Recensioner: Jenn Grant och Markus Rill

jenn-grant-the-beautiful-wild

Jenn Grant
The Beautiful Wild
Blue Rose Records/Rootsy
Canamericanaindiepop

Redan i de allra första tonerna, på albumets första låt The Fighter, visar Jenn Grant att hon tänker ta med lyssnaren på en delvis annan musikalisk resa jämfört med föregångaren Honeymoon Punch. Hypnotiska pedal steel-toner svävar ovanför en pådrivande banjo som stöttas av ett rytmiskt bas- och trumkomp.

Kanadensiska Jenn Grant har tidigare visat att hon är en duktig sångerska och låtskrivare, men här framgår det med all tydlighet att hon är bättre än så. Med The Beautiful Wild verkar Jenn ha hittat hem. Det är nedtonat, lågmält, känslofyllt och förtrollande. De elektroniska inslagen som fanns på föregångaren är borta och de folkliga americanainfluenserna får större plats. Men även blås, groove och körer som emellanåt ger en skön 60-talskänsla.

Under inspelningen av albumet hann Jenn Grant med att både gifta sig och förlora sin mamma i sjukdom. Ytterligheterna löper som parallella trådar genom skivan och Jenn bjuder lyssnarna nära inpå livet. Resultatet är smärtsamt vackert.

 

mr

Markus Rill & the Troublemakers
My Rocket Ship
Blue Rose Records/Rootsy
Tysk americana

Markus Rill tillhör de mer etablerade europeiska americana-artisterna med en hel hög plattor på sitt samvete, varav flera är inspelade i Nashville. På My Rocket Ship mönstrar han en heltysk besättning som har en helt okej dag på jobbet. Men trots stabila insatser av såväl musiker som kapten Rill själv så lyfter det aldrig riktigt. Det är svårt att sätta fingret på vad som är problemet. Låtarna är inte dåliga på något sätt, och soundet är enligt genrens alla regler. Men det är som om den sista pusselbiten saknas. Vi kanske kan kalla det själ i brist på ett bättre begrepp. Som när Markus Rill sjunger ”There’s times when I get lonesome, I long for liquor or a lover”i One Fix or Another så lyckas han inte övertyga om att det är på riktigt, att det handlar om liv och död. Det tänder liksom aldrig till ordentligt och Markus Rills rymdraket misslyckas dessvärre med att ta sig förbi stratosfären.

Recensionerna är publicerade i Lira #3, 2013.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *