Recension: Sara Watkins

sara-watkinsSara Watkins
Young in all the wrong ways
New West Records/Border
Uppbrottsamericana

”There was a time for me to hold on, there was a time for trust/But I’m not just gonna sit here in the dust.”

Redan i första spåret är det uppenbart: Sara Watkins vill med sitt tredje soloalbum göra något annorlunda jämfört med tidigare och gör sitt bästa för att tänja sina musikaliska gränser utan att kasta sitt musikaliska bagage helt överbord. Det är inte bara de inledande textraderna som skvallrar om att Young in all the wrong ways innebär en brytpunkt (Watkins har själv kallat plattan för ett ”uppbrottsalbum från mig själv” som handlar om hur hon tar kontrollen över sitt eget liv), även det uppkäftigt brötiga trumkompet, den attitydfyllda elgitarren och självsäkerheten i Watkins röst vittnar om att det är nya tider på gång.

Sara Watkins är bara 35, men har figurerat i folk- och bluegrasskretsar sedan urminnes tider (åtminstone känns det så). Tillsammans med brorsan Sean Watkins på gitarr och den blivande mandolingiganten Chris Thile grundade den då blott åttaåriga violinisten Sara de progressiva stilbildarna Nickel Creek redan 1989. Tjugo år senare släppte hon sitt första soloalbum. Sedan dess har hon hunnit med ett antal intressanta projekt, där Watkins Family Hour och I’m With Her (tillsammans med Sarah Jarosz och Aoife O’Donovan – som för övrigt medverkar på även den här plattan) står ut som de mest intressanta.

För den som följt Sara Watkins utveckling på nära håll kommer kanske inte Young in all the wrong ways som någon stor överraskning. Och i ärlighetens namn är det inte bara elgitarr och rockiga trumarrangemang på den här skivan, här finns tillräckligt med akustiska finesser för att även gamla fans ska bli nöjda. Men det är ändå talande att hon bara plockar upp fiolen på två av de tio låtarna. Samtidigt är det här det mest personliga albumet hittills (hon har skrivit eller delskrivit samtliga låtar) och visar att hon är en minst lika duktig låtskrivare som uttolkare av andras material.

Recensionen är publicerad i Lira #4, 2016.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *