Recension: Ellen Sundberg

sundbergEllen Sundberg
White smoke and pines
Rootsy
Ödesmättad nordicana

Förra året packade Ellen Sundberg sina gitarrer och lämnade ett februarimörkt Jämtland bakom sig för att spela in uppföljaren till fina debuten Black raven hos Israel Nash i Texas. Nu är äntligen resultatet redo för uppspelning och Ellen visar med all önskvärd tydlighet att Black Raven inte var en engångsföreteelse.

Ellen Sundberg beskrivs ofta som en kvinnlig Neil Young, eller en extrasyster till systrarna Söderberg i First Aid Kit. Och visst finns det likheter och ekon av nämnda storheter, men Ellen har framför allt en egen suggestiv och ödesmättad klang som blir hennes signum. Ofta verkar hennes syfte handla minst lika mycket om att skapa bilder och känslor som att berätta en historia.  Kanske har det med hennes uppväxt i Jämtländska Bjärne att göra, eller så råkar det bara var sådan hon är. Oavsett tillför det en svärta i musiken som ger den extra tyngd och gör den intressant.

White smoke and pines backas hon upp av Israel Nash och dennes turnéband. Tillsammans bygger de en stabil grund för Ellens emellanåt monotona americanalåtar, utan att stjäla fokus från melodierna. Emellanåt är det nästan lite psykedeliska ljudbilder som möter lyssnaren. Tack vare fina insatser på gitarr och pedal steel blir det aldrig tråkigt eller förutsägbart, även om jag kan sakna fiolen och banjon som fanns med på Black raven.

Det är lätt att glömma bort att Ellen Sundberg bara är drygt tjugo år. Hennes låtar vittnar om en mognad och insikt som annars förknippas med en betydligt mycket längre livsresa. Här finns låtar om sökande och tvivel, men också om att hela tiden vara på väg. Gemensamt är att det är en samling starka låtar, som blir ännu starkare i sitt sammanhang. White smoke and pines är ett album i ordets rätta bemärkelse och ett bevis för att Ellen Sundberg tagit ytterligare några steg framåt i sitt redan imponerande låtskrivande. Det råder inga tvivel om att hon är en artist som har något att berätta under många år framöver.

Recensionen är publicerad i Lira #2, 2015

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *