Recension: Angaleena Presley

Angaleena Presley
Wrangled
Mining light
Americana

Det är lätt att luras av Angaleena Presleys röst. Hon har förvisso inte det största av register, men hennes honungslena stämma smeker hörselgångarna lika effektivt som ett mjukgörande balsam på nariga läppar. Det är först när man börjar lyssna ordentligt på orden som man inser att den där rösten snarare är att likna vid en trojansk häst. När den väl kommit innanför själens skyddande murar står man försvarslös mot Angaleena Presleys huvudsakliga syfte: Att med sylvassa, stilfulla och finessrika formuleringar ge sig på de orättvisor och missförhållanden hon ser omkring sig. Sexism. Religiöst hyckleri. Fastcementerade könsnormer.

Med musiken som vapen attackerar Presley friskt på sitt andra studioalbum och det är ingen tillfällighet att nättidningen Pitchfork utnämnt henne till ”Nashville’s biggest smart-ass.” Men mer än något annat är Wrangled ett frontalangrepp mot countryindustrins mekanismer, dess styrande män och konservativa radiokanaler som vägrar uppmärksamma dem som inte ställer in sig i ledet. För Angaleenas del har musikkarriären inte gått lika lätt som för bandkollegorna Miranda Lambert och Ashley Monroe i Pistol Annies. Hon kämpar fortfarande med att hitta bolag som vill ge ut hennes musik, vilket ter sig smått obegripligt. Hon må visserligen skriva obekväma politiska låtar, men inte desto mindre briljanta obekväma politiska låtar.

Ständigt på resa i ingenmanslandet mellan country och americana, i sällskap av traditionell honky-tonk, rootsig vals och bluesinfluerad pop är Wrangled ett musikaliskt långfinger mot det patriarkala countryetablissemanget. Det är tydligt att Angaleena Presley gjort precis den skiva hon velat göra och hon verkar inte bry sig om att hon lämnar brinnande broar, pyrande äppellundar och raserade verandor bakom sig. Det är uppfriskande. Och fantastiskt bra.

Recensionen är publicerad i Lira #3, 2017.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *