Recension: Eilen Jewell

Eilen Jewell
Down hearted blues
Signature Sounds
Traditionell blues

Under mer än ett decennium har Eilen Jewell målmedvetet och metodiskt mutat in en egen plats på den omfångsrika americana-kartan. Med influenser från rock, traditionell country, rockabilly, surf, tidig blues och gospel har hon förflyttat sig fritt över de musikaliska gränserna och skapat ett egensinnigt musikaliskt territorium. Inte sällan avslappnat och nonchalant med påtaglig svärta i texterna som visar på Jewells briljanta och känsliga låtskriveri. Samtidigt har hon varken dolt sina influenser (bland annat genom ett helt hyllningsalbum till Loretta Lynn) eller det faktum att hon och maken Jason Beek (trummis i bandet) hyser stor förkärlek för att gräva i äldre amerikansk musik (”Jag gillar all sorts musik, så länge ordet ’tidig’ finns framför”).

När hon nu kommer med uppföljaren till uppmärksammade Sundown over ghost town (2015) lyckas hon med bedriften att både byta spår och ändå hålla fast vid det som gör henne unik. Down hearted blues är nämligen en renodlad cover-platta med tolv låtar från mer eller mindre kända artister som Willie Dixon, Memphis Minnie, Charles Sheffield och Betty James. Det skulle kunna finnas risk att hela projektet skulle falla platt när Jewells ganska svala röst ska ge sig på att tolka artister med betydligt mycket mer riv och explosivitet, men överlag funkar det förvånansvärt bra. Eilen Jewell lyckas, med hjälp av sina trogna medmusiker där smått ohämmade Jerry Miller sätter färg med sin twangiga gitarr, göra låtarna till sina egna och undviker alla taffliga försök att vara något hon inte är. Någon tycker säkert att Jewells versioner saknar lite av originalens krydda, samtidigt är det något med Eilens melankoliska ton som gör att nya egenskaper i låtarna lyfts fram. Det är inte det bästa hon gjort, men med en så hög lägstanivå blir det ändå bra.

Recensionen är publicerad i Lira #5, 2017.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *