Hemma hos Cash

Den är inte lätt att hitta. Bakom höga järngrindar, vid vägs ände i ett tämligen oansenligt amerikanskt villakvarter, gömmer sig en smått mytomspunnen stuga. Men studion Cash Cabin är inte i första hand stor tack vare spatiösa utrymmen, utan för den speciella känsla som verkar finnas inpräntad i träväggarna. Under John Carter Cashs ledning lockar studion den ena storstjärnan efter den andra.

I en mörkbrun träram på väggen av grovhuggna plankor hänger en handskriven lapp. Överst en kort rad som berättar vilken tonart det handlar om. Sedan tre teckningar av en gitarrhals som visar hur ackorden C, G och D7 ska spelas. Och så några korta strofer som blivit legendariska:

I keep a close watch on this heart of mine
I keep my eyes wide open all the time 
I keep the ends out for the tie that binds 
Because you’re mine, I walk the line.

Alltsammans avslutas med en kort hälsning.

”Till John Carter på hans tionde födelsedag 1980”.

När denne John nu står framför ramen i det lilla rummet mer än trettio år senare är det som om historiens vingslag virvlar runt och får den märkliga takkronan av hjorthorn att börja svänga (eller så är det bara den varma fuktiga Tennessee-luften i väntan på en urladdning). Som en kollision mellan två av den amerikanska nöjesindustrins superstjärnor, förkroppsligar John Carter Cash den moderna amerikanska musikhistorien på ett unikt sätt.

På ena sidan pappa Johnny Cash, en av 1900-talets mest inflytelserika artister (och upphovsmannen till stroferna på väggen). På andra sidan mamma June, från släkten Carter, som för alltid kommer att förknippas med countryns födelse.

Här, i den lilla studion Cash Cabin i Hendersonville, strax utanför Nashville, är John Carters Cashs släktband övertydliga. Pappa Johnny lät bygga den äldsta delen 1978 med Junes enkla föräldrahem i Virginia som förebild. Det skulle vara ett ställe dit Johnny och June kunde dra sig undan, för att få lugn och skapa musik.

Väggarna dignar av prylar som på ett eller annat sätt har anknytning till ett av USAs mest kända par. Här finns ett kort på en ung Bob Dylan med en personlig hälsning ”till John och June”, en stor målning på en ung Mother Maybelle med sin cittraliknande autoharp, fler bilder på John och June i olika sammanhang, vintageinstrument, uppstoppade djurhuvuden, konstiga små statyer, skyltar och en massa utrustning som påminner om att det här även är en studio. Det skulle kunna kännas som ett mausoleum över en svunnen tid, men i stället bidrar alla prylarna till den speciella stämning som blivit ett av studions kännetecken.

För själva huset och lokalerna må vara ganska små, men listan på artister som spelat in här är imponerande. Mycket mer all star i country och bluegrass-sammanhang blir det inte. Emmylou Harris, Kris Kristofferson, Loretta Lynn, Earl Scruggs, Vince Gill, Roseanne Cash, Bela Fleck, Jerry Douglas, Merle Haggard, June Carter. Listan kan göras mycket längre.

Och så Johnny Cash förstås. En amerikansk ikon, vars storhet befästes i och med American Recordings-plattorna som han spelade in i slutet av sin karriär under Rick Rubins varsamma hand. Det var i samband med inspelningen av den första plattan som man bestämde sig för att börja använda stugan som studio. Delar på samtliga American Recordings-skivorna är inspelade här och strax innan hans död färdigställdes tillbyggnaden för att göra studion mer komplett. Bland annat tog man upp ett hål i originalstugan för att sätta in fönstret mot kontrollrummet.

– Det är något med de här väggarna, något med deras historia som är inpräntat i det här trät, säger John Carter Cash och slår ut med handen mot de tjocka plankorna.

– Studion är en väldigt fridfull plats. Vi gillar att göra musik och ha roligt tillsammans här.

Det är en till synes lugn och harmonisk John Carter Cash som visar runt i den mytomspunna stugan. Så har det inte alltid varit. Att växa upp som enda barnet till hela USAs Johnny och June var en stor utmaning. I tjugoårsåldern kämpade John med att hitta sin egen identitet. Han ville så gärna syssla med musik, men hur skulle han kunna jämföra sig med det som hade varit innan honom? Han försökte etablera sig som artist och låtskrivare, utan att få det stora genombrottet. Under femton år turnerade han periodvis med föräldrarna och spelade gitarr, och blev bara ännu mer frustrerad över bristen på egen framgång. Precis som så många andra i släkten tog han till flaskan för att försöka fly vardagen.

– Beroendet forsar fram i vår familj. Det finns i vårt blod. Jag såg på det jag hade fått som en börda och försökte komma så långt ifrån det som möjligt.

Till slut nådde han botten, men med musikens hjälp och sin tro på Gud började vändningen.

– Jag gick igenom ett rent helvete, men till slut hade jag inget annat val. När det var som värst var det tron som höll mig levande.

1999 provade John Carter Cash på producentrollen för första gången. Han hade visserligen producerat några mindre projekt tidigare, men i och med mamma Junes Press On var hans första stora release ett faktum. Plattan vann en Grammy och gav John Carter Cash en känsla av att äntligen ha hittat hem.

– Vid den tiden sökte jag fortfarande efter vad jag ville göra. Jag trodde väl att jag skulle bli artist, men efter bekräftelsen med Grammyn så kände jag att det var det här jag ville satsa på. Det var då jag bestämde mig för att fortsätta producera.

Det har visat sig vara ett bra val. John Carter Cash kan hittills stoltsera med fem Grammy-vinster och ytterligare några nomineringar i egenskap av producent. Han har visserligen fortsatt att musicera, både i eget namn och som en del av Carter Family III som för släktarvet vidare, men utan att nå de riktigt stora framgångarna. Samtidigt verkar det inte störa honom. I dag spelar han för att det är kul, inte för att jämföra sig med någon annan. Numera ser han det musikaliska arvet som en stor tillgång.

Det kan kanske vara svårt att föreställa sig hur stort inflytande släkten Carter haft på modern musik. Man måste nog försöka tänka sig tillbaka till de där sensommardagarna 1927, när två kvinnor och en man skrev musikhistoria i en oansenlig byggnad på State Street i Bristol, Tennessee nära gränsen till Virginia.

Det hade visserligen spelats in country, eller hillbilly som den kallades då för att skilja musiken från gospel och blues, redan 1922. Dessvärre var artisterna tvungna att ta sig till New York för att kunna spela in och de flesta hillbilly-artisterna hade inga sådana möjligheter. I stället skickade skivbolagen ut sina producenter till södern för att försöka hitta nya talanger på plats. Och det var därför producenten Ralph Peer nu befann sig i Bristol, denna varma sensommar.

Under de två första dagarna i augusti hinner trion, som hädanefter alltid kommer att vara kända som the Carter Family, med att spela in sex låtar. Förutom dem spelar arton andra akter in totalt 76 låtar under två veckor och inspelningarna har kallats för såväl ”Countryns Big Bang” som ”Den enskilt viktigaste händelsen i countryns historia”. Två nya superstjärnor såg dagens ljus: Jimmie Rodgers och Carter Family.

Carter Family, bestående av AP Carter, hans fru Sara och APs svägerska Maybelle (John Carter Cashs mormor), var alla födda och uppvuxna under enkla förhållanden i bergstrakterna i sydvästra Virginia. Med sin trestämmiga sång, med tydliga folk- och gospelinfluenser och Maybelles revolutionerande gitarrspel, utgör Carter Family länken mellan appalachisk traditionell musik och country. Det faktum att såväl country som bluegrass och old-time gör anspråk på deras arv visar väl att de med rätta är en av de mest inflytelserika akterna i amerikansk roots-musik och en omistlig länk i transformationen av enkel folkmusik till en kommersiellt gångbar produkt för radio och försäljning.

– Det var den vanlige mannens musik. Det var vad människor sjöng i sina hem och på sina verandor. Folk gillade att höra musik som slog an något inom dem och de kunde relatera till de här sångerna som handlade om kärlek, tron och livets utmaningar, säger John Carter Cash.

Det dröjde länge innan han själv på allvar blev riktigt intresserad av sin musikaliska bakgrund på mammans sida.

– Det var väl först när jag var i trettioårsåldern som jag aktivt började söka efter Carter Familys musik. Och jag insåg plötsligt att det här är min familj. Mamma brukade säga att ”din mormor Maybelle gjorde country till vad den är i dag”, men jag var väl måttligt intresserad och lyssnade inte så noga. Men när jag började studera och lyssna in mig på Carter Familys musik gick det upp för mig att det här är en del av det viktigaste i den inspelade musikens historia. Jag menar, Carter Family definierade vad en countrysång är för något. Det är tack vare dem som vi har treackordslåtar som byggs upp med vers, refräng, vers, refräng, säger John.

– Och varje gång man hör en gitarrist spela melodin och rytm samtidigt så är det Maybelle. Och det gör ju alla nuförtiden, men man tänker kanske inte alltid på varifrån det kommer. Alla från Jerry Garcia och Keith Richards till Woodie Guthrie uppger Maybelle som en av sina största influenser, säger John och lutar sig bakåt i stolen i kontrollrummet.

Det är här han trivs som bäst. Genom åren har han spelat in allt ifrån heavy metal till hip hop och reggae i studion. Men det är ändå de akustiska instrumenten som kommer bäst till sin rätt i Cash Cabin. Och det är de inspelningarna han är mest nöjd med.

Han beskriver utrustningen i studion som en ”mad scientist set up”.

– Jag använder de här gamla kanalstripparna från ADM [770] och Vintech Audio 473. Jag älskar Teletronix kompressorn [LA 2A] och den här analoga summeringsenheten. Det är en gammal THC Quad som är specialtillverkad. De tillverkade bara ett fåtal ex och de gjorde det långt innan alla andra började. Den är unik och du får nog svårt att hitta en likadan någon annanstans.

– Vi använder EL 8 distressorer, Universal Audio 1176LN kompressor och Focusrite Octopre, Focusrite Red 1 och Great River förförstärkare. Och så Hafler PR 2400 och QSC RMC 850 förstärkare.

– Vi har ett antal olika Neumann-mikar som vi använder. 67:an använder vi mycket och 57:an för gitarr och fiol och såna instrument.

– Vi spelar in i Pro Tools HD, sen kör vi det genom summeringsenheten och mixar ner till rullbandaren [Ampex ATR-100]. Ibland händer det att vi bara använder bandaren för att studsa ljudet och sedan ta tillbaka det in i datorn. Men oftast kör vi direkt till band. Det är en fråga om tid, men jag gillar att man får två analoga steg innan man når slutresultatet. Det ger ljudet lite mer karaktär, det blir lite varmare och man får lite brus och knaster. Det bästa av två världar helt enkelt, säger John.

Dessutom kan Cash Cabin stoltsera med en egen ekokammare, som ger inspelningarna ytterligare karaktär.

­– Om du lyssnar på gamla album från mitten av 50-talen och 60-talen, som gamla Sinatra-plattor eller tidiga countryskivor med Loretta Lynn och George Jones, så hör du ett speciellt reverb på rösten. Det är klangen från en ekokammare. Det är inte så vanligt att studior i dag har ekokammare, åtminstone inte de mindre.

Det kommer inte som någon överraskning att John Carter Cash inte är någon stor fantast av att spela in ett instrument i taget. Han föredrar att spela in så mycket live som möjligt.

– Jag gillar energin som uppstår när många människor skapar något tillsammans. Det kanske funkar för andra att spela in ett instrument i taget, men jag tycker att jag förlorar känslan när jag gör det.

Att känslan är viktig för John Carter Cash råder det inga tvivel om. Han återkommer till det gång på gång. Att han som producent letar efter det han känner kan göra skillnad – den unika rösten eller det där speciella svårdefinierade som föder kreativitet och energi.  Han ser det som sin roll att ta fram det bästa ur varje artist.

Och han verkar rätt nöjd med livet. Äntligen.

– Jag älskar att jobba med musik, det är där jag hittar min frihet. Jag trivs där jag är i dag och jag följer mitt hjärtas väg.

// Text: Pierre Eriksson & Kaj Forsberg / Foto: Pierre Eriksson //