Det var ganska många år sedan jag recenserade skivor senast. Då i tidningen Dagen, och innan dess i tidningen Affärsresenären. Men till slut tröttnade jag. På såväl musiken som tyckandet. Det blev för tråkigt att hålla på och bedöma andra. Men nu har jag börjat på nytt. Den här gången handlar det om americana-musik i magasinet Lira. En musikgenre som gräver ner sig i skiten och söker rötterna. Och då känns det betydligt roligare att recensera.

I Lira #3 har jag recenserat Jenn Grant The Beautiful Wild (riktigt trevlig), Markus Rill & the Troublemakers My Rocket Ship (mindre trevlig) samt Patty Griffin American Kid (fantastisk). Recensionerna ligger ute på Liras hemsida, men jag bjuder på recensionen av Patty Griffin här.

Patty Griffin
American Kid
New West

”God is a wild old dog, someone left out on the highway, I see him running by me, he don’t belong to no one else.”
Patty Griffin sjunger med den där smärtan i rösten som återfinns hos såväl Alison Krauss, Dolly Parton som Emmylou Harris. Så sorgset och vackert, men samtidigt kraftfullt, som om det inte fanns någon morgondag. Det är personliga och passionerade berättelser som vecklar ut sig i tolv fantastiska låtar. Som på olika – mer eller mindre uppenbara – sätt knyter an till temat ”krig och soldater”. Griffin har förklarat att albumet är en hyllning till hennes avlidne far, veteran från andra världskriget.

Med American Kid trycker Patty Griffin på allvar ner bootsen i det dammiga americana-landskapet. Det är skitigt, brustet och äkta. Det är akustiskt med fina nyanser, samtidigt som det emellanåt är febrigt elektriskt. Och framför allt är det ett bevis för att Patty Griffins låtskriveri förtjänar långt större uppmärksamhet än vad som tidigare givits. Med största sannolikhet är det här ett av årets bästa album.