Recension: Mandolin Orange

Mandolin Orange
Blindfaller
Yep Roc Records/Border
Avslappnad americana

En av mina favoritbilder fotograferade jag för några år sedan i en liten, mörk konsertlokal i Nashville. Det var efter midnatt och på scen spelade Mandolin Orange med ett smått magiskt skimmer omkring sig. Vackert, prestigelöst och avslappnat. På bilden ser man hur den gitarrspelande Andrew Marlin lutar sig in mot Emily Frantz och hennes fiol. Båda står med slutna ögon, djupt insjunkna i musiken och det starka bandet dem emellan förstärks av Frantz hemlighetsfulla och kärleksfulla leende. För mig har duon – som även är ett par privat – och deras musik sedan dess symboliserats av det där leendet. Såväl live som på skiva är det lågmält och avskalat, där Marlins låtskriveri, mandolinspel och nästan morgontrötta, släpiga röst lägger grunden som kompletteras perfekt med Frantz klara stämma och briljanta fiol- och gitarrspel. Det är som vore de två skapade för att göra musik tillsammans. Musik som verkar ha all tid i världen på sig, som aldrig stressar eller står på tå, utan låter orden dras ut och tonerna klinga klart. Som vågar lita på att det nedtonade och avskalade är vad som lyfter de starka melodierna bäst.

När duon nu kommer med tredje albumet på Yep Roc är mycket sig likt. Majoriteten av låtarna, som inledande Hey Stranger och Wildfire och är skönt laidback och de akustiska insatserna är fenomenala, samtidigt verkar Mandolin Orange känna ett behov av att utveckla sig och plockar därmed in ett helt kompband på några av låtarna som gör att det helt plötsligt slår över i country och up-tempo honky tonk. Vissa skulle säkert säga att det visar på duons bredd och variation, själv tycker jag att det är rätt skönt om inte all musik blir telecasterfierad och menar att Mandolin Oranges styrka ligger i just det där hemlighetsfulla, avslappnade och avskalade skimret. Som i albumets sista, sköra spår: Take this heart of gold. En enkel gitarr och två röster som skapade för varandra.

Jag har svårt att tänka mig något vackrare.

Recensionen är publicerad i Lira #1, 2017.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *