Recension: The Devil Makes Three

devilThe Devil Makes Three
Redemption & Ruin
New West Records/Border
Neo-ragtime

När hyllade The Devil Makes Three äntligen, efter tre års väntan, släpper uppföljaren till uppmärksammade I’m a stranger here är det främst två saker som märks tydligt. Ett: plattan är en coverplatta där de sex första låtarna utgår från temat fördärv (ruin) och de sex sista från försoning (redemption). Två: Buddy Miller har inte producerat.

Vad gäller punkt ett är det ett modigt beslut att satsa enbart på andras låtar och även om trion tidigare haft gott om texter som tangerat båda ämnena, inte minst det förstnämnda, blir det extra effektfullt att samla dem på det här sättet.

Låturvalet är gjort med största omsorg och gruppen lyckas damma av ett antal äldre låtar av bland andra Robert Johnson, Muddy Waters och Willie Nelson för att uppdatera dem med sin egen blandning av energifylld folk, country och neo-ragtime. Här finns bland annat en fantastisk melankolisk valsinfluerad tolkning av The angel of death (Hank Williams), en gospligt svängig folkversion av Come on up to the house (Tom Waits) och Waiting around to die (Townes Van Zandt) som mörk sorgesång.

På det stora hela är det ett imponerande dussin låtar som får den allra bästa musikaliska behandling. Men, och här kommer jag till punkt två, där I’m a stranger here, bar tydliga spår av Buddy Millers magiska händer i form av skitigt uppkäftig ljudbild och twangigt gitarrspel är Redemption & Ruin en betydligt renare och klarare bekantskap. Det påminner mer om gruppens tidigare sound, och gillar man det blir man säkert nöjd. Personligen tycker jag att det blir bra mycket tråkigare.

Recensionen är publicerad i Lira #5, 2016.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *