är inget undantag. Flera av låtarna har dykt upp på andra Griffin-album under åren, och Truth #2 och Top Of The World fanns med på Dixie Chicks storsäljare Home.

Vem som än tagit beslutet att äntligen släppa Silver Bell är att tacka. Och kanske är det tur att albumet legat till sig och blivit av med sina mest polerade sidor, annars hade det antagligen inte låtit så här bra.

Recensionen är publicerad i Lira #5, 2013.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *