Recension: The Devil Makes Three

devilThe Devil Makes Three
Redemption & Ruin
New West Records/Border
Neo-ragtime

När hyllade The Devil Makes Three äntligen, efter tre års väntan, släpper uppföljaren till uppmärksammade I’m a stranger here är det främst två saker som märks tydligt. Ett: plattan är en coverplatta där de sex första låtarna utgår från temat fördärv (ruin) och de sex sista från försoning (redemption). Två: Buddy Miller har inte producerat.

Vad gäller punkt ett är det ett modigt beslut att satsa enbart på andras låtar och även om trion tidigare haft gott om texter som tangerat båda ämnena, inte minst det förstnämnda, blir det extra effektfullt att samla dem på det här sättet.

Låturvalet är gjort med största omsorg och gruppen lyckas damma av ett antal äldre låtar av bland andra Robert Johnson, Muddy Waters och Willie Nelson för att uppdatera dem med sin egen blandning av energifylld folk, country och neo-ragtime. Här finns bland annat en fantastisk melankolisk valsinfluerad tolkning av The angel of death (Hank Williams), en gospligt svängig folkversion av Come on up to the house (Tom Waits) och Waiting around to die (Townes Van Zandt) som mörk sorgesång.

På det stora hela är det ett imponerande dussin låtar som får den allra bästa musikaliska behandling. Men, och här kommer jag till punkt två, där I’m a stranger here, bar tydliga spår av Buddy Millers magiska händer i form av skitigt uppkäftig ljudbild och twangigt gitarrspel är Redemption & Ruin en betydligt renare och klarare bekantskap. Det påminner mer om gruppens tidigare sound, och gillar man det blir man säkert nöjd. Personligen tycker jag att det blir bra mycket tråkigare.

Recensionen är publicerad i Lira #5, 2016.

Recension: Shovels & Rope

shovelsShovels & Rope
Little Seeds
New West Records/Border
Attitydfylld americana

Bitvis är Shovels & Rope som en skenande långtradare på en dammig raksträcka i den amerikanska Södern. Fullständigt besinningslös och helt utan begränsningar. Men så bromsar duon plötsligt in och blir lågmälda och återhållsamma. Variationen är imponerande, trots att musiken till största delen bara framförs av trummor och gitarr. Det är med andra ord inte mycket som har förändrats när äkta makarna Michael Trent  och Cary Ann Hearst släpper fjärde albumet med egenskrivet material. Men vem bryr sig när det är såhär vansinnigt bra. Det handlar fortfarande om slamrande trumspel, distade och allmänt stökiga gitarrer, jordnära stämsång och Cary Ann Hearsts till synes oändliga röstresurser.

Högsta växeln ligger i redan från start med låtarna I know och Botched Execution innan duon varvar ner och låter lyssnaren hämta andan i finstämda St. Anne’s Parade där en enkel mandolin och tremologitarr får ackompanjera en berättelse om ett liv med musik. På Little Seeds visar duon upp kanske sitt finaste textförfattande hittills. Långa ordrika berättelser om så vitt skilda ämnen som alzheimer, barnmedicinering och en kyrkmassaker. Det är mörkt, vackert och opolerat. Och spelas med fördel på högsta volym.

Recensionen är publicerad i Lira #5, 2016.

Recension: Sarah Jarosz

sarah-jarosz Sarah Jarosz
Undercurrent
Sugar Hill Records
Akustisk briljans

Om det funnes någon musikalisk rättvisa i världens så borde Sarah Jarosz sälja löjliga mängder plattor och ständigt spela för utsålda arenor. Dessvärre föredrar ju pöbeln lättsmält örongodis utan större finess så chansen är väl inte speciellt stor. Men kanske kan Jarosz fjärde soloalbum ändå bidra till att hon kommer ytterligare en liten bit på vägen. För den blott 25-åriga multiinstrumentalisten visar med Undercurrent att hon är en av sin generations mest kompletta artister (och inte bara sin generations, för övrigt). Det är något med sättet som hon skapar och bygger sin musik, där hon lägger varje väl avvägt lager till nästa, som gör att musiken fångar och drar in. Det är snyggt, intelligent och finessrikt och ger en god inblick i Jarosz instrumentella briljans utan att det blir en poänglös uppvisning. Bitvis är det avskalat och till synes enkelt, men om man lyssnar noggrannare hör man låtarnas komplexitet.

Jarosz som slog igenom som mandolinspelande underbarn på bluegrassfestivaler har här helt lämnat mandolinen hemma och låter i stället gitarr och oktavmandolin skapa grunden för de känslofyllda och melankoliska låtarna. Dessutom dyker banjon bara upp på en av låtarna, vilket innebär att Jarosz i och med Undercurrent tar ytterligare ett steg bort från den progressiva bluegrassen. Samtidigt innebär avsteget från de mest experimentella arrangemangen på föregångaren Build me up from bones att lyssnaren kommer närmare. Jarosz berättaren kommer mer till sin rätt och hennes varma altstämma har aldrig låtit bättre.

Recensionen är publicerad i Lira #4, 2016.

Recension: Sara Watkins

sara-watkinsSara Watkins
Young in all the wrong ways
New West Records/Border
Uppbrottsamericana

”There was a time for me to hold on, there was a time for trust/But I’m not just gonna sit here in the dust.”

Redan i första spåret är det uppenbart: Sara Watkins vill med sitt tredje soloalbum göra något annorlunda jämfört med tidigare och gör sitt bästa för att tänja sina musikaliska gränser utan att kasta sitt musikaliska bagage helt överbord. Det är inte bara de inledande textraderna som skvallrar om att Young in all the wrong ways innebär en brytpunkt (Watkins har själv kallat plattan för ett ”uppbrottsalbum från mig själv” som handlar om hur hon tar kontrollen över sitt eget liv), även det uppkäftigt brötiga trumkompet, den attitydfyllda elgitarren och självsäkerheten i Watkins röst vittnar om att det är nya tider på gång.

Sara Watkins är bara 35, men har figurerat i folk- och bluegrasskretsar sedan urminnes tider (åtminstone känns det så). Tillsammans med brorsan Sean Watkins på gitarr och den blivande mandolingiganten Chris Thile grundade den då blott åttaåriga violinisten Sara de progressiva stilbildarna Nickel Creek redan 1989. Tjugo år senare släppte hon sitt första soloalbum. Sedan dess har hon hunnit med ett antal intressanta projekt, där Watkins Family Hour och I’m With Her (tillsammans med Sarah Jarosz och Aoife O’Donovan – som för övrigt medverkar på även den här plattan) står ut som de mest intressanta.

För den som följt Sara Watkins utveckling på nära håll kommer kanske inte Young in all the wrong ways som någon stor överraskning. Och i ärlighetens namn är det inte bara elgitarr och rockiga trumarrangemang på den här skivan, här finns tillräckligt med akustiska finesser för att även gamla fans ska bli nöjda. Men det är ändå talande att hon bara plockar upp fiolen på två av de tio låtarna. Samtidigt är det här det mest personliga albumet hittills (hon har skrivit eller delskrivit samtliga låtar) och visar att hon är en minst lika duktig låtskrivare som uttolkare av andras material.

Recensionen är publicerad i Lira #4, 2016.

Recension: Margo Price

margopriceMargo Price
Midwest Farmer’s Daughter
Third Man Records/Border
Honky tonkig countryamericana

Margo Price har under ett decennium gjort sig ett namn som en fantastisk live-artist i Nashville, utan att lyckas få speciellt mycket uppmärksamhet från vare sig skivbolag eller radiokanaler. Efter att ha gått ner sig när sonen Ezra dog av en ovanlig hjärtsjukdom (där hon bland annat satt en vecka i fängelse för rattfylleri) lyckades hon få ordning på livet med hjälp av terapi och började skriva frenetiskt. Hon spelade in Midwest Farmer’s Daughter i legendariska Sun Studio i Memphis (på nätterna eftersom stället är packat med turister på dagarna) och försökte förtvivlat hitta ett bolag som var intresserat. Men ingen nappade. Inte förrän hon fick reda på att Jack White från White Stripes var ett fan. Ett möte bokades in som resulterade i att den då 32-åriga Price äntligen fick debutera på Whites Third Man Records.

Det är en djupt personlig livsresa som vecklar ut sig på albumet där tonen slås an redan i öppningsspåret Hands of time som berättar Prices bakgrund bättre än vad någon pressrelease klarar av:

”When I hit the city I joined the band/Started singing in the bars and running with the men/But the men they brought me problems/And the drinking caused me grief/I thought I’d found a friend but I only found a thief.”

 ”Cause all I want to do is make something last/But I can’t see the future, I can’t change the past

I want to buy back the farm/And bring my mama home some wine/Turn back the clock on the cruel hands of time.”

Det är lätt att dra paralleller till Loretta Lynn, både vad gäller röst, musik och självutlämnande texter. Själv nämner Price även Merle Haggard och Waylon Jennings som sina stora förebilder. Det här en enastående debut och det är inte konstigt att nomineringarna börjar trilla in för Margo Price. Om hon inte tömt sig helt på självutlämnande berättelser finns alla möjligheter att hon följer tätt efter de senaste årens megahyllade Christ Stapleton och Jason Isbell.

Recensionen är publicerad i Lira #4, 2016.

Recension: Kacy & Clayton

kacy-claytonKacy & Clayton
Strange Country
New West Records/Rootsy
Folkligt retrogung

Kanadensiska nästkusinerna Kacy Anderson och Clayton Linthicum må bara vara nitton respektive tjugoett år men har redan hunnit med två plattor innan Strange Country. På det här tredje albumet visar de att de trots sina unga år hittat ett moget musikaliskt uttryck. Med tydliga avstamp i brittisk och appalachisk folktradition samt traditionell pre-elektrisk blues bjuder de på tio lustfyllda låtar.

Även om det bitvis känns som att göra en musikalisk tidsresa (inget dåligt i sig) till en svunnen tid, lyckas Kacy & Clayton undvika att bli övermannade av traditionerna, utan uppdaterar och sätter sin egen prägel på musiken. Inte minst genom att i några av låtarna skapa atmosfäriska ljudbilder med hjälp av stråkar, vibrafon och steel guitar.

Kacys förtrollande och längtansfyllda röst kombinerat med Claytons svängiga driv på akustisk gitarr gör att Strange Country är en riktigt trevlig bekantskap.

Recensionen är publicerad i Lira #4, 2016.

Recension: Carter Sampson

carterCarter Sampson
Wilder Side
Continental/Border
Americana

Carter Sampson har en fantastisk countryröst. Låt oss slå fast det redan från start. Varm, småhes och med ett härligt tryck när hon tar i. Hennes kärlek till traditionella countrydrottningar som Emmylou Harris, Patsy Cline och Reba Mc Entire lyser stark över hela hennes fjärde studioalbum. Och hon behöver inte skämmas i deras sällskap.

Det här handlar om skönt avslappnad country a la sent 70-tal. Luftigt, okomplicerat och småtrevligt. Låtarna är stabila. Musikerna kompetenta. Och Sampson sjunger som sagt med ett imponerande klös. Hennes intensiva turnerande – runt 220 gig om året – bidrar säkert till att många av texterna handlar om långa resor under varma och torra dagar på oändliga motorvägar.

Wilder Side är absolut inte ett dåligt album, och några av låtarna är riktigt sköna, men till sist blir det ändå  lite för intetsägande. Känslan blir att det är samma släpiga, shuffletempo på alla låtar. Carter Sampson är helt enkelt bara bra, utan att vara unik. Frågan är om det räcker.

Recensionen är publicerad i Lira #4, 2016.

Recension: Roscoe Holcomb

holcombRoscoe Holcomb
San Diego State Folk Festival 1972
Tompkins Square
Old-time

Roscoe Holcomb var unik. Det sägs visserligen slentrianmässigt om alla möjliga artister, men Roscoe Holcomb hade något helt eget. En klang lika uråldrig som bergen han växte upp i. Carter Stanley ska ha sagt att ”man kunde känna röken från brinnande trä i hans röst”, och det stämmer. Att lyssna på Roscoe Holcomb är som att göra en resa till en svunnen tid där musik gick i arv och spelades på verandor enbart för umgänges skull.

Holcomb föddes 1912, i Daisy, Kentucky och tillhör den sista generationen som fick sin uppfattning om musik skapad utan påverkan av radio. Han ändrade aldrig sin stil, eller anpassade den till modernare tongångar. Och hade det inte varit för att musikern och filmaren John Cohen svängt av på måfå på en grusväg i de appalachiska bergen i östra Kentucky för snart sextio år sedan hade världen antagligen aldrig fått ta del av hans musik.

Även om det är stor livekänsla på Holcombs tidigare album blir det speciellt att höra en ren livespelning på det här sättet. Frenesin i banjo- och gitarrspelet, endast ackompanjerad av fotens taktfasta dunkande, kommer verkligen till sin rätt. Karln fullkomligt attackerar instrumenten som om livet hängde på det. Och kul att det avslappnade mellansnacket finns med.

Men till sist handlar allt om den där rösten, hög och vemodig, likt en varnande siren. Roscoe Holcomb dog visserligen 1981, men det är ändå fint att en av old-time-musikens stora profiler får ny uppmärksamhet.

Recensionen är publicerad i Lira #3, 2016

Med berättandet i fokus

_DSF4149

wintersundbergfrazey_fordKONSERTRECENSION THE REAL DEAL – GIRL POWER

Med: Fluru, Anna-Lena Winter,Ellen Sundberg och Frazey Ford
Tryckhallen, Falkenberg, den 8 juli

Man kan fråga sig om det är något med Jämtland som gör att landskapet lämpar sig extra bra som grogrund för kvalitetsfylld svensk americana. Eller så är det bara en tillfällighet att flera intressanta artister har sina rötter just där. Oavsett så är Fluru ytterligare en ambassadör för de musikskapare som lyckas väva ihop svenska och amerikanska influenser och skapa en egen americanahybrid. Som andas lika mycket dammig amerikansk landsbygd som svenska fjällvidder och djupa granskogar.

I ärlighetens namn är det bara bandets sångerska Malin Edblad som har jämtländska rötter, och gruppen har numera Stockholm som bas, men det går inte att komma ifrån att hon sätter sin prägel på musiken med sin kraftfulla stämma som rymmer både vemod och värme. Fluru är duktiga på att bygga ett ödesmättat och smärtsamt vackert musiklandskap. Dessutom med en nästintill perfekt stämsång. Definitivt ett band att hålla ögonen på framöver och en perfekt start på en kväll som medvetet riktar strålkastaren på några av alla fantastiska kvinnliga artister som rör sig under americanans väl tilltagna paraply. Utan att tillställningen för den skull upplevs kvoterad. Ett välfyllt Tryckhallen får nämligen se fyra kvinnliga akter som alla är här på egna meriter. Och även om det bjuds på musikalisk bredd så är den gemensamma nämnaren snarare hur man spelar än vem som spelar. Det här är musik som är på riktigt, med berättandet i fokus.

Det är ingen lätt uppgift att ta över efter Fluru, men kvällens lokala representant – Anna-Lena Winter från Glommen – gör sitt bästa. Efter en lite nervös inledning får hon så småningom igång publiken med hjälp av avslappnad attityd, skönt riv i rösten och en inkännande Örjan Mäki som kompar på elgitarr. Winters låtar är inte omedelbara utan kräver en del av lyssnaren och blir bitvis monotont suggestiva. Det är effektfullt, men jag kan inte låta bli att önska en bas som komplement till de två elgitarrerna. Det hade skapat lite mer tyngd och trygghet.

Likaledes jämtländska Ellen Sundberg tar över efter Winter. Sundberg som har jämförts med First Aid Kit släpper sitt tredje album i höst och verkar vara på ständig jakt efter sitt musikaliska uttryck. Nya singeln Favorite Town har ett nästan Håkan Hellström-poppigt anslag och roterar på såväl P3 som P4, men live blir hennes musik något helt annat. Mörkt suggestiv och kompakt elektronisk där basen lägger ett tungt distat grundsväng och gitarren fyller med emellanåt synthliknande ljudmattor. Ellen sjunger med en punkig självsäkerhet och det är fascinerande att se hur hon verkar spjärna emot att bli inplacerad i ett musikaliskt fack. Jag kan visserligen sakna första skivans mer singer-songwriter-känsla där såväl fiol som banjo fanns med, men det här är absolut inte dåligt. Bara annorlunda.

Kvällens sista artist, kanadensiska Frazey Ford, kunde inte utgöra en större kontrast till Sundberg. Med sitt karakteristiska vibrato levererar hon en dryg timmes själfull soul som gör sig bäst i en trång, mörk och varm lokal sent in på småtimmarna när gränsen mellan dröm och verklighet luckras upp. Rösten fladdrar lik en rastlös och ömtålig fjäril på jakt efter en trygg plats att slå sig ned. Det funkar eftersom det sex man starka bandet skapar ett stabilt sväng utan yviga gester. Emellanåt blir det nästan introvert där Frazey Ford låter sig vaggas av musiken med slutna ögon och intensiteten dras ned så mycket att man instinktivt tar ett steg närmare scenen för att inte missa något. Någon kanske skulle invända att det blir för segt och likriktat, men det är lite som med löpning – det gäller att släppa taget och komma in i andra andningen för att uppskatta det fullt ut. Synd bara att så många långt bak i lokalen tenderar att gång på gång bryta den musikaliska förtrollningen genom att prata så högt att det stör. Det borde finnas bättre ställen för konferenser än en konsertlokal.

Recensionen är publicerad i Hallands Nyheter i juli, 2016.

Recension: Sierra Hull

sierra_hullSierra Hull
Weighted Mind
Rounder Records
Melankolisk mandolinpropaganda

Mandolinvirtuosen Sierra Hull har haft svårt att gå från hyllad barnstjärna till vuxen artist. Redan som elvaåring stod hon på the Grand Ole Oprys scen tillsammans med Alison Krauss, som blev något av Hulls beskyddare, och 2008 släppte den då sextonåriga Sierra debutalbumet Secrets. Tre år senare kom uppföljaren Daybreak och sedan har det varit tyst. Ja, inte helt tyst förstås. Sierra har turnerat flitigt och spelat på alla de stora bluegrass- och folkfestivalerna i USA, men det har verkat vara svårt att få ut något nytt.

Sierra påbörjade visserligen nyinspelningar, och hade ett halvt album färdigt, när hon bestämde sig för att kasta allt och börja om. Det var först när hon fick kontakt med banjofantomen Béla Fleck som bitarna föll på plats. Han tackade ja till att producera och uppmanade Sierra att skala av i stället för att lägga till. Varför inte göra en skiva med enbart mandolin och sång? Även om hon tvekade till en början, valde Sierra att göra ett försök.

Och tur är väl det. Weighted mind är en fenomenal skiva. Den traditionella bluegrassen har ersatts med sparsmakad akustisk melankolik. Tempot är visserligen lägre, men eftertanken större och det finns en helt ny tyngd och seriositet i såväl mandolinspelandet som låtskriveriet. Och rösten har mognat till en klang som inte är långt efter barndomsidolen Krauss. Förutom det egna inkännande mandolinspelet, som inte i första hand handlar om att spela snabbt den här gången, står kontrabasisten Ethan Jodziewicz för det enda kompletterande instrumentet (bortsett från Flecks banjo på två låtar och Sierras oktavmandolin). Men det räcker. Skickligt sätter han färg och skapar välbehövlig botten och dynamik på låtarna.

Det finns säkert en och annan traditionell bluegrassfantast som kommer att ha synpunkter på Sierra Hulls utveckling. Själv kan jag inte annat än imponeras. Kanske behöver man gå igenom prövningar för att komma ut starkare och bättre på andra sidan.

Recensionen är publicerad i Lira #2, 2016

« Older Entries