Recension: I’m With Her

I’m With Her
See you around
Rounder records
Strängbriljans

För tre år sedan vallfärdade jag från Västkusten till Uppsala för att höra relativt nybildade supertrion I’m With HerFolkmusikgalan. Jag ska inte säga att jag åkte hem besviken, men ändå förvånad över hur tråkig och ganska intetsägande spelningen upplevdes. Tre så fantastiska artister – Aoife O’Donovan, Sarah Jarosz och Sara Watkins – borde ha levererat något mycket mer spännande än vad de gjorde där.

Därför är det så mycket roligare att när trions debutalbum nu äntligen släpps är det precis så bra som det borde vara. De tre är ju inte bara fenomenala instrumentalister, utan har även visat var och en på sitt håll att de kan skriva kreativ och utmanande musik. Och när de tre nu sjunger tillsammans på ett helt album låter det som om de inte gjort annat – stämsången är enastående. Trions klara röster kompletterar varandra på ett imponerande och naturligt sätt.

De tre har alla bidragit med gitarrspel på albumet, och det är även gitarren – såväl akustisk som elgitarr – som skapar grunden på vilket resten av det musikaliska byggnadsverket vilar. Sedan läggs lager på lager omsorgsfullt med banjo, mandolin och fiol, men också någon enstaka ukulele, piano och synth. Det är modern strängmusik som står stadigt på en grund av bluegrass och folkmusik och blickar in i framtiden. Som vågar ta nya vägar och som framförs med en spelglädje, nyfikenhet och självklarhet som är såväl beundransvärd som medryckande. I maj kommer de till Stockholm, jag gissar att det kommer bli makalöst bra den här gången.

Recensionen är publicerad i Lira #1, 2018.

Recension: Landstrom

Landstrom
Whitewater
Kullsta records/Rootsy
Stämningsfylld jämtländicana

Paret Göran Lindström och Carina Landin fortsätter att förfina sin ödesmättade och stämningsfyllda variant av jämtländsk americana. Och varför inte, när man gör det så här bra kan man lika gärna fortsätta slå på samma spik ett tag till. Upplägget är detsamma som tidigare. De båda spelar de flesta instrumenten själva, Carina står för mycket av leadsången samt texterna som inte sällan knyter an till naturen (den här gången är det en och annan låt om vatten). Det är lätt att dra paralleller till The Handsome Family, men det skulle inte vara rättvist att stanna vid jämförelsen eftersom Landstrom lyckas skapa musik med en stark personlig prägel. Precis som på tidigare plattor står den twangiga gitarren för mycket av känslan, och ofta glider musiken runt i ett atmosfäriskt lågtempolandskap, även om det finns mer intensitet och energi på Whitewater jämfört med tidigare alster, inte minst i låten Under the big top vars refräng mynnar ut i ett ilsket gitarrsolo. Jag skulle önska att någon tv- eller filmproducent fick upp ögonen för parets musik och använde den som soundtrack. Om inte annat tänker jag använda den som ljudkuliss under en längre roadtrip genom de nordligare delarna av Sverige. Jag kan inte tänka mig ett bättre sällskap.

Recensionen är publicerad i Lira #1, 2018.

Recension: Anna Tivel

Anna Tivel
Small Believer
Fluff & Gravy Records
Singer-songwriter

Det är lika bra att erkänna med en gång: Jag är fullkomligt golvad av Anna Tivel. Innan jag fick Small believer på mitt bord hade jag aldrig hört talas om den Portlandboende singer-songwritern, men nu skulle skivsamlingen inte kännas komplett utan albumet. Jag vet att det låter aningen överdrivet, och ingen är mer förvånad än jag. Vid första genomlyssningen gjorde Small believer nämligen inget större avtryck; avskalade melankoliska melodier framförda med en beslöjad och emellanåt viskande röst. En akustisk gitarr som lägger grunden för låtarna, en sparsmakad elgitarr med ordentligt tremolo som ger klangerna en vacker blå nyans, småputtriga vispar på virvelkaggen och en lågmäld bas som dyker upp då och då för att ge lite botten. Vackert, men kanske inte jätteunikt. Lite som att blanda Sophie Zelmani med Anna Ternheim.

Men så började jag lyssna ordentligt på texterna, och googlade fram dem eftersom någon vänlig själ lagt ut dem på nätet (Anna Tivel har nämligen den dåliga smaken att inte inkludera dem i konvolutet – eller saknar kanske de ekonomiska resurserna) och det var då insikten slog till likt en höststorm på Västkusten: Anna Tivel är en fullkomligt briljant textförfattare. Hon besitter den sällsamma gåvan att kunna zooma in på en enskild händelse för att i nästa andetag veckla ut den till något som känns som en mindre novell. Det är vardagsrealism när den är som bäst; berättelser om alla som älskar, hoppas, sörjer och blir svikna. Elva ögonblicksbilder om människor som bara gör sitt bästa för att överleva i den här brustna världen.

Som i Alleyway, där Anna berättar om ett misslyckat förhållande – ja, ett helt misslyckat liv – med en vemodig och krass uppgivenhet:

”Now I got work, down the street, cleaning rooms at the super 8
Sometimes I take the path home by the river
I wonder what our daughter’s like, yeah I hope that family treats her right
And gives her all the things we couldn’t give her
Now a dream is all that’s left of you, I guess some folks are born to lose
Some kids are born for someone else’s cradle.”

Eller de fantastiska inledande raderna i Dark chandelier, som handlar om en man som försöker köra ihjäl sig själv:

”Tommy lies drunk on his own front lawn
At three in the morning, his work shirt still on
He curses the man, and he curses his boss
And a cloud rolls past and the night grows dark.”

Det är måhända låtar som nästan flyter in i varandra för den som bara lyssnar med ena örat, men den som ger Anna Tivel sin fulla uppmärksamhet blir rikligen belönad.

Recensionen är publicerad i Lira #1, 2018.

Recension: Jilette Johnson

Jilette Johnson
All I ever see in You is me
Rounder Records
Singer-songwriter

Nej, det här är inte svenska Jill Johnson. Ganska långt därifrån. Den 28-åriga New York-uppfödda, numera Nashville-baserade, sångerskan och låtskriverskan har nämligen pianot som främsta vapen, och det sätter sin tydliga prägel på ljudbilden. På debuten Water in a whale (2013) lät det stort, svulstigt och teatraliskt – inte helt olikt en annan New York-bo: Regina Spektor. Men den här gången har någon haft den goda smaken att koppla ihop Jilette Johnson med americanafamiljens nya älsklingsproducent, Dave Cobb (Jason Isbell, Sturgill Simpson, Chris Stapleton), och ljudbilden är därför påtagligt sparsmakad. Cobbs styrka ligger just i att arbeta med instrumentell återhållsamhet för att varje enskild låtskrivares signum och röst ska få komma till sin rätt. I Johnsons fall handlar det om förvånansvärt starka melodier som rättframt lyfter fram texter om självbehärskning, självtvivel, och relationer.

”There were no mirrors on the wall, so instead / I looked into the eyes of my friend / I saw myself inside what they could see / I couldn’t believe it was me.” (från Throw out your mirror).

Bitvis är det hypnotiskt vackert, inte minst tack vare Cobbs fantastiska produktion som låter fenomenalt retro och passar perfekt till Jilettes skönt drömska och småhesa röst (speciellt trummorna låter löjligt bra). Här finns en känsla av såväl Beatles som Tori Amos och Fiona Apple, men framför allt en imponerande artist som förtjänar uppmärksamhet för sina egna låtskrivarkvaliteter.

Recensionen är publicerad i Lira #5, 2017.

Recension: Eilen Jewell

Eilen Jewell
Down hearted blues
Signature Sounds
Traditionell blues

Under mer än ett decennium har Eilen Jewell målmedvetet och metodiskt mutat in en egen plats på den omfångsrika americana-kartan. Med influenser från rock, traditionell country, rockabilly, surf, tidig blues och gospel har hon förflyttat sig fritt över de musikaliska gränserna och skapat ett egensinnigt musikaliskt territorium. Inte sällan avslappnat och nonchalant med påtaglig svärta i texterna som visar på Jewells briljanta och känsliga låtskriveri. Samtidigt har hon varken dolt sina influenser (bland annat genom ett helt hyllningsalbum till Loretta Lynn) eller det faktum att hon och maken Jason Beek (trummis i bandet) hyser stor förkärlek för att gräva i äldre amerikansk musik (”Jag gillar all sorts musik, så länge ordet ’tidig’ finns framför”).

När hon nu kommer med uppföljaren till uppmärksammade Sundown over ghost town (2015) lyckas hon med bedriften att både byta spår och ändå hålla fast vid det som gör henne unik. Down hearted blues är nämligen en renodlad cover-platta med tolv låtar från mer eller mindre kända artister som Willie Dixon, Memphis Minnie, Charles Sheffield och Betty James. Det skulle kunna finnas risk att hela projektet skulle falla platt när Jewells ganska svala röst ska ge sig på att tolka artister med betydligt mycket mer riv och explosivitet, men överlag funkar det förvånansvärt bra. Eilen Jewell lyckas, med hjälp av sina trogna medmusiker där smått ohämmade Jerry Miller sätter färg med sin twangiga gitarr, göra låtarna till sina egna och undviker alla taffliga försök att vara något hon inte är. Någon tycker säkert att Jewells versioner saknar lite av originalens krydda, samtidigt är det något med Eilens melankoliska ton som gör att nya egenskaper i låtarna lyfts fram. Det är inte det bästa hon gjort, men med en så hög lägstanivå blir det ändå bra.

Recensionen är publicerad i Lira #5, 2017.

Recension: Among Lynx

Among Lynx
Revolution
Egen utgivning
Rootsig bluesrock

När Uppsalabaserade Among Lynx följer upp EP:n från 2015 med sin första fullängdare är mycket sig likt, fast bättre. Gruppen har förvaltat och förfinat sin energiska blandning av blues och rock, där starka melodier, rivig sång och imponerande munspel utgör viktiga beståndsdelar. Samtidigt känns helheten om möjligt ännu mer stabil jämfört med tidigare. Kanske är det ihärdigt livespelande som gör att det finns en grundtrygghet som lyser igenom, som gör att de välskrivna låtarna verkligen kommer till sin rätt. Kanske beror det på att trummisen Lina Anderberg anslutit vilket gör att gruppen nu upplevs komplett.

Albumet vevar igång med ett knippe ösiga låtar som visar prov på kvintettens låtskrivartalang där riffen biter sig fast och manar musiken framåt. Det är skitigt, spänstigt och övertygande. Även i de lugnare spåren visar Among Lynx prov på stor känsla och instrumentskicklighet (ståbassolot i Little baby är särskilt välkommet).

Efter min recension av EP:n för två år sedan var det någon som reagerade på att jag drog en parallell till Sahara Hotnights, och menade att det var typiskt att så fort det kommer fram ett band beståendes enbart av kvinnliga musiker så ska Robertforsgruppen dyka upp som referens. Men det var inte riktigt så jag menade. Sahara Hotnights är ett av mina favoritband och de hade ett säreget driv och en uppkäftighet som jag tycker har saknats sedan de slutade spela. I Among Lynx – och inte minst i Eva-Mi Ringqvists röst – hör jag samma sköna attityd och intensitet. Det är oerhört välkommet.

Recensionen är publicerad i Lira #5, 2017.

Recension: Carter Sampson

Carter Sampson
Queen of Oklahoma and other songs
Continental song city/Border
Americana

Det är fullt möjligt att jag var onödigt njugg och grinig i min recension av oklahomabördiga Carter Sampsons fjärde studioalbum, Wilder side (publicerad i Lira #4, 2016), där jag avslutade med att konstatera att ”… det är samma släpiga, shuffletempo på alla låtar. Carter Sampson är helt enkelt bara bra, utan att vara unik.”

När jag nu lyssnar igenom skivan på nytt vill jag visserligen fortfarande vidhålla att albumet är bra, men alldeles för likriktat och småtråkigt, men konstaterar samtidigt att många andra recensenter har varit betydligt mycket positivare i sina omdömen varför skivbolaget nu bestämt sig för att samla ihop de bästa låtarna från Sampsons tidigare alster på en platta speciellt ämnad för den europeiska marknaden. Och tur är väl det. För nu bränner det till på allvar.

Carter Sampsons varma, småhesa röst som spricker fantastiskt skönt när hon trycker till, får här oftare brottas med låtar av lite rockigare karaktär. Även om det är tydligt att förkärleken för sugande, småsläpiga countrylåtar är lika djupt rotad som Kraften är stark hos Luke Skywalker, visar den här samlingen att hon har ett bredare register än vad som syntes på Wilder side. Och att det blir så mycket bättre när hon varierar sig.

Här finns de avskalade låtarna där en ensam akustisk gitarr utgör sångernas enda fundament (som melankoliska och längtansfyllda Wild bird). Här finns mer countrydoftande spår med gediget twang, vibrerande hammond och tajt stämsång (som Sanctuary, vars refräng sätter sig som vältuggat hubba bubba på ett par nya jeans). Och så finns även låtarna där fiol och banjo tillåts färga musiken åt det folkiga hållet (som I don’t want him).

Totalt bjuds lyssnaren på hela fjorton låtar, som överlag visar på Carter Sampsons förmåga att snickra ihop starka låtar som fortsätter att engagera trots många lyssningar. Att produktionen dessutom är mindre polerad jämfört med Wilder side är en stor bonus och finge jag önska något så vore det att nästa album blev lika skitigt som Carter Sampsons röda boots där färgen helt nötts bort på tåspetsarna. Då skulle den där hesa rösten verkligen komma till sin rätt.

Recensionen är publicerad i Lira #3, 2017.

Recension: Angaleena Presley

Angaleena Presley
Wrangled
Mining light
Americana

Det är lätt att luras av Angaleena Presleys röst. Hon har förvisso inte det största av register, men hennes honungslena stämma smeker hörselgångarna lika effektivt som ett mjukgörande balsam på nariga läppar. Det är först när man börjar lyssna ordentligt på orden som man inser att den där rösten snarare är att likna vid en trojansk häst. När den väl kommit innanför själens skyddande murar står man försvarslös mot Angaleena Presleys huvudsakliga syfte: Att med sylvassa, stilfulla och finessrika formuleringar ge sig på de orättvisor och missförhållanden hon ser omkring sig. Sexism. Religiöst hyckleri. Fastcementerade könsnormer.

Med musiken som vapen attackerar Presley friskt på sitt andra studioalbum och det är ingen tillfällighet att nättidningen Pitchfork utnämnt henne till ”Nashville’s biggest smart-ass.” Men mer än något annat är Wrangled ett frontalangrepp mot countryindustrins mekanismer, dess styrande män och konservativa radiokanaler som vägrar uppmärksamma dem som inte ställer in sig i ledet. För Angaleenas del har musikkarriären inte gått lika lätt som för bandkollegorna Miranda Lambert och Ashley Monroe i Pistol Annies. Hon kämpar fortfarande med att hitta bolag som vill ge ut hennes musik, vilket ter sig smått obegripligt. Hon må visserligen skriva obekväma politiska låtar, men inte desto mindre briljanta obekväma politiska låtar.

Ständigt på resa i ingenmanslandet mellan country och americana, i sällskap av traditionell honky-tonk, rootsig vals och bluesinfluerad pop är Wrangled ett musikaliskt långfinger mot det patriarkala countryetablissemanget. Det är tydligt att Angaleena Presley gjort precis den skiva hon velat göra och hon verkar inte bry sig om att hon lämnar brinnande broar, pyrande äppellundar och raserade verandor bakom sig. Det är uppfriskande. Och fantastiskt bra.

Recensionen är publicerad i Lira #3, 2017.

Recension: Kristy Cox

Kristy Cox
Part of me
Pisgah Ridge Records
Bluegrass

Bluegrass från Australien, kan det vara något? Jo, om den kommer med Kristy Cox som avsändare (som visserligen omgrupperat till USA efter första skivkontraktet skrevs, men ändå.) På sitt andra album tar Cox åter hjälp av Jerry Salley som producent, som förutom att skapa en klar och krispigt ren ljudbild (möjligtvis i renaste laget emellanåt) även ståtar som medförfattare till åtta av albumets elva spår (Cox har varit med och skrivit fyra). Här finns en välkommen variation av tempo och känsla, allt ifrån hejigt hurtiga öppningsspåret Another weary mile till melankoliskt akustiska Chris Stapleton-balladen Daddy doesn’t pray here anymore.

Part of me visar prov på ett gediget låtskrivarhantverk och utsökta instrumentala insatser (som så ofta på bluegrassalbum) men kanske är det ändå Kristy Coxs röst som gör att det här albumet höjer sig från mängden. Mjuk och inkännande i de lugnare partierna för att med kraft ta sig an de ösigare låtarna med självsäkerhet och inte för polerad countryton (mer Rhonda Vincent än Alison Krauss). Kristy Cox visar med all tydlighet att hon förtjänar sina olika utmärkelser och att hon är ett namn att hålla utkik efter framöver.

Recensionen är publicerad i Lira #3, 2017.

Recension: Cordovas

Cordovas
Cordovas
Rocksnob/Rootsy Music
Riktigt amerikansk americana

Otaliga är de band som känt sig manade att föra arvet vidare från sjuttiotalsgiganter som The Band, The Grateful Dead, Little Feat och Crosby, Stills & Nash – en del med bättre resultat än andra. Nashvillebaserade Cordovas tillhör den första kategorin. Med stor fingertoppskänsla och stämsång lika tajt som Ingvar Kamprads plånbok verkar kvartetten ha druckit djupt ur gitarriffens heliga graal (antagligen nedgrävd någonstans i närheten av Woodstock) och serverar sin blandning av bluesrock, folkrock och traditionell country i form av ett avslappnat och sorglöst rockgung. Även om albumet, som ursprungligen spelades in 2011 och trycktes i endast tusen exemplar, är en svängig upplevelse där sånginsatserna imponerar stort, gissar jag att Cordovas bör upplevas live. Gruppen gjorde nyligen en ordentlig turné i Sverige och Danmark, men eftersom ett nytt album är under produktion kanske det inte dröjer så länge tills nästa besök. Jag rekommenderar alla som blir varma inombords vid tanken på telecasterbeväpnade, stämsjungade kalifornienband att då ställa sig i första ledet. Till dess får vi hålla tillgodo med den här återutgivningen.

Recensionen är publicerad i Lira #3, 2017.

« Older Entries

 
Back to top